Vi har varit i Sverige i runt sex veckor nu. Det är mycket som är nytt för oss alla. För oss föräldrar är det att sköta jobb, hem och hushåll och samtidigt sätta en femårings behov allra först. För femåringen... ja, för henne är ju allt nytt. Och nya intryck tar som alla vet ett tag att smälta. Att träffa nya människor är kul, det är spännande att få visa sitt rum och alla sina saker. Men det är även nervöst, lite pirrigt och ibland vet man inte riktigt hur man skall reagera.
Än mer komplicerat blir det när vi skall åka iväg någonstans. För ett barn som spenderat hela sin uppväxt med föräldrarna eller föräldern, då har man en garanterad trygghet med sig var man än går. För Sockrets del har allting gått väldigt bra. Anknytningen har gått bra, hon vet att det är vi som gäller och hon söker sig till oss för trygghet och tröst. Men faktumet är trots allt att vi varit hennes föräldrar i strax under fyra månader. På den tiden har hon "flyttat" tre gånger. En gång till oss på lägenhetshotellet, en gång till Bogotá och nu en gång till sitt svenska hem. Hon har gått från att stå på ett myndighetskontor med en liten ryggsäck och kläderna på kroppen, till att ha ett helt rum med saker, två katter att klappa på och två föräldrar som bägge finns där praktiskt taget tjugofyra timmar om dygnet.
Det är alltså mycket som är nytt, vilket man skall komma ihåg. När vi fick inbjudan till barnkalaset idag tyckte vi först att det lät jättekul. Kul att träffa barnen från trakten, att lära känna nya kompisar som man kommer träffa framöver. Men efter ett tag kände vi att "nja... kanske är det för tidigt?". Vi har haft en kompis på besök med sin dotter, ingen av dessa hade Sockret träffat innan. Inga Skypesamtal, inget sånt, bara tittat på en bild och förklarat att de skulle komma på besök. Där märkte vi att startsträckan till leken var betydligt längre än kusinerna som hon träffat flera gånger och vi chattat på Skype med.
Men, efter ett tags överväganden tackade vi ändå ja till dagens aktiviteter. Det var två kilometer hemifrån och bara två timmar på eftermiddagen. Provar vi inte, vet vi heller inte om det skulle gå bra eller ej.
När vi kommer in i lokalen spenderades den första tiden på samma vis som alla andra barn som inte känner igen ett ansikte, med blyghet och försiktighet. De flesta andra barn kände varandra. Alla kände åtminstone någon, och de lossnade ganska fort från sitt grepp om föräldrars famnar och ben för att delta i den gemensamma leken. Sockret, hon tog betydligt längre tid på sig. Och det tror jag det. Alla barn är klädda konstigt, de är blekare än barnen hon är van vid från Colombia, alla vuxna ser kanske lite underliga ut. Språkförbistring, svårt att förstå och göra sig förstådd. Allt är annorlunda, inget är sig likt. Men skam den som ger sig, efter ett tag lossnade det även för henne lite grann. Leka lite runt oss föräldrar gick bra. Plinka lite på pianot, lite trevande kontakt med några av de andra barnen.
Så långt gick allt bra. Men vi märkte ändå att det var på gränsen för vad som var bekvämt. Ledsamheten låg inte långt bakom leendet, kasten mellan ljust och mörkt var snabba. Vi föräldrar skulle gärna hålla oss på nära håll. Små motgångar blev jobbiga snabbare än vanligt. Emellanåt tittade vi på varandra och tänkte "nja.. var detta rätt?". Men som sagt, om vi inte provar så vet vi ju aldrig.
När vi kom hem igen på eftermiddagen och under resten av dagen kunde vi läsa av reaktionerna. Konsekvensen blev att det nog hade blivit lite väl mycket intryck, och kanske lite väl fort efter att vi kommit hem. Det var ledsamt stundtals, gapskratt stundtals. Hårfina gränser.
Nu fanns det mycket roligheter i det hela också. Det är en stor vinst att ha träffat alla en gång, förhoppningsvis är ansiktena lite bekantare nästa gång vi ses. För vår del vet vi nu hur Sockret reagerar på sådana här situationer.
Och jag tänker. Som den pappan jag ändå är. Gjorde vi rätt? Ja, efter alla övervägningar så tycker jag det. Vi spekulerade mycket över huruvida det var rätt tid att ge sig ut på något sånt här. Att åka till doktorn är ett måste, att åka och handla är också något av ett måste, men var vi än åkt frivilligt så har hon inte behövt hantera så många helt nya barn som stojar och stimmar så nära henne. Nu vet vi hur hon reagerar. Ibland kan det vara bättre att pröva vingarna en smula, även om det kan kräva en dag eller två av återhämtning. För återhämtning kan det bli! Ibland kan vi märka det en hel dag efter att vi gjort något, eller haft besök en längre stund. Det blir väldigt tydligt att det är en konsekvens av gårdagen när hon inte riktigt är sig själv ett tag, hon blir känslomässigt påverkad. Och det är fullständigt normalt, det får hon bli. Det är helt i linje med den utveckling som sker, den omställning hon varit med om. Precis som vi vuxna kan känna oss utmattade när vi varit med om något omtumlande, kan barn självklart uppleva lika starka reaktioner. Om inte starkare.
För att summera dagen: Efter övervägande chansade vi. Det var roligt, det var omtumlande. Det var värt chanstagning.
Slutligen, en reflektion på ett annat ämne. Som adoptivförälder hinner man som jag nämnt många gånger fundera rejält över sitt kommande föräldraskap. Över rätt och fel i uppfostran, över hur man skall tackla alla möjliga situationer som dyker upp. Jag vill tro att vi täckt de flesta scenarion i våra funderingar.
Ibland kan man få råd i all välmening att inte tänka så mycket, att inte överanalysera eller liknande. Och det generella svaret på det är att... det går inte. Vårt jobb är att analysera och fundera. Kanske till och med för mycket ibland.
Alla barn förtjänar det bästa i livet. Det är sant oavsett om det barn som kommit till sina föräldrar genom en graviditet, adoption eller något annat alternativ. Men när det gäller adoption, då tvingas man till långa kvällar av funderingar, djupa analyser. Och det är självvalt.
Vi känner inte vårt barns bakgrund. Vi har inte varit där sedan dag ett, i vårt fall är det drygt hundra dagar som vi varit en familj. Med det i tanken, självklart analyserar vi. Vi analyserar våra känslor, hennes känslor, hennes reaktioner, tankar, kommunikation... Allt för att vi vill det absolut bästa för henne.
Man kan också få höra att "så är barn mest, tänk inte på det". Och det stämmer säkert! Men ibland, eller kanske rentav ofta, är det något som har med adoptionen att göra. Med att ha flyttat tre gånger på två månader, på att ha lämnat sitt gamla liv bakom sig. Det vet vi aldrig säkert, men vi kommer aldrig att få reda på det om vi inte analyserar saker och ting. Hellre analysera lite för mycket, än lite för lite.
Om ett par-tre år, då kanske vi kan börja släppa garden lite grann. Kanske blir det förr, kanske blir det senare. Sockret kommer för all framtid ha det känslomässiga bagage hon har, och vi kan aldrig så noga veta när det kommer att dyka upp i hennes liv. Därför kommer vi alltid ha känselspröten ute lite extra långt för att känna in läget. Det gör vi bara för hennes skull.