Det känns som att jag precis gått ett par ronder i en boxningsmatch. Känslomässigt, åtminstone, är jag utmattad. Men det är nog inget mot vad lilla Sockret var innan hon snabbt somnade i kväll.
I kväll var det jag som tog kvällsrutinerna. De första månaderna var det jag som nio gånger av tio tog morgon- och kvällsrutinerna. För att jag och Sockret skulle jobba på våra band, vår kontakt. Hon ville att mamma skulle hjälpa henne ibland och inte jag, men vi uthärdade. Och det gav resultat. Idag har jag och P gått över till att varva lite. Vi tar varannan tur, ungefär. Skall jag jobba är det av förklarliga skäl smidigare att hon tar morgonrutinerna. Men i kväll, då var det jag som hade ansvaret. På gott och ont.
Humöret på den lilla femåringen har varit gott hela dagen. Vi har busat, byggt med Lego, klappat katterna och haft det bra hela dagen. Kanske var det dags för en urladdning. Den kom iallafall snabbt in på kvällsrutinen. Idag har Sockret haft på sig ett par strumpbyxor, jättesöta lila med något diffust slags Alice i Underlandetmotiv. En klocka, en kanin, spelkort och lite annat. Hon pratar om kaninen och klockan på strumpbyxorna ibland, det är ett riktigt favoritplagg.
Bomben briserade plötsligt. Hon ville sova med strumpbyxorna. De är smutsiga och skall i tvätten, det finns en pyjamas framlagd som hon också gillar. Pang. Den grejen räckte för att hon skulle bli vrålförbannad. Det tog mig bara ett par sekunder att se det på henne. Se blicken, höra tonfallet i gråten, se kroppsspråket. Detta handlade inte om några strumpbyxor, eller att hon inte heller ville borsta tänderna. Det här var något annat, det var en urladdning som behövdes.
Desperation, ilska, sorg, rädsla och allt möjligt. Att det var jag som var där med henne i badrummet gav ingen lindring till henne heller. Allt kom fram på en och samma gång. Allt det där man kan förvänta sig att en femåring som haft sin nya familj i drygt fyra månader har samlat på sig under de gångna dagarna. Missförstånd i vardagen, språkförbistringar, tankar om det nya landet och det gamla landet, man kan bara tänka sig hur mycket hon måste gå runt och bära på. Och ibland måste det ut, allt på en gång.
När det blir mycket för oss vuxna kan vi välja att gå undan från en jobbig situation. Vi kan prata med varandra, prata med vänner, gå ut på en promenad, träna boxning eller vad man vill göra för att lugna ned sig. Men vad skall en adopterad femåring göra som är acceptabelt? Hur skall femåringen förmedla alla sina känslor som hon inte har namn på? Som hon inte känner igen, som hon kanske tror är fula och dumma att känna? Alla tankar, all oro som hon kanske bär på? Hon har inte många vägar att lösgöra sig från den boll av energi som byggs upp i bröstet. Ibland måste den bara släppas ut.
Vi hade en dust, jag och hon. Eller snarare, hon hade en dust med sig själv och alla känslor. Jag väntade ut henne. Satt på huk intill henne, backade lite emellanåt. Klappade lite på henne, lät henne förstå att jag var där och inte ville något illa. Efter en stund lyfte jag upp henne i mitt knä. Där satt hon, varm och svettig, med tårar rinnande nedför kinderna. Emellanåt med alla kroppens muskler spända, sprallande armar och ben. Jag håller försiktigt om henne. Hon får inte känna sig fångad och kvävd. Hon lugnar ned sig ett tag, för att sätta igång med nya krafter igen. Desperation i blicken, all frustration hon släpper ut verkar trötta ned henne efter en stund.
Det var där och då jag insåg det. Jag har aldrig älskat den här lilla flickan mer än just i det ögonblicket. Just då öppnade hon upp sig fullständigt och lösgjorde sig från alla känslor hon hade. Det var bara jag och hon, och hon behövde och förtjänade all kärlek hon kunde få. Jag har gjort det medvetna valet att bli pappa till henne. Jag har lovat henne, jag har lovat P och jag har lovat mig själv. Oavsett vad som än må hända skall jag alltid älska henne ovillkorligt. Hon behöver inte klä upp sig i kalaskläder, niga och buga eller vara duktig för att jag skall älska henne. Det enda hon behöver göra är att vara sig själv, även om det innebär att vara jätteledsen och vrålförbannad, att spänna sig och ha ett vredesutbrott i min famn. Det viktiga är att hon klarar av att förmedla känslorna, att hon litar så pass mycket på mig och P att hon kan visa vad hon känner.
När det lugnat ned sig efter en stund, sade hon att hon var trött. Jo, du är trött, du blev ledsen svarade jag. Vill du ha lite att dricka? Jo, det ville hon. Sitt här lite så hämtar jag ett glas. Alldeles svettig i håret och blöt om kinderna drack den lilla flickan lite vatten, nu alldeles lugn, nästintill harmonisk. Det var så oerhört tydligt att hon behövde det här. Få ur sig allt. Nu kändes det mycket bättre, det såg man på hela henne.
Väl nedbäddad tog det inte lång tid innan hon slocknade. Omgiven av favoritgosedjuren, Elefanten och Tigern. Och med Ps gamla mobiltelefon i handen som jag rotade fram igår när jag tycke att hon kunde få en riktig mobil att knappa på istället för handscannern på kassaapparaten. Urladdad, avstängd, men ändå så pass rolig att hon vill ha med den precis överallt och låtsasprata i. Hon härmar mig ibland, jag som jobbar hemifrån och pratar mycket i telefon. Tydligen består mig jobb i att knappa på ett tangentbord, hålla mobilen mot huvudet, säga "da da da da", himla med ögonen och svänga huvudet från sida till sida. Där ser man.
Det var en pärs i kväll. Det var inte första gången, inte sista gången, men en av alla viktiga gånger. Vad barnen än gör får vi inte bannlysa deras känslor, inte censurera allt viktigt de behöver förmedla. Ett litet barn är i stora delar maktlöst inför vad som händer om dagarna. Helt naturligt bygger det upp känslor i den lilla kroppen. När de känslorna vill ut i fria luften måste vi alltid älska dem för det.
I kväll var det jag som tog kvällsrutinerna. De första månaderna var det jag som nio gånger av tio tog morgon- och kvällsrutinerna. För att jag och Sockret skulle jobba på våra band, vår kontakt. Hon ville att mamma skulle hjälpa henne ibland och inte jag, men vi uthärdade. Och det gav resultat. Idag har jag och P gått över till att varva lite. Vi tar varannan tur, ungefär. Skall jag jobba är det av förklarliga skäl smidigare att hon tar morgonrutinerna. Men i kväll, då var det jag som hade ansvaret. På gott och ont.
Humöret på den lilla femåringen har varit gott hela dagen. Vi har busat, byggt med Lego, klappat katterna och haft det bra hela dagen. Kanske var det dags för en urladdning. Den kom iallafall snabbt in på kvällsrutinen. Idag har Sockret haft på sig ett par strumpbyxor, jättesöta lila med något diffust slags Alice i Underlandetmotiv. En klocka, en kanin, spelkort och lite annat. Hon pratar om kaninen och klockan på strumpbyxorna ibland, det är ett riktigt favoritplagg.
Bomben briserade plötsligt. Hon ville sova med strumpbyxorna. De är smutsiga och skall i tvätten, det finns en pyjamas framlagd som hon också gillar. Pang. Den grejen räckte för att hon skulle bli vrålförbannad. Det tog mig bara ett par sekunder att se det på henne. Se blicken, höra tonfallet i gråten, se kroppsspråket. Detta handlade inte om några strumpbyxor, eller att hon inte heller ville borsta tänderna. Det här var något annat, det var en urladdning som behövdes.
Desperation, ilska, sorg, rädsla och allt möjligt. Att det var jag som var där med henne i badrummet gav ingen lindring till henne heller. Allt kom fram på en och samma gång. Allt det där man kan förvänta sig att en femåring som haft sin nya familj i drygt fyra månader har samlat på sig under de gångna dagarna. Missförstånd i vardagen, språkförbistringar, tankar om det nya landet och det gamla landet, man kan bara tänka sig hur mycket hon måste gå runt och bära på. Och ibland måste det ut, allt på en gång.
När det blir mycket för oss vuxna kan vi välja att gå undan från en jobbig situation. Vi kan prata med varandra, prata med vänner, gå ut på en promenad, träna boxning eller vad man vill göra för att lugna ned sig. Men vad skall en adopterad femåring göra som är acceptabelt? Hur skall femåringen förmedla alla sina känslor som hon inte har namn på? Som hon inte känner igen, som hon kanske tror är fula och dumma att känna? Alla tankar, all oro som hon kanske bär på? Hon har inte många vägar att lösgöra sig från den boll av energi som byggs upp i bröstet. Ibland måste den bara släppas ut.
Vi hade en dust, jag och hon. Eller snarare, hon hade en dust med sig själv och alla känslor. Jag väntade ut henne. Satt på huk intill henne, backade lite emellanåt. Klappade lite på henne, lät henne förstå att jag var där och inte ville något illa. Efter en stund lyfte jag upp henne i mitt knä. Där satt hon, varm och svettig, med tårar rinnande nedför kinderna. Emellanåt med alla kroppens muskler spända, sprallande armar och ben. Jag håller försiktigt om henne. Hon får inte känna sig fångad och kvävd. Hon lugnar ned sig ett tag, för att sätta igång med nya krafter igen. Desperation i blicken, all frustration hon släpper ut verkar trötta ned henne efter en stund.
Det var där och då jag insåg det. Jag har aldrig älskat den här lilla flickan mer än just i det ögonblicket. Just då öppnade hon upp sig fullständigt och lösgjorde sig från alla känslor hon hade. Det var bara jag och hon, och hon behövde och förtjänade all kärlek hon kunde få. Jag har gjort det medvetna valet att bli pappa till henne. Jag har lovat henne, jag har lovat P och jag har lovat mig själv. Oavsett vad som än må hända skall jag alltid älska henne ovillkorligt. Hon behöver inte klä upp sig i kalaskläder, niga och buga eller vara duktig för att jag skall älska henne. Det enda hon behöver göra är att vara sig själv, även om det innebär att vara jätteledsen och vrålförbannad, att spänna sig och ha ett vredesutbrott i min famn. Det viktiga är att hon klarar av att förmedla känslorna, att hon litar så pass mycket på mig och P att hon kan visa vad hon känner.
När det lugnat ned sig efter en stund, sade hon att hon var trött. Jo, du är trött, du blev ledsen svarade jag. Vill du ha lite att dricka? Jo, det ville hon. Sitt här lite så hämtar jag ett glas. Alldeles svettig i håret och blöt om kinderna drack den lilla flickan lite vatten, nu alldeles lugn, nästintill harmonisk. Det var så oerhört tydligt att hon behövde det här. Få ur sig allt. Nu kändes det mycket bättre, det såg man på hela henne.
Väl nedbäddad tog det inte lång tid innan hon slocknade. Omgiven av favoritgosedjuren, Elefanten och Tigern. Och med Ps gamla mobiltelefon i handen som jag rotade fram igår när jag tycke att hon kunde få en riktig mobil att knappa på istället för handscannern på kassaapparaten. Urladdad, avstängd, men ändå så pass rolig att hon vill ha med den precis överallt och låtsasprata i. Hon härmar mig ibland, jag som jobbar hemifrån och pratar mycket i telefon. Tydligen består mig jobb i att knappa på ett tangentbord, hålla mobilen mot huvudet, säga "da da da da", himla med ögonen och svänga huvudet från sida till sida. Där ser man.
Det var en pärs i kväll. Det var inte första gången, inte sista gången, men en av alla viktiga gånger. Vad barnen än gör får vi inte bannlysa deras känslor, inte censurera allt viktigt de behöver förmedla. Ett litet barn är i stora delar maktlöst inför vad som händer om dagarna. Helt naturligt bygger det upp känslor i den lilla kroppen. När de känslorna vill ut i fria luften måste vi alltid älska dem för det.