Tolerans. Smaka på ordet. Fundera över det. Vad bor det egentligen för budskap i det ordet?
Vi måste öka toleransen. Det nämns ofta i samband med öppenhet, inkluderande och andra positiva benämningar. Men är det ett så bra ord att använda egentligen, tolerans? När det gäller åsikter som avviker från normen, beteende som avviker från normen? Skall det bara tolereras, låta hållas, få finnas till?
Jag tänker inte ge mig in på någon politisk diskussion nu. Detta är inte en blogg för diskussioner för eller emot SD, eller vem som är - eller inte är - Charlie just för stunden. Nej, vad jag tänker på är hur vi bemöter barn som inte riktigt följer en viss norm. Och hur vi kanske kan resonera kring de barn som står lite grann bakom de andra, lite bredvid. Med lite nedsänkt blick, lite blyghet i själen.
Det där med normer, det är egentligen lustigt. Sådan man "skall" vara idag, skiljer sig från den man skulle vara igår. Det går trender i allt, normer likaså. I de flesta fall kan den som inte vill hänga med i normen eller trenden stå utanför, utan att riskera särskilt mycket. De senare åren har gett upphov till en större och mer omfattande diskussion kring identitet på ett djupare plan än på länge. Det är hen-debatt, heteronormativitet, rasifiering, intersektionalitet och en massa annat. Just nu är det helt självklara inslag i debatten. En del av det kommer att fastna i medvetandet och uppgå i folks vardagsliv, en annan del kommer att blekna och försvinna. I allt detta är det helt okej att antingen svepas med eller stå helt utanför hela debatten. Det väljer man själv.
Något annat är att alla skall vara entreprenörer idag. Man skall utstråla en image, jobba på sitt varumärke. Det som tidigare kunde koncentreras till ett skapligt CV handlar idag om hela din närvaro på nätet. Du är aldrig helt anonym, räkna med att bli googlad. Man skall ta plats, ta för sig. Inte sitta tyst och bli bortglömd. Man skall Vara Någon.
Kan man i en entreprenöriell stillhet ta en stunds eftertanke och fundera på om det kan tänkas färga av sig på barnen?
Nu skall jag låta det vara sagt att jag inte har den största erfarenhet av barngrupper. Jag har mitt barn, en del barn i den närstående familjen och bland vänner, sen finns det de jag stöter på i jobbet när jag är ute på förskolor och skolor.
Inte alltid, men emellanåt händer det att jag ser en klass som illustrerar det jag menar. När de släpps lösa, utan lärare, är det som en krutdurk som exploderar. Det skall springas, stimmas, ropas, hoppas, skojbråkas, skrattas och allmänt släppas loss. Och visst är väl det naturligt? De är ju barn, spring i benen och allt sånt.
Men så ser jag någon annan. Något barn som inte riktigt hängde med på allt det där. Som inte kunde läsa av alla de sociala reglerna till fullo, någon som kanske var för blyg i den här otyglade situationen, någon som kanske inte kunde hävda sig i konkurrensen om uppmärksamheten. Någon som hellre sätter sig tyst medan alla andra springer omkring och lever rövare, som barn så ofta gör eftersom det är inkodat i de flestas DNA.
Här kommer vi till poängen: Hur ser vi på det barnet? Med vilka ögon ser vi barnet, vilka tankar får vi och hur agerar vi? Är det ett barn vi tycker synd om? Är det ett barn vi anser vara utanför? Ser vi mobbing och utfrysthet, onaturlig blygsel eller något annat?
Det finns fler exempel. Barn med t.ex. autistiska drag och liknande. Som just inte är proffs på alla sociala koder. Som försöker delta, men som kanske ses som märkliga för de andra barn som helt friktionsfritt rör sig in i, och ur, de sociala sammanhangen på skolgården och i korridoren.
Jag har inga svar. Det är förvisso frågor som angränsar till att vara retoriska i sin framställning, men några ordentliga svar har jag inte. Det enda jag kan bjuda på i detta fall är funderingar.
Ibland blir det för mycket även för vår tjej. Sockret är en känslomässig tjej. Hon har massvis av tankar, funderingar, frågeställningar och spekulationer. Det spritter i kroppen, men den största aktiviteten sker i det tysta. Hon har en livlig fantasi och stor empati. Jättelik inlevelseförmåga. Hon kan vara envis som få och givmild på samma gång. Hon vill så mycket att det ibland blir svårt att tygla känslorna.
Vi var på ett lekställe igår. En sån där stor lagerlokal med ett jättestort klätterslott. Rutschkanor, bollhav, studsmattor, tunnlar och gångar överallt. Vi träffade ett antal andra familjer där. De flesta hade vi träffat tidigare men några var nya. Alla var lika trevliga, alltid kul att ha ett utbyte med andra.
Och det skulle bli så kul, så spännande. Det skulle vara många barn där, det skulle lekas och busas. I tre timmar skulle det vara jätteroligt.
Men riktigt så gick det inte till. Och det visste vi väl redan innan, egentligen.
Det var lite för många barn. Lite för mycket stim. Lite för många ansikten att hålla reda på, relationer att komma ihåg. Det kanske upplevdes som lite för stora förväntningar på att man skulle ha KUL, ROLIGT, JÄTTESKOJ. Jag vet inte. Det är svårt att veta vilket som är vilket. Det jag vet är att det blev en överbelastning.
Den första en och en halv timmen var det förvisso mycket lek, men hela tiden på bristningsgränsen. Skrattet fanns där, men bakom en fanértunn yta. Bakom ytan lurade surheten. Bakom surheten fanns osäkerheten, förväntningarna och ett barn som kämpade desperat för att hålla ihop. Den enda trygghet som fanns var Mamma och Pappa, och precis som beskrivet i föregående inlägg var det hennes Mörker som tittade fram när det blev för jobbigt.
Utbrott, gråt, förtvivlan. Lite dricka, lite godis, lite sittande i föräldrarnas knä. En lugn stund var välbehövlig. Man måste samla sig emellanåt. De flesta andra barnen lekte på från första stund, trygga i situationen. Föräldrarna sitter och samtalar, dricker kaffe eller sneglar på mobilskärmen. Tittar upp ibland, vinkar till barnet som ropar "TITTA PÅ MIG, TITTA PÅ MIG!!!!", precis som vi alla gjort när vi var små (och via sociala medier fortsätter att göra). Men Sockret, hon var inte lika bekväm. Igår var det jag som gällde, den mesta tiden i alla fall. Hon ville inte gå två meter utan att jag fanns med. Trygghet i en liten ask, på bekvämt avstånd. Kom hon för långt bort, då tittade hon på mig. Kom det några vilda killar springandes, då stannar hon upp och kommer närmre mig. Så höll det på den första tiden. Först under vistelsens andra halva började det lossna. Många barn hade börjat bege sig hemåt och Sockret kände nog sig lugnare i allmänhet. Det började gå bättre.
Vi vet, åtminstone på ett ungefär, hur vår vardag ser ut. Den är inte helt lätt alltid. Det är inte frågan om att "bara" göra det ena eller det andra. Vi räknar med hennes reaktioner. De finns där, de är en del av henne och oss och vår familj.
Men skall vi tala om tolerans? Skall barn som inte följer följsamhetmallen "tolereras"? De som inte springer först för att utforska det som ligger bakom backkrönet utan hellre tar det försiktigt framåt, hur tänker vi på dem?
Jag pratar naturligtvis inte bara om min dotter nu. Jag pratar om många barn. Jag känner många som kanske känner igen sig, vars barn inte är entreprenörer. Som inte kommer att växa upp och ha åtta hundra vänner på Facebook, fem tusen följare på Instagram. Femtio nära vänner och ett jättestort kontaktnät. Utan som kommer att ha en eller två nära vänner. Som inte kommer att vara festens mittpunkt, utan de som slagit sig ned i ett hörn djupt försjunken i ett samtal. Iakttagarna. De som inte sprudlar av energi hela tiden.
Det måste finnas plats för dem också. De finns på lika villkor som alla andra barn. De är lika rätt som alla andra barn. De barn som går lite bredvid, som går sina egna vägar, de måste bemötas med precis samma respekt och värdighet som andra barn. Med precis samma engagemang, nyfikenhet och uppmuntran som andra barn. Inte med ömkan eller medlidande för att de inte hänger med i de andra barnens tempo, utan med positivitet inför det att de stakar ut sin egen väg där de andra kanske inte hittar fram.
Slutligen, jag vill komma med ett boktips. Det handlar precis om detta ämne.
Boken heter "Gittan och Gråvargarna" och är helt fantastisk. Det är inte ofta jag blir så uppspelt över en barnbok, men den här slog verkligen mig i sin enkelhet. Den är skriven av Pija Lindenbaum och handlar om en liten tjej på utflykt med sitt dagis. Hon är försiktig, kanske rentav rädd. Hon tänker flera steg framåt. Inte impulsiv men avvaktande. Plötsligt är hon själv i skogen, borta från resten av gruppen. All trygghet hon känner är försvunnen.
När hon försöker hitta sina vänner och de vuxna i skymningen hittar hon några andra. Gråvargarna. Kvällen, natten och morgonen förändrar henne. Hon finner ett nytt mod i sig själv, något hon aldrig lyckats med om hon aldrig gått sin egen väg. Nu var väl inte hennes tanke att komma bort i skogen, men där var hon icke desto mindre. Hon blir vän med vargarna och upptäcker en ny sida hos sig själv.
Sockret älskade boken. Kanske nästan lika mycket som jag gjorde. Jag tror att det byggde på en stark igenkänning i karaktären Gittan. Vi pratade om att det var okej att vara rädd, att man fick vara det. Hon gjorde i boken flera tokigheter som Sockret också gör ibland. Så pratade vi om det. Att de var likadana.
Jag kände igen både mig själv och min dotter i karaktären. Att inte vara det barnet som hundraprocentigt glider igenom alla sociala situationer utan minsta snedsteg. Utan som hellre ibland väljer att gå lite bakom, lite bredvid. Och att läsa en så bra bok om det var befriande. Den vann pris för bästa barnbok 2001, med full rätt.
Det är lustigt, dock, hur man kan ta olika budskap med sig från saker och ting. På Adlibris läser jag bland recensionerna:
"Toppenbok om att våga vara modig!"
Där skiljer det sig lite grann. För mig handlar det naturligtvis om den förvandling flickan genomgår, när hon hittar sina inre förmågor och hittar ett mod i sig själv, men framför allt tar jag med mig ett budskap om att det är okej att INTE vara modig. Jag vet inte om det är en felaktig tolkning, eller om jag läser det jag vill läsa, men så ser jag det. Det måste få vara okej att vara rädd, att vara försiktig, att inte behöva vara modig när man är ett litet barn.
Det blir min starka uppmaning. Beställ boken, läs den med era barn, resonera kring de barn som inte alltid vågar göra allting, som inte riktigt platsar i precis varenda sammanhang. Som inte är entreprenörer i sitt sociala liv och som inte alltid tar för sig så mycket som kan förväntas i många lägen. Läs den, och se vad barnen tycker. De är klokare än vi ofta tror, vi har mycket att lära oss av dem om vi bara lyssnar på vad de har att säga.
Vi måste öka toleransen. Det nämns ofta i samband med öppenhet, inkluderande och andra positiva benämningar. Men är det ett så bra ord att använda egentligen, tolerans? När det gäller åsikter som avviker från normen, beteende som avviker från normen? Skall det bara tolereras, låta hållas, få finnas till?
Jag tänker inte ge mig in på någon politisk diskussion nu. Detta är inte en blogg för diskussioner för eller emot SD, eller vem som är - eller inte är - Charlie just för stunden. Nej, vad jag tänker på är hur vi bemöter barn som inte riktigt följer en viss norm. Och hur vi kanske kan resonera kring de barn som står lite grann bakom de andra, lite bredvid. Med lite nedsänkt blick, lite blyghet i själen.
Det där med normer, det är egentligen lustigt. Sådan man "skall" vara idag, skiljer sig från den man skulle vara igår. Det går trender i allt, normer likaså. I de flesta fall kan den som inte vill hänga med i normen eller trenden stå utanför, utan att riskera särskilt mycket. De senare åren har gett upphov till en större och mer omfattande diskussion kring identitet på ett djupare plan än på länge. Det är hen-debatt, heteronormativitet, rasifiering, intersektionalitet och en massa annat. Just nu är det helt självklara inslag i debatten. En del av det kommer att fastna i medvetandet och uppgå i folks vardagsliv, en annan del kommer att blekna och försvinna. I allt detta är det helt okej att antingen svepas med eller stå helt utanför hela debatten. Det väljer man själv.
Något annat är att alla skall vara entreprenörer idag. Man skall utstråla en image, jobba på sitt varumärke. Det som tidigare kunde koncentreras till ett skapligt CV handlar idag om hela din närvaro på nätet. Du är aldrig helt anonym, räkna med att bli googlad. Man skall ta plats, ta för sig. Inte sitta tyst och bli bortglömd. Man skall Vara Någon.
Kan man i en entreprenöriell stillhet ta en stunds eftertanke och fundera på om det kan tänkas färga av sig på barnen?
Nu skall jag låta det vara sagt att jag inte har den största erfarenhet av barngrupper. Jag har mitt barn, en del barn i den närstående familjen och bland vänner, sen finns det de jag stöter på i jobbet när jag är ute på förskolor och skolor.
Inte alltid, men emellanåt händer det att jag ser en klass som illustrerar det jag menar. När de släpps lösa, utan lärare, är det som en krutdurk som exploderar. Det skall springas, stimmas, ropas, hoppas, skojbråkas, skrattas och allmänt släppas loss. Och visst är väl det naturligt? De är ju barn, spring i benen och allt sånt.
Men så ser jag någon annan. Något barn som inte riktigt hängde med på allt det där. Som inte kunde läsa av alla de sociala reglerna till fullo, någon som kanske var för blyg i den här otyglade situationen, någon som kanske inte kunde hävda sig i konkurrensen om uppmärksamheten. Någon som hellre sätter sig tyst medan alla andra springer omkring och lever rövare, som barn så ofta gör eftersom det är inkodat i de flestas DNA.
Här kommer vi till poängen: Hur ser vi på det barnet? Med vilka ögon ser vi barnet, vilka tankar får vi och hur agerar vi? Är det ett barn vi tycker synd om? Är det ett barn vi anser vara utanför? Ser vi mobbing och utfrysthet, onaturlig blygsel eller något annat?
Det finns fler exempel. Barn med t.ex. autistiska drag och liknande. Som just inte är proffs på alla sociala koder. Som försöker delta, men som kanske ses som märkliga för de andra barn som helt friktionsfritt rör sig in i, och ur, de sociala sammanhangen på skolgården och i korridoren.
Jag har inga svar. Det är förvisso frågor som angränsar till att vara retoriska i sin framställning, men några ordentliga svar har jag inte. Det enda jag kan bjuda på i detta fall är funderingar.
Ibland blir det för mycket även för vår tjej. Sockret är en känslomässig tjej. Hon har massvis av tankar, funderingar, frågeställningar och spekulationer. Det spritter i kroppen, men den största aktiviteten sker i det tysta. Hon har en livlig fantasi och stor empati. Jättelik inlevelseförmåga. Hon kan vara envis som få och givmild på samma gång. Hon vill så mycket att det ibland blir svårt att tygla känslorna.
Vi var på ett lekställe igår. En sån där stor lagerlokal med ett jättestort klätterslott. Rutschkanor, bollhav, studsmattor, tunnlar och gångar överallt. Vi träffade ett antal andra familjer där. De flesta hade vi träffat tidigare men några var nya. Alla var lika trevliga, alltid kul att ha ett utbyte med andra.
Och det skulle bli så kul, så spännande. Det skulle vara många barn där, det skulle lekas och busas. I tre timmar skulle det vara jätteroligt.
Men riktigt så gick det inte till. Och det visste vi väl redan innan, egentligen.
Det var lite för många barn. Lite för mycket stim. Lite för många ansikten att hålla reda på, relationer att komma ihåg. Det kanske upplevdes som lite för stora förväntningar på att man skulle ha KUL, ROLIGT, JÄTTESKOJ. Jag vet inte. Det är svårt att veta vilket som är vilket. Det jag vet är att det blev en överbelastning.
Den första en och en halv timmen var det förvisso mycket lek, men hela tiden på bristningsgränsen. Skrattet fanns där, men bakom en fanértunn yta. Bakom ytan lurade surheten. Bakom surheten fanns osäkerheten, förväntningarna och ett barn som kämpade desperat för att hålla ihop. Den enda trygghet som fanns var Mamma och Pappa, och precis som beskrivet i föregående inlägg var det hennes Mörker som tittade fram när det blev för jobbigt.
Utbrott, gråt, förtvivlan. Lite dricka, lite godis, lite sittande i föräldrarnas knä. En lugn stund var välbehövlig. Man måste samla sig emellanåt. De flesta andra barnen lekte på från första stund, trygga i situationen. Föräldrarna sitter och samtalar, dricker kaffe eller sneglar på mobilskärmen. Tittar upp ibland, vinkar till barnet som ropar "TITTA PÅ MIG, TITTA PÅ MIG!!!!", precis som vi alla gjort när vi var små (och via sociala medier fortsätter att göra). Men Sockret, hon var inte lika bekväm. Igår var det jag som gällde, den mesta tiden i alla fall. Hon ville inte gå två meter utan att jag fanns med. Trygghet i en liten ask, på bekvämt avstånd. Kom hon för långt bort, då tittade hon på mig. Kom det några vilda killar springandes, då stannar hon upp och kommer närmre mig. Så höll det på den första tiden. Först under vistelsens andra halva började det lossna. Många barn hade börjat bege sig hemåt och Sockret kände nog sig lugnare i allmänhet. Det började gå bättre.
Vi vet, åtminstone på ett ungefär, hur vår vardag ser ut. Den är inte helt lätt alltid. Det är inte frågan om att "bara" göra det ena eller det andra. Vi räknar med hennes reaktioner. De finns där, de är en del av henne och oss och vår familj.
Men skall vi tala om tolerans? Skall barn som inte följer följsamhetmallen "tolereras"? De som inte springer först för att utforska det som ligger bakom backkrönet utan hellre tar det försiktigt framåt, hur tänker vi på dem?
Jag pratar naturligtvis inte bara om min dotter nu. Jag pratar om många barn. Jag känner många som kanske känner igen sig, vars barn inte är entreprenörer. Som inte kommer att växa upp och ha åtta hundra vänner på Facebook, fem tusen följare på Instagram. Femtio nära vänner och ett jättestort kontaktnät. Utan som kommer att ha en eller två nära vänner. Som inte kommer att vara festens mittpunkt, utan de som slagit sig ned i ett hörn djupt försjunken i ett samtal. Iakttagarna. De som inte sprudlar av energi hela tiden.
Det måste finnas plats för dem också. De finns på lika villkor som alla andra barn. De är lika rätt som alla andra barn. De barn som går lite bredvid, som går sina egna vägar, de måste bemötas med precis samma respekt och värdighet som andra barn. Med precis samma engagemang, nyfikenhet och uppmuntran som andra barn. Inte med ömkan eller medlidande för att de inte hänger med i de andra barnens tempo, utan med positivitet inför det att de stakar ut sin egen väg där de andra kanske inte hittar fram.
Slutligen, jag vill komma med ett boktips. Det handlar precis om detta ämne.
Boken heter "Gittan och Gråvargarna" och är helt fantastisk. Det är inte ofta jag blir så uppspelt över en barnbok, men den här slog verkligen mig i sin enkelhet. Den är skriven av Pija Lindenbaum och handlar om en liten tjej på utflykt med sitt dagis. Hon är försiktig, kanske rentav rädd. Hon tänker flera steg framåt. Inte impulsiv men avvaktande. Plötsligt är hon själv i skogen, borta från resten av gruppen. All trygghet hon känner är försvunnen.
När hon försöker hitta sina vänner och de vuxna i skymningen hittar hon några andra. Gråvargarna. Kvällen, natten och morgonen förändrar henne. Hon finner ett nytt mod i sig själv, något hon aldrig lyckats med om hon aldrig gått sin egen väg. Nu var väl inte hennes tanke att komma bort i skogen, men där var hon icke desto mindre. Hon blir vän med vargarna och upptäcker en ny sida hos sig själv.
Sockret älskade boken. Kanske nästan lika mycket som jag gjorde. Jag tror att det byggde på en stark igenkänning i karaktären Gittan. Vi pratade om att det var okej att vara rädd, att man fick vara det. Hon gjorde i boken flera tokigheter som Sockret också gör ibland. Så pratade vi om det. Att de var likadana.
Jag kände igen både mig själv och min dotter i karaktären. Att inte vara det barnet som hundraprocentigt glider igenom alla sociala situationer utan minsta snedsteg. Utan som hellre ibland väljer att gå lite bakom, lite bredvid. Och att läsa en så bra bok om det var befriande. Den vann pris för bästa barnbok 2001, med full rätt.
Det är lustigt, dock, hur man kan ta olika budskap med sig från saker och ting. På Adlibris läser jag bland recensionerna:
"Toppenbok om att våga vara modig!"
Där skiljer det sig lite grann. För mig handlar det naturligtvis om den förvandling flickan genomgår, när hon hittar sina inre förmågor och hittar ett mod i sig själv, men framför allt tar jag med mig ett budskap om att det är okej att INTE vara modig. Jag vet inte om det är en felaktig tolkning, eller om jag läser det jag vill läsa, men så ser jag det. Det måste få vara okej att vara rädd, att vara försiktig, att inte behöva vara modig när man är ett litet barn.
Det blir min starka uppmaning. Beställ boken, läs den med era barn, resonera kring de barn som inte alltid vågar göra allting, som inte riktigt platsar i precis varenda sammanhang. Som inte är entreprenörer i sitt sociala liv och som inte alltid tar för sig så mycket som kan förväntas i många lägen. Läs den, och se vad barnen tycker. De är klokare än vi ofta tror, vi har mycket att lära oss av dem om vi bara lyssnar på vad de har att säga.