Tiden går fort när man har roligt, sägs det. Jag såg någon artikel en gång som tillbakavisade det, kortfattat gick det lika fort om man hade tråkigt. Det spelar ingen roll egentligen, som nybliven förälder kan jag bara konstatera att tiden går för fort - punkt.
Det har gått fyra och en halv månad nu sedan vi blev familj. Svårt att tänka sig. Det känns som alldeles nyligen, och oerhört långt borta på samma gång. Livet såg så annorlunda ut, och på sätt och vis är allt sig likt. Ett mycket märkligt sammelsurium av känslor. Samtidigt som jag är samma person som förr, är jag en helt annan person idag.
Vi har alla våra roller i vardagen. En roll har man hemma med sin partner, en annan med barndomsvännen, lumparkompisen eller arbetskamraten. Vi växlar sömlöst mellan rollerna, flera gånger per dag. Som förälder upplever jag att min nya roll som pappa överskuggar alla tidigare roller. Det är en heltäckande roll, allestädes närvarande. Vänskaper kan komma och gå, intressen, hobbies och livsåskådningar likaså. Men föräldraskapet, det är för evigt. Mitt ständiga ansvar och största intresse. Det finns med i allt, såväl överväganden i arbetslivet som händelser man stöter på i det privata.
Det kallar jag att växa som person. Att göra en förvandling, från ickeförälder till förälder. Ansvaret är tungt, det skall medges, men vinsterna desto mer berikande.
Och det är inte jag allena som växer, den lilla damen här hemma gör det också. På varenda sätt möjligt.
Hon hittar ständigt nya intressen, nya sätt att spendera tiden på. Det som var fantastiskt roligt igår är inte alls roligt idag. I alla hänseenden märker vi en snabb förändring. Acklimatiseringen till Sverige går bra, om än med reservationen att vi får skynda långsamt. Men många delar av den personliga utvecklingen går i ett rasande tempo. Språket utvecklas så gott som dagligen, nya ord och uttryck dyker upp hela tiden. Detta är extra glädjande för oss, vår kommunikation blir mycket mer nyanserad och hon kan göra sig förstådd lättare. Vi märker att hon reagerar mycket positivt på det själv.
Och slutligen, rent fysiskt. Överlämningen var den 5 november. Efter några veckor var vi hos en läkare och kollade upp ett utslag på benet, då kollades längd och vikt. 98 centimeter lång var Sockret då. Det var en liten tjej, och det är det ju förvisso fortfarande. Under månaderna hemma i Sverige har vi hunnit med ett par rutinläkarbesök som innefattat mätning, och vi har sett en snabb tillväxt. Men när vi mätte idag, och kontrollmätte, blev vi lite paffa. 103,5 cm lång. Samma resultat flera gånger. Fem och en halv centimeter sedan slutet av november när hon mättes första gången. Verkligen inte illa.
"Barn växer på två saker; näringsrik mat och kärlek" sade en läkare. Exakt vad det beror på att hon börjat skjuta i höjden vet vi naturligtvis inte, men det känns väldigt roligt i alla fall.
Man bör sticka in ett ord av försiktighet. Det är inte helt ovanligt för adopterade barn att komma in i en för tidig pubertet. En av sakerna att hålla ögonen öppna för är just en raketsnabb längdökning, bland många saker.
Självklart händer det hos barn överallt att de växer mycket på kort tid, men i vårt fall kan vi aldrig veta vad som är arv och vad som är miljö, så vi måste vara extra försiktiga och lyhörda på det mesta.
När jag då sitter i hennes rum på lunchrasten och blir serverad rostat bröd av plast och låtsaskaffe så inser jag det. Hon kommer aldrig mer att bli den lilla tjej vi träffade i november i fjol - och hon kommer aldrig mer att vara så liten som hon är just idag.
Då får man passa på att ge en extra kram och en extra puss. Innan man vet ordet av har åren gått och hon skall fylla tio...
Det har gått fyra och en halv månad nu sedan vi blev familj. Svårt att tänka sig. Det känns som alldeles nyligen, och oerhört långt borta på samma gång. Livet såg så annorlunda ut, och på sätt och vis är allt sig likt. Ett mycket märkligt sammelsurium av känslor. Samtidigt som jag är samma person som förr, är jag en helt annan person idag.
Vi har alla våra roller i vardagen. En roll har man hemma med sin partner, en annan med barndomsvännen, lumparkompisen eller arbetskamraten. Vi växlar sömlöst mellan rollerna, flera gånger per dag. Som förälder upplever jag att min nya roll som pappa överskuggar alla tidigare roller. Det är en heltäckande roll, allestädes närvarande. Vänskaper kan komma och gå, intressen, hobbies och livsåskådningar likaså. Men föräldraskapet, det är för evigt. Mitt ständiga ansvar och största intresse. Det finns med i allt, såväl överväganden i arbetslivet som händelser man stöter på i det privata.
Det kallar jag att växa som person. Att göra en förvandling, från ickeförälder till förälder. Ansvaret är tungt, det skall medges, men vinsterna desto mer berikande.
Och det är inte jag allena som växer, den lilla damen här hemma gör det också. På varenda sätt möjligt.
Hon hittar ständigt nya intressen, nya sätt att spendera tiden på. Det som var fantastiskt roligt igår är inte alls roligt idag. I alla hänseenden märker vi en snabb förändring. Acklimatiseringen till Sverige går bra, om än med reservationen att vi får skynda långsamt. Men många delar av den personliga utvecklingen går i ett rasande tempo. Språket utvecklas så gott som dagligen, nya ord och uttryck dyker upp hela tiden. Detta är extra glädjande för oss, vår kommunikation blir mycket mer nyanserad och hon kan göra sig förstådd lättare. Vi märker att hon reagerar mycket positivt på det själv.
Och slutligen, rent fysiskt. Överlämningen var den 5 november. Efter några veckor var vi hos en läkare och kollade upp ett utslag på benet, då kollades längd och vikt. 98 centimeter lång var Sockret då. Det var en liten tjej, och det är det ju förvisso fortfarande. Under månaderna hemma i Sverige har vi hunnit med ett par rutinläkarbesök som innefattat mätning, och vi har sett en snabb tillväxt. Men när vi mätte idag, och kontrollmätte, blev vi lite paffa. 103,5 cm lång. Samma resultat flera gånger. Fem och en halv centimeter sedan slutet av november när hon mättes första gången. Verkligen inte illa.
"Barn växer på två saker; näringsrik mat och kärlek" sade en läkare. Exakt vad det beror på att hon börjat skjuta i höjden vet vi naturligtvis inte, men det känns väldigt roligt i alla fall.
Man bör sticka in ett ord av försiktighet. Det är inte helt ovanligt för adopterade barn att komma in i en för tidig pubertet. En av sakerna att hålla ögonen öppna för är just en raketsnabb längdökning, bland många saker.
Självklart händer det hos barn överallt att de växer mycket på kort tid, men i vårt fall kan vi aldrig veta vad som är arv och vad som är miljö, så vi måste vara extra försiktiga och lyhörda på det mesta.
När jag då sitter i hennes rum på lunchrasten och blir serverad rostat bröd av plast och låtsaskaffe så inser jag det. Hon kommer aldrig mer att bli den lilla tjej vi träffade i november i fjol - och hon kommer aldrig mer att vara så liten som hon är just idag.
Då får man passa på att ge en extra kram och en extra puss. Innan man vet ordet av har åren gått och hon skall fylla tio...