Vi är inne i ett stim just nu. Väldigt mycket minnen. Jag har köpt en låda Club Colombia-öl som nu äntligen finns att beställa hos Systembolaget. Vi drack ett litet glas kaffelikör av märke Coloma igår. Eftersom det verkar vara en god tradition så hällde jag upp ett litet glas inför skrivandet av detta blogginlägg.
Det är prick ett år sedan vi åkte till Colombia. Eller nej, det var en liten lögn. Igår var det prick ett år sedan. Idag är dagen då vi vaknade upp i ett kallt rum i Bogotá. Tredje våningen, trätak utan isolering. I Bogotá är det i princip lika varmt eller kallt året om. I december, då vi spenderade ett par veckor där, är det lite varmare. Annars är det en sval stad, temperaturer runt 20 grader året om. Några grader varmare, några grader kallare. 2600 meter ovanför havet med tunn luft.
Vi låg där, vakna i en främmande säng i en främmande stad. Det var kallt i rummet. Klockan var fyra på morgonen lokal tid. Tio på förmiddagen i våra svenska kroppar. Om ett antal dagar skulle vi bli föräldrar. Överlämningen skulle ske den 5 november. Den 4 skulle vi flyga till orten där det skulle ske. Men nu var det bara den 1 november.
Nästan ett dygn hade vi varit på resa. Gått upp mitt i natten, kört till Landvetters flygplats som jag minns var märkligt fylld av aktivitet trots det mycket tidiga timmen vid vår ankomst.
Jag drack ett glas nyponsoppa till frukost hemma, det blev en banan i flygplatscaféet. Aptit var inget som var särskilt närvarande vid avresemorgonen.
Ett mindre plan till Paris, långa köer till passkontrollen på Charles de Gaulle-flygplatsen (allvarligt talat, av minst tjugo kontrollbås var bara två stycken öppna), vi fick springa till vår gate när vi väl hade kommit igenom.
Sedan var det den långa resan över det stora havet som skiljde oss från vår dotter. En landning i det förlovade landet Colombia. En viss irritation när det inte fanns någon bankomat innanför säkerhetszonen på flygplatsen och vi fick släpa allt vårt bagage utan vagn. Vagn kunde man hyra för 4000 COP, svenska pengar var no bueno.
Där låg vi iallafall. Den starkaste känslan var nog den av overklighet. Nu var vi faktiskt här. På plats i Bogotá, staden vi hört så mycket om och längtat till i så många år. I efterhand inser jag att vi inte riktigt visste vad vi längtade till. En stad, ja, något vi sett på bilder. Men nu såg vi det med egna ögon. Kunde se på det, ta på det. Här fanns Colombia på riktigt. Att vi två, de evigt barnlösa som verkade förföljas av otur, hade lyckats ta oss hela vägen det var svårt att ta in.
Efter ett antal timmar på rummet masade vi oss ned till husets första våning. Det var en uppdukad frukost som väntade oss. Vi möttes inte bara av en god frukost, utan av övriga trevliga gäster som vi träffat kvällen innan. Det var två svenska familjer som var på återresa. De hade adopterat två barn var och besökte Colombia igen, nu när barnen hade vuxit upp.
Det var en lite märklig känsla att prata med dem. Mitt i all annan märklighet inser jag att jag kanske också kommer sitta där, om sisådär femton år. Då skulle min blivande dotter (det var som sagt ett par dagar kvar till överlämningen) också vara nitton-tjugo år. Jag försökte tänka mig in i deras situation. I allas situation. I föräldrarnas situation, som nu får se Colombia och Bogotá ur sina vuxna barns ögon. Och barnens situation, som nu får återse det land där de satts till världen.
En dag skulle kanske jag också sitta där och berätta för någon nervös nästan-förälder om hur det var den där gången, för många år sedan.
Att träffa dem gav mig en känsla av trygghet. De lyssnade ödmjukt på våra nervösa tankar, och skrattade igenkännande åt mycket av det. De kunde i sin tur förmedla mycket klokskap till oss. Det satte de stundande upplevelserna i ett behagligt perspektiv. Även vår nervositet och ängslighet inför det som komma skulle, kunde en dag ersättas av ett erfarenhetens lugn. Vi skulle nog klara detta.
Bara fyra dagar senare skulle vi befinna oss i en stad som var varmare än något vi någonsin upplevt förut. Det var samma land, men helt annorlunda den kyliga huvudstad vi nu vaknade upp i. Allt det hade vi ingen aning om just då, nu fanns bara de närmsta timmarna framför oss. Mycket längre än så kunde vi med våra jetlaggade skallar inte föreställa oss.
En promenad i området var det första vi upplevde av staden i dagsljus. Vi stormtrivdes direkt. Annars stannade vi mest på rummet. Packade om alla väskorna, gick igenom alla våra grejer, alla våra papper. Sov en liten stund. Åt god mat. Gick ut lite i området. Vi fixade ID-kort första dagen, någon dag därefter gick vi tillsammans med vår värd till det lokala köpcentret.
P blev god vän med värdens papegoja. Vi åt mer god mat. Tänkte och längtade och bävade inför det som skulle hända om några dagar.
Vår resa hade precis börjat. Vi hade tagit de första stapplande stegen på colombiansk mark. När jag tänker på det, tittar på bilderna, skriver om det... så känner jag en stor saknad. Det var en stad som så många andra städer, men för oss var det en stad byggd på fantasier och magi. Allt kändes speciellt. Den första glimten av Colombia genom molnen vid landningen kvällen innan hade också varit magisk. Allt hade en närmast elektrisk laddning. Vi var där nu, landet vi längtat till så länge.
Och nu saknar jag dig, Colombia. Jag saknar Bogotá. Trots avgasluften nere i centrum. Trots att jag blev andfådd för minsta lilla. Trots att jag inte kunde göra mig förstådd i början. Trots den inledande nervositeten för beväpnade vakter, poliser lite varstans och utposterade militärer. Det går att se förbi allt sånt och se allt det andra. Den vackra miljön, de vänliga människorna. Musiken, tillgängligheten. Allt. Jag saknar allt.
Det är prick ett år sedan vi åkte till Colombia. Eller nej, det var en liten lögn. Igår var det prick ett år sedan. Idag är dagen då vi vaknade upp i ett kallt rum i Bogotá. Tredje våningen, trätak utan isolering. I Bogotá är det i princip lika varmt eller kallt året om. I december, då vi spenderade ett par veckor där, är det lite varmare. Annars är det en sval stad, temperaturer runt 20 grader året om. Några grader varmare, några grader kallare. 2600 meter ovanför havet med tunn luft.
Vi låg där, vakna i en främmande säng i en främmande stad. Det var kallt i rummet. Klockan var fyra på morgonen lokal tid. Tio på förmiddagen i våra svenska kroppar. Om ett antal dagar skulle vi bli föräldrar. Överlämningen skulle ske den 5 november. Den 4 skulle vi flyga till orten där det skulle ske. Men nu var det bara den 1 november.
Nästan ett dygn hade vi varit på resa. Gått upp mitt i natten, kört till Landvetters flygplats som jag minns var märkligt fylld av aktivitet trots det mycket tidiga timmen vid vår ankomst.
Jag drack ett glas nyponsoppa till frukost hemma, det blev en banan i flygplatscaféet. Aptit var inget som var särskilt närvarande vid avresemorgonen.
Ett mindre plan till Paris, långa köer till passkontrollen på Charles de Gaulle-flygplatsen (allvarligt talat, av minst tjugo kontrollbås var bara två stycken öppna), vi fick springa till vår gate när vi väl hade kommit igenom.
Sedan var det den långa resan över det stora havet som skiljde oss från vår dotter. En landning i det förlovade landet Colombia. En viss irritation när det inte fanns någon bankomat innanför säkerhetszonen på flygplatsen och vi fick släpa allt vårt bagage utan vagn. Vagn kunde man hyra för 4000 COP, svenska pengar var no bueno.
Där låg vi iallafall. Den starkaste känslan var nog den av overklighet. Nu var vi faktiskt här. På plats i Bogotá, staden vi hört så mycket om och längtat till i så många år. I efterhand inser jag att vi inte riktigt visste vad vi längtade till. En stad, ja, något vi sett på bilder. Men nu såg vi det med egna ögon. Kunde se på det, ta på det. Här fanns Colombia på riktigt. Att vi två, de evigt barnlösa som verkade förföljas av otur, hade lyckats ta oss hela vägen det var svårt att ta in.
Efter ett antal timmar på rummet masade vi oss ned till husets första våning. Det var en uppdukad frukost som väntade oss. Vi möttes inte bara av en god frukost, utan av övriga trevliga gäster som vi träffat kvällen innan. Det var två svenska familjer som var på återresa. De hade adopterat två barn var och besökte Colombia igen, nu när barnen hade vuxit upp.
Det var en lite märklig känsla att prata med dem. Mitt i all annan märklighet inser jag att jag kanske också kommer sitta där, om sisådär femton år. Då skulle min blivande dotter (det var som sagt ett par dagar kvar till överlämningen) också vara nitton-tjugo år. Jag försökte tänka mig in i deras situation. I allas situation. I föräldrarnas situation, som nu får se Colombia och Bogotá ur sina vuxna barns ögon. Och barnens situation, som nu får återse det land där de satts till världen.
En dag skulle kanske jag också sitta där och berätta för någon nervös nästan-förälder om hur det var den där gången, för många år sedan.
Att träffa dem gav mig en känsla av trygghet. De lyssnade ödmjukt på våra nervösa tankar, och skrattade igenkännande åt mycket av det. De kunde i sin tur förmedla mycket klokskap till oss. Det satte de stundande upplevelserna i ett behagligt perspektiv. Även vår nervositet och ängslighet inför det som komma skulle, kunde en dag ersättas av ett erfarenhetens lugn. Vi skulle nog klara detta.
Bara fyra dagar senare skulle vi befinna oss i en stad som var varmare än något vi någonsin upplevt förut. Det var samma land, men helt annorlunda den kyliga huvudstad vi nu vaknade upp i. Allt det hade vi ingen aning om just då, nu fanns bara de närmsta timmarna framför oss. Mycket längre än så kunde vi med våra jetlaggade skallar inte föreställa oss.
En promenad i området var det första vi upplevde av staden i dagsljus. Vi stormtrivdes direkt. Annars stannade vi mest på rummet. Packade om alla väskorna, gick igenom alla våra grejer, alla våra papper. Sov en liten stund. Åt god mat. Gick ut lite i området. Vi fixade ID-kort första dagen, någon dag därefter gick vi tillsammans med vår värd till det lokala köpcentret.
P blev god vän med värdens papegoja. Vi åt mer god mat. Tänkte och längtade och bävade inför det som skulle hända om några dagar.
Vår resa hade precis börjat. Vi hade tagit de första stapplande stegen på colombiansk mark. När jag tänker på det, tittar på bilderna, skriver om det... så känner jag en stor saknad. Det var en stad som så många andra städer, men för oss var det en stad byggd på fantasier och magi. Allt kändes speciellt. Den första glimten av Colombia genom molnen vid landningen kvällen innan hade också varit magisk. Allt hade en närmast elektrisk laddning. Vi var där nu, landet vi längtat till så länge.
Och nu saknar jag dig, Colombia. Jag saknar Bogotá. Trots avgasluften nere i centrum. Trots att jag blev andfådd för minsta lilla. Trots att jag inte kunde göra mig förstådd i början. Trots den inledande nervositeten för beväpnade vakter, poliser lite varstans och utposterade militärer. Det går att se förbi allt sånt och se allt det andra. Den vackra miljön, de vänliga människorna. Musiken, tillgängligheten. Allt. Jag saknar allt.