Om drygt två veckor skall jag föreläsa på en temadag arrangerad av Adoptionscentrum. Ämnet är det manliga perspektivet på infertilitet, hur man tacklar det. Hur man gör med omgivningens frågor och hur man kommer in på adoption. Det är två veckor kvar, och jag är inte färdig med mitt material. Förmodligen kommer jag att sitta frenetiskt kvällen innan och ändra, ändra, ändra.
Den tyske filosofen Nietzsche skrev följande: "Den som kämpar mot vidunder, måste se till att han inte själv blir ett vidunder, och när du länge blickar ned i en avgrund, blickar också avgrunden in i dig."
Lite så kan det upplevas just nu. Att återvända till de känslor som var som starkast för många år sedan. Sex år sedan. Förväntningarna från min sida att allt löser sig med hormonsprutor eller piller eller något annat. Vad har man annars sjukvården till? Sen finns ju alltid IVF om det skiter sig på annat sätt. Det är lugnt.
Förväntningarna som grusades. Livet som behövde ifrågasättas, brytas ned i beståndsdelar och omvärderas. Slutligen bygga upp från grunden.
Det liv jag levde tidigare var inte särskilt annorlunda från det idag, men ändå var det ett helt annat liv. Med andra perspektiv, andra värderingar och synsätt. Det skulle aldrig falla mig in att byta liv. Det må låta märkligt för somliga, kanske många, och det kanske är kontroversiellt. Men så här är det - tanken på ett biologiskt barn lockar mig inte idag. Alls. Att bli förälder genom adoption är numer det så självklara sättet att bli förälder på. Helt naturligt.
Men det var som sagt andra bud för ett antal år sedan. Och det är de tankarna som är mitt vidunder just nu. Ett vidunder jag länge kämpade mot och försökte att inte låta mig uppslukas av. Jag stirrade in i avgrunden och kände avgrunden i mig själv samtidigt.
Det var dock aldrig en kamp som fick något slutgiltigt avgörande. Sorgen över infertiliteten, känslan av total oduglighet, det som nog kan kallas för en liten livskris i sig självt, allt det ebbade ut. Men det försvann aldrig totalt.
Idag för jag en väldigt lågintensiv kamp mot dessa känslor. Det är inget jag skrivit särskilt mycket om förut, men det finns där. Alla känslor som kan återkomma emellanåt. Ofta när man minst anar det. Det är konstigt, nu är vi ju föräldrar. Det var dit vi ville komma hela tiden. Sockret är utan tvekan det bästa som hänt oss. Vårt liv är komplett på ett sätt vi aldrig riktigt kunde föreställa oss. Livet har aldrig varit bättre.
Oavsett allt detta, hur bra vi än har det, dyker känslan av det där vidundret och avgrunden upp emellanåt. Gör sig påmind. Ifrågasätter mig. Om jag skall erkänna, så har jag fortfarande inte förlåtit mig själv för att jag aldrig kunde sätta ett biologiskt barn till världen. Kanske kommer jag aldrig riktigt kunna göra det.
Jag förstår att det låter jättekonstigt. Jag tycker det själv. Min pragmatiska hållning till livet i allmänhet verkar inte riktigt ha någon äganderätt i frågan. Vi har ju gått vidare, fått vår familj. Livet är i de allra flesta avseenden toppen. Lite smolk i glädjebägaren finns det alltid hos alla, det är helt normalt, men i allmänhet är vi exakt där vi vill vara i livet. Trots detta kan de gamla känslorna komma upp, förvisso med längre och längre intervall. Och de stannar betydligt kortare tid hos mig i år än de gjorde i fjol, och så vidare.
Att föreläsa om ämnet tvingar mig att bläddra i det mentala biblioteket. Hur var det nu? Hur kände jag då, egentligen? Hur skall man berätta om en sådan sak? Hur relaterar jag mina upplevelser med allt som hände runtomkring? Vad finns det kvar i mig av den tiden, hur mycket styr den mina förväntningar, handlingar, drömmar och min framtid?
Det låter som sagt väldigt negativt, och framför allt märkligt. När P för tusende gången sagt att hon aldrig någonsin beskyllt mig för de negativa bitar vi fick gå igenom (infertilitetsutredning och allt strul i adoptionsprocesserna) så vet jag mycket väl att hon menar det. Allt det positiva som hänt oss gör att det negativa bleknar som en enkel regndroppe på en sommardag. Det negativa drunknar fullkomligt i den kärlek vi upplever med vår dotter. Men lik förbannat har jag än så länge inte helt och hållet kunnat släppa det.
Att lufta ämnet igen, inför en del vänner och bekanta och en massa främlingar, kanske blir nyttigt. Man kan tänka sig det, åtminstone. Så har det alltid funkat för egen del. Det återstår bara att vända ut och in på mig själv för att få färdigt materialet på bästa vis. Och paketera det på ett vis att det inte framstår som osammanhängande babbel. Under tiden får jag stirra ned i avgrunden, och ropa ner att "jag är inte rädd för dig längre".
Den tyske filosofen Nietzsche skrev följande: "Den som kämpar mot vidunder, måste se till att han inte själv blir ett vidunder, och när du länge blickar ned i en avgrund, blickar också avgrunden in i dig."
Lite så kan det upplevas just nu. Att återvända till de känslor som var som starkast för många år sedan. Sex år sedan. Förväntningarna från min sida att allt löser sig med hormonsprutor eller piller eller något annat. Vad har man annars sjukvården till? Sen finns ju alltid IVF om det skiter sig på annat sätt. Det är lugnt.
Förväntningarna som grusades. Livet som behövde ifrågasättas, brytas ned i beståndsdelar och omvärderas. Slutligen bygga upp från grunden.
Det liv jag levde tidigare var inte särskilt annorlunda från det idag, men ändå var det ett helt annat liv. Med andra perspektiv, andra värderingar och synsätt. Det skulle aldrig falla mig in att byta liv. Det må låta märkligt för somliga, kanske många, och det kanske är kontroversiellt. Men så här är det - tanken på ett biologiskt barn lockar mig inte idag. Alls. Att bli förälder genom adoption är numer det så självklara sättet att bli förälder på. Helt naturligt.
Men det var som sagt andra bud för ett antal år sedan. Och det är de tankarna som är mitt vidunder just nu. Ett vidunder jag länge kämpade mot och försökte att inte låta mig uppslukas av. Jag stirrade in i avgrunden och kände avgrunden i mig själv samtidigt.
Det var dock aldrig en kamp som fick något slutgiltigt avgörande. Sorgen över infertiliteten, känslan av total oduglighet, det som nog kan kallas för en liten livskris i sig självt, allt det ebbade ut. Men det försvann aldrig totalt.
Idag för jag en väldigt lågintensiv kamp mot dessa känslor. Det är inget jag skrivit särskilt mycket om förut, men det finns där. Alla känslor som kan återkomma emellanåt. Ofta när man minst anar det. Det är konstigt, nu är vi ju föräldrar. Det var dit vi ville komma hela tiden. Sockret är utan tvekan det bästa som hänt oss. Vårt liv är komplett på ett sätt vi aldrig riktigt kunde föreställa oss. Livet har aldrig varit bättre.
Oavsett allt detta, hur bra vi än har det, dyker känslan av det där vidundret och avgrunden upp emellanåt. Gör sig påmind. Ifrågasätter mig. Om jag skall erkänna, så har jag fortfarande inte förlåtit mig själv för att jag aldrig kunde sätta ett biologiskt barn till världen. Kanske kommer jag aldrig riktigt kunna göra det.
Jag förstår att det låter jättekonstigt. Jag tycker det själv. Min pragmatiska hållning till livet i allmänhet verkar inte riktigt ha någon äganderätt i frågan. Vi har ju gått vidare, fått vår familj. Livet är i de allra flesta avseenden toppen. Lite smolk i glädjebägaren finns det alltid hos alla, det är helt normalt, men i allmänhet är vi exakt där vi vill vara i livet. Trots detta kan de gamla känslorna komma upp, förvisso med längre och längre intervall. Och de stannar betydligt kortare tid hos mig i år än de gjorde i fjol, och så vidare.
Att föreläsa om ämnet tvingar mig att bläddra i det mentala biblioteket. Hur var det nu? Hur kände jag då, egentligen? Hur skall man berätta om en sådan sak? Hur relaterar jag mina upplevelser med allt som hände runtomkring? Vad finns det kvar i mig av den tiden, hur mycket styr den mina förväntningar, handlingar, drömmar och min framtid?
Det låter som sagt väldigt negativt, och framför allt märkligt. När P för tusende gången sagt att hon aldrig någonsin beskyllt mig för de negativa bitar vi fick gå igenom (infertilitetsutredning och allt strul i adoptionsprocesserna) så vet jag mycket väl att hon menar det. Allt det positiva som hänt oss gör att det negativa bleknar som en enkel regndroppe på en sommardag. Det negativa drunknar fullkomligt i den kärlek vi upplever med vår dotter. Men lik förbannat har jag än så länge inte helt och hållet kunnat släppa det.
Att lufta ämnet igen, inför en del vänner och bekanta och en massa främlingar, kanske blir nyttigt. Man kan tänka sig det, åtminstone. Så har det alltid funkat för egen del. Det återstår bara att vända ut och in på mig själv för att få färdigt materialet på bästa vis. Och paketera det på ett vis att det inte framstår som osammanhängande babbel. Under tiden får jag stirra ned i avgrunden, och ropa ner att "jag är inte rädd för dig längre".