"Idag är det fredag". I förrgår vaknade jag av att jag hade en sexåring böjd över mig som förklarade att det var fredag. Äntligen hade det blivit fredag, efter att ha behövt genomlida både en onsdag och en torsdag var det äntligen fredag. Dags att leka med grannbarnen, som tidigare bestämt.
Trots att vi bor grannar är det inte alltid så enkelt att bara träffas en stund. Det där härligt spontana umgänget är inte så självklart som man kunde tro, eller hoppas. Deras barn går på förskola och kanske kan vara lätt uppskruvade när de väl kommer hem. Då är det dags att förbereda middag och andra praktiska saker. Sen kommer helgen, då skall antingen de eller vi bort, eller få besök.
För vår del är det likadant, minus förskolan då. Man skall hit, man skall dit. Det är inte alla dagar som passar heller, någon kan vara krasslig eller så är Sockret på risigt humör. Har sovit för lite, inte ätit ordentligt eller bara vaknat på fel sida. Ni känner kanske igen det, det är inte så lätt alltid.
Men det var fredag. Äntligen. Och lektes gjorde det, ett gäng timmar med stim och stoj blev det allt. När det var dags för uppbrott var det naturligtvis inte bra, uppbrottet skapade ett litet utbrott. En liten sexåring som dessutom var lite småkrasslig (just nu är ingen av oss i familjen på topp, en förkylning hemsöker oss) vilket inte gjorde saken bättre. Eftersom det var fredag eftermiddag gjorde vi det enda rätta för att lindra upprördheten - frågade om vi skulle gå in och ta oss lite glass.
Usch och fy. Helt förkastligt. Undrar hur reaktionerna kan vara på en sådan sak? Vi flydde undan konflikten, hoppade över ett pedagogiskt moment, mutade med socker, eller något annat. Och jo, så kanske det var. Eller så är alla tillfällen i föräldraskapet inte alltid lämpliga att vara superpedagogisk på, ibland kanske det går bra att ta en enkelt genväg.
Frågan för kvällen är var gränsen går. Var någonstans i sanden man skall dra linjen, hur man gör skillnad på att skämma bort ett barn, att curla ett barn och helt vanlig omtanke.
Jag kan erkänna att jag faller för fort. Kanske för ofta. Mitt hjärta bultar enbart för min dotter, vilket hon nog listat ut vid det här laget. Jag friar hellre än fäller, säger ja oftare än vad jag säger nej. Vi trodde bägge två att våra föräldrastilar skulle vara lite annorlunda, men att jag skulle vara den striktare. Det blev helt tvärtom.
De som träffat vår dotter kanske kan förstå att det är svårt att säga nej till hennes stora, vackra, bruna rådjursögon. När hon gör sig sådär fjäskigt söt, skrattar det lite osäkra fjäskiga skrattet. Ger mig en puss på kinden, tittar lite under luggen, spexar och gör sig till. Då vill man allra helst fortsätta på det spåret. Blir det ett "nej" så blir reaktionen lika negativ som fjäsket är åt det positiva hållet. Det kan bli nattsvarta blickar, hyttande fingrar, arg skällande röst. Det är en mycket bestämd ung dam vi har att göra med, en egenskap hon helt säkert kommer att ha mycket stor nytta av framöver i livet. Det kan tänkas bli ett par svåra år för oss stackars föräldrar innan dess, dock.
När det gäller bortskämdhet så har vi försökt lägga ribban från dag ett. I Colombia var det andra vanor, Sockret var van vid att få i princip som hon ville. Det var, har vi fått höra, mycket godis och läsk. Det märks fortfarande, det är en tös med god aptit på livets goda. Det blev en kulturkrock när vi faktiskt sade "nej". När godisskålen på fredagkvällen inte automatiskt fylldes på när den tog slut.
Idag har vi en annan strategi. Hon vet att lördagen är godisdagen, med väldigt få undantag. Hon ber oftast inte om godiset, utan får det av oss som en överraskning. I hemlighet står vi i köket och plockar ihop en liten skål med lite godis och några klubbor, som plötsligt dyker upp ur tomma intet. Till hennes stora glädje, oftast.
Men bortskämdhet kan ju vara andra saker, eller? Var drar man gränsen mellan bortskämdhet och curling? Bortskämdhet för mig är främst att få det man pekar på. Att inte lära sig värdet på saker, ta saker och folk för givna. Få styra och ställa. I den bemärkelsen är vi väl inte så långt in i riskzonen, hoppas jag åtminstone. "Jag vill ha godis" är ett påstående som i princip aldrig förekommer längre. Samma sak när det gäller läsk, glass eller andra saker. Hon vet att det oftast inte är lönt att fråga, det blir inte ja ändå. Å andra sidan är vi inte helt superstrikta på sånt. Om vi fikar med någon kaka, känns det ju lite elakt att ge sexåringen knäckebröd och mjölk. Kaka och saft är ju trots allt godare, och trevligare.
Curling blir en annan sak. På ett viktigare plan, lättare att missa för en själv, kan det finnas tendenser som tolkas som välvilja från en själv. Men som blir hinder i slutändan. Välvilliga stödhjul som borde ha plockats bort för länge sedan.
Här vet jag inte riktigt hur mycket vi gör rätt eller fel. När jag tänker på situationerna som kan uppkomma där curlingmomentet kan infinna sig så är jag inte så oroad. Vi löser inte hennes konflikter åt henne, vi har rimliga förväntningar på henne när det gäller att ta hand om sina saker. När det kommer så långt som skolan (skolstart till hösten!) så kommer vi förhoppningsvis aldrig bli sådana som ser vårt barn som en ofelbar snöflinga, helt utan egen skuld eller eget ansvar. Hon är mänsklig, hon kommer att begå misstag och göra folk ledsna. Då får vi ta vårt föräldraansvar och peka henne i rätt riktning igen, på ett konstruktivt sätt.
På gatan i Colombia kallades hon "La Reigna" - Drottningen. Det är takter som sitter i. Hon gillar att bossa runt oss. Och vi går ofta med på det, så länge det är lekfullt. Men ibland upplever jag att jag kanske borde vara hårdare. När jag sitter hemma och jobbar, hon kommer in i rummet och vill baxa ned sin rumpa i min famn och titta på bilder från Colombia - hur kan jag säga nej då?
När vi är ute och handlar, hon är gnällig och vill bli buren. Jag vet att jag borde säga nej, ta striden och vara bestämd. Men allt som oftast säger jag okej och bär henne på höften. Det blir lättare för henne, det blir lite mysigt för mig att ha henne klängande på mig en stund. Särskilt när hon är trött och lutar sin sexåriga kroppstyngd mot mig. Då känner jag mig som världens rikaste person, då har jag allt jag behöver i världen. Jag får vara hennes stöd när hon känner att hon behöver det.
Att säga "nej" gör jag. Ibland inte så ofta som jag kanske borde. Jag busar och spexar lite längre än vad jag borde ibland, låter henne bestämma lite för ofta. Kanske. Och jag vet varför.
Anledningarna är tvådelade. Det första är att jag är så förbannat glad att äntligen vara pappa efter så väldigt många år som o-pappa. Nu är jag äntligen där jag vill vara, jag är den person jag vill vara. Som jag längtat efter att få vara. Jag är något, för någon. Förutom att vara någons son, någons man, någons vän, någons arbetskamrat och någons granne, är jag också någons pappa. Längtan har på ett vis gjort mig lite mjukare. Mindre motståndskraftig mot fjäsk och ögonblink från stora, bruna ögon.
Den andra anledningen är att jag tänker på de tråkiga stunderna. Jag tänker på hennes nattsvarta stunder i Colombia, den första tiden när hon grät varje kväll. Gråten som kom från djupet av hennes varelse, när hennes själv värkte.
Och varför skulle den inte det. Hur mår egentligen ett barn som strax skall fylla fem år, som lämnar allt hon känner till? Som inte riktigt förstår vad som händer? Den vuxna person som tar det med en klackspark existerar inte. Tänk vad svårt det vore för oss vuxna, multiplicera det ett par tusen gånger så kanske vi börjar närma oss känslorna hos ett barn. Jag tänker på just de stunderna. På allt hon gått igenom. Och då vill jag bara att hon skall få vara glad.
Jag vill se henne skratta, inte gråta. Jag vill att hon skall le, inte vara sur. Jag vill ha hennes kramar, inte hennes svarta blickar.
Det finns många sätt att komma dit, det vet jag alldeles väl. De stora excesserna låter jag bli. Hon får inte allt hon pekar på, då blir det hon pekar på inget värt längre. Vi är föräldrar, vi bestämmer och styr det liv hon lever. Då är det viktigt att vår styrning för henne upplevs som någorlunda rättvis, välgrundad och ändå trevlig.
Vi har i vår barndom en mängd ögonblick som färgar vår uppväxt, som sätter djupare intryck än de övriga. Tror att jag tagit upp det i något tidigare inlägg. Jag vet aldrig vad hon minns, vilka ögonblick som kommer att leva kvar.
För mig är det små saker. Det är inte alltid kalasen och de stora sakerna som sätter de mest varaktiga intrycken, det kan vara saker som någon gång man badade i badkaret. Det kan vara en frukostmorgon när solen strilar in i rummet. Ljudet när man stod på balkongen och tittade ned.
Vilka hennes ögonblick kommer att vara, vet ingen. Men med det i tanken försöker jag se till att precis varenda ögonblick i hennes liv som går att påverka skall kunna bli ett trevligt minne. Små saker i vardagen.
Som imorgon. Jag och Sockret skall till sjukhuset och göra ett ultraljud på hjärtat. Ren rutingrej i detta fallet. Hon är dock väldigt skeptisk inför alla sorters läkarbesök som gäller henne själv. När hon varit med på vårdcentralen och jag skulle lämna blodprov är hon dock så redig, hon hjälper mig och skall trösta mig så snällt. Men själv vill hon inte ha med något sådant att göra. Alla sorters läkare, audionom, ögonläkare, tandläkare. Allt är av ondo, samarbete är inte att tänka på.
Imorgon är det en rätt enkel grej kan man tycka. Ligga på en brits fem minuter, sen är det slut. Men det krävs förberedelse, vi samtalar om det och leker med händelsen. Hon ligger ned på studsmattan medan jag är doktor. Jag drar med min mobiltelefon över hennes bröstkorg, jag leker barnläkare som tittar på hjärtat som slår så fint där inne. Förhoppningen är att det skall gå lite lättare.
Ingen regel utan undantag. Godis på lördag, är som sagt det som gäller. Min förhoppning är att det blir pedagogisk "omsorg" och inte lättjefull "bortskämdhet" när jag lovar Sockret att hon skall få välja ut en godisbit efter att vi träffat doktorn imorgon...
Trots att vi bor grannar är det inte alltid så enkelt att bara träffas en stund. Det där härligt spontana umgänget är inte så självklart som man kunde tro, eller hoppas. Deras barn går på förskola och kanske kan vara lätt uppskruvade när de väl kommer hem. Då är det dags att förbereda middag och andra praktiska saker. Sen kommer helgen, då skall antingen de eller vi bort, eller få besök.
För vår del är det likadant, minus förskolan då. Man skall hit, man skall dit. Det är inte alla dagar som passar heller, någon kan vara krasslig eller så är Sockret på risigt humör. Har sovit för lite, inte ätit ordentligt eller bara vaknat på fel sida. Ni känner kanske igen det, det är inte så lätt alltid.
Men det var fredag. Äntligen. Och lektes gjorde det, ett gäng timmar med stim och stoj blev det allt. När det var dags för uppbrott var det naturligtvis inte bra, uppbrottet skapade ett litet utbrott. En liten sexåring som dessutom var lite småkrasslig (just nu är ingen av oss i familjen på topp, en förkylning hemsöker oss) vilket inte gjorde saken bättre. Eftersom det var fredag eftermiddag gjorde vi det enda rätta för att lindra upprördheten - frågade om vi skulle gå in och ta oss lite glass.
Usch och fy. Helt förkastligt. Undrar hur reaktionerna kan vara på en sådan sak? Vi flydde undan konflikten, hoppade över ett pedagogiskt moment, mutade med socker, eller något annat. Och jo, så kanske det var. Eller så är alla tillfällen i föräldraskapet inte alltid lämpliga att vara superpedagogisk på, ibland kanske det går bra att ta en enkelt genväg.
Frågan för kvällen är var gränsen går. Var någonstans i sanden man skall dra linjen, hur man gör skillnad på att skämma bort ett barn, att curla ett barn och helt vanlig omtanke.
Jag kan erkänna att jag faller för fort. Kanske för ofta. Mitt hjärta bultar enbart för min dotter, vilket hon nog listat ut vid det här laget. Jag friar hellre än fäller, säger ja oftare än vad jag säger nej. Vi trodde bägge två att våra föräldrastilar skulle vara lite annorlunda, men att jag skulle vara den striktare. Det blev helt tvärtom.
De som träffat vår dotter kanske kan förstå att det är svårt att säga nej till hennes stora, vackra, bruna rådjursögon. När hon gör sig sådär fjäskigt söt, skrattar det lite osäkra fjäskiga skrattet. Ger mig en puss på kinden, tittar lite under luggen, spexar och gör sig till. Då vill man allra helst fortsätta på det spåret. Blir det ett "nej" så blir reaktionen lika negativ som fjäsket är åt det positiva hållet. Det kan bli nattsvarta blickar, hyttande fingrar, arg skällande röst. Det är en mycket bestämd ung dam vi har att göra med, en egenskap hon helt säkert kommer att ha mycket stor nytta av framöver i livet. Det kan tänkas bli ett par svåra år för oss stackars föräldrar innan dess, dock.
När det gäller bortskämdhet så har vi försökt lägga ribban från dag ett. I Colombia var det andra vanor, Sockret var van vid att få i princip som hon ville. Det var, har vi fått höra, mycket godis och läsk. Det märks fortfarande, det är en tös med god aptit på livets goda. Det blev en kulturkrock när vi faktiskt sade "nej". När godisskålen på fredagkvällen inte automatiskt fylldes på när den tog slut.
Idag har vi en annan strategi. Hon vet att lördagen är godisdagen, med väldigt få undantag. Hon ber oftast inte om godiset, utan får det av oss som en överraskning. I hemlighet står vi i köket och plockar ihop en liten skål med lite godis och några klubbor, som plötsligt dyker upp ur tomma intet. Till hennes stora glädje, oftast.
Men bortskämdhet kan ju vara andra saker, eller? Var drar man gränsen mellan bortskämdhet och curling? Bortskämdhet för mig är främst att få det man pekar på. Att inte lära sig värdet på saker, ta saker och folk för givna. Få styra och ställa. I den bemärkelsen är vi väl inte så långt in i riskzonen, hoppas jag åtminstone. "Jag vill ha godis" är ett påstående som i princip aldrig förekommer längre. Samma sak när det gäller läsk, glass eller andra saker. Hon vet att det oftast inte är lönt att fråga, det blir inte ja ändå. Å andra sidan är vi inte helt superstrikta på sånt. Om vi fikar med någon kaka, känns det ju lite elakt att ge sexåringen knäckebröd och mjölk. Kaka och saft är ju trots allt godare, och trevligare.
Curling blir en annan sak. På ett viktigare plan, lättare att missa för en själv, kan det finnas tendenser som tolkas som välvilja från en själv. Men som blir hinder i slutändan. Välvilliga stödhjul som borde ha plockats bort för länge sedan.
Här vet jag inte riktigt hur mycket vi gör rätt eller fel. När jag tänker på situationerna som kan uppkomma där curlingmomentet kan infinna sig så är jag inte så oroad. Vi löser inte hennes konflikter åt henne, vi har rimliga förväntningar på henne när det gäller att ta hand om sina saker. När det kommer så långt som skolan (skolstart till hösten!) så kommer vi förhoppningsvis aldrig bli sådana som ser vårt barn som en ofelbar snöflinga, helt utan egen skuld eller eget ansvar. Hon är mänsklig, hon kommer att begå misstag och göra folk ledsna. Då får vi ta vårt föräldraansvar och peka henne i rätt riktning igen, på ett konstruktivt sätt.
På gatan i Colombia kallades hon "La Reigna" - Drottningen. Det är takter som sitter i. Hon gillar att bossa runt oss. Och vi går ofta med på det, så länge det är lekfullt. Men ibland upplever jag att jag kanske borde vara hårdare. När jag sitter hemma och jobbar, hon kommer in i rummet och vill baxa ned sin rumpa i min famn och titta på bilder från Colombia - hur kan jag säga nej då?
När vi är ute och handlar, hon är gnällig och vill bli buren. Jag vet att jag borde säga nej, ta striden och vara bestämd. Men allt som oftast säger jag okej och bär henne på höften. Det blir lättare för henne, det blir lite mysigt för mig att ha henne klängande på mig en stund. Särskilt när hon är trött och lutar sin sexåriga kroppstyngd mot mig. Då känner jag mig som världens rikaste person, då har jag allt jag behöver i världen. Jag får vara hennes stöd när hon känner att hon behöver det.
Att säga "nej" gör jag. Ibland inte så ofta som jag kanske borde. Jag busar och spexar lite längre än vad jag borde ibland, låter henne bestämma lite för ofta. Kanske. Och jag vet varför.
Anledningarna är tvådelade. Det första är att jag är så förbannat glad att äntligen vara pappa efter så väldigt många år som o-pappa. Nu är jag äntligen där jag vill vara, jag är den person jag vill vara. Som jag längtat efter att få vara. Jag är något, för någon. Förutom att vara någons son, någons man, någons vän, någons arbetskamrat och någons granne, är jag också någons pappa. Längtan har på ett vis gjort mig lite mjukare. Mindre motståndskraftig mot fjäsk och ögonblink från stora, bruna ögon.
Den andra anledningen är att jag tänker på de tråkiga stunderna. Jag tänker på hennes nattsvarta stunder i Colombia, den första tiden när hon grät varje kväll. Gråten som kom från djupet av hennes varelse, när hennes själv värkte.
Och varför skulle den inte det. Hur mår egentligen ett barn som strax skall fylla fem år, som lämnar allt hon känner till? Som inte riktigt förstår vad som händer? Den vuxna person som tar det med en klackspark existerar inte. Tänk vad svårt det vore för oss vuxna, multiplicera det ett par tusen gånger så kanske vi börjar närma oss känslorna hos ett barn. Jag tänker på just de stunderna. På allt hon gått igenom. Och då vill jag bara att hon skall få vara glad.
Jag vill se henne skratta, inte gråta. Jag vill att hon skall le, inte vara sur. Jag vill ha hennes kramar, inte hennes svarta blickar.
Det finns många sätt att komma dit, det vet jag alldeles väl. De stora excesserna låter jag bli. Hon får inte allt hon pekar på, då blir det hon pekar på inget värt längre. Vi är föräldrar, vi bestämmer och styr det liv hon lever. Då är det viktigt att vår styrning för henne upplevs som någorlunda rättvis, välgrundad och ändå trevlig.
Vi har i vår barndom en mängd ögonblick som färgar vår uppväxt, som sätter djupare intryck än de övriga. Tror att jag tagit upp det i något tidigare inlägg. Jag vet aldrig vad hon minns, vilka ögonblick som kommer att leva kvar.
För mig är det små saker. Det är inte alltid kalasen och de stora sakerna som sätter de mest varaktiga intrycken, det kan vara saker som någon gång man badade i badkaret. Det kan vara en frukostmorgon när solen strilar in i rummet. Ljudet när man stod på balkongen och tittade ned.
Vilka hennes ögonblick kommer att vara, vet ingen. Men med det i tanken försöker jag se till att precis varenda ögonblick i hennes liv som går att påverka skall kunna bli ett trevligt minne. Små saker i vardagen.
Som imorgon. Jag och Sockret skall till sjukhuset och göra ett ultraljud på hjärtat. Ren rutingrej i detta fallet. Hon är dock väldigt skeptisk inför alla sorters läkarbesök som gäller henne själv. När hon varit med på vårdcentralen och jag skulle lämna blodprov är hon dock så redig, hon hjälper mig och skall trösta mig så snällt. Men själv vill hon inte ha med något sådant att göra. Alla sorters läkare, audionom, ögonläkare, tandläkare. Allt är av ondo, samarbete är inte att tänka på.
Imorgon är det en rätt enkel grej kan man tycka. Ligga på en brits fem minuter, sen är det slut. Men det krävs förberedelse, vi samtalar om det och leker med händelsen. Hon ligger ned på studsmattan medan jag är doktor. Jag drar med min mobiltelefon över hennes bröstkorg, jag leker barnläkare som tittar på hjärtat som slår så fint där inne. Förhoppningen är att det skall gå lite lättare.
Ingen regel utan undantag. Godis på lördag, är som sagt det som gäller. Min förhoppning är att det blir pedagogisk "omsorg" och inte lättjefull "bortskämdhet" när jag lovar Sockret att hon skall få välja ut en godisbit efter att vi träffat doktorn imorgon...