Det är märkligt vad tiden går. Det blir helg, det blir måndag, helg igen plötsligt. Sen är det jul, vår, sommar, höst, jul igen. Väntan på att åka till Colombia kunde kännas outhärdlig, sen längtade jag hem efter ett tag. Så fort jag varit hemma några dagar, om ens det, längtade jag tillbaka. Den sistnämnda längtan har aldrig lämnat mig. Det går inte många dagar utan att jag längtar tillbaka till Colombia. Både Bogotá, Socorro och staden i norr där vi tillbringade sju veckor och lärde känna nya vänner som vi fortfarande har kontakt med.
Men tiden går, som sagt. Oavsett om man vill det eller ej. Och plötsligt, vips, har man varit hemma i Sverige i ett år. Ett år! Någonstans på det året måste jag ju ha lärt mig något. Helt okomplicerat tänkte jag nämna några saker.
Tålamod. Det är en absolut nödvändighet. Jag är lösningsorienterad, jag kan bli frustrerad när saker tar onödigt lång tid. När det förhalas till absolut ingen nytta alls. Kombinera det med lite för lite sömn, hunger och en alllmänt dålig dag.. då är det lätt hänt att tålamodet tryter när fem-sexåringen hellre vill leka tiger eller leka kurragömma än att ta på sig ytterkläderna. "Jag hade ju hunnit till brevlådan och tillbaka på den här tiden, kom igen nu!"
Tålamodet är som en muskel, har jag märkt. Det kan tränas upp om man prövar det lite lagom varje dag. Glöm bara inte att vila emellanåt. Ett bra samspel med ens partner kan visa sig vara helt avgörande för att klara vardagen. När jag känner mitt tålamod tryta så kan P ta över, och vice versa.
Märkligt nog är tålamodet en egenskap som tar slut när man kan tillåta det att ta slut. I vissa läget kan man vara väldigt pressad, då har jag märkt att autopiloten slår till när tålamodet börjar försvinna. Känslorna av frustration stängs av, istället kommer det kallt rationella in. Ta hand om ett barn som, precis som du själv, har behov av både sömn och mat, är tålamodskrävande. Tålamodsprövande. Tålamodsdränerande. När orken tar slut så löser kroppen det automatiskt. För det mesta, åtminstone.
Myntets baksida. Om man nu skall kalla det så, vilket jag egentligen har lite svårt för. Men det är just det, det tålamodsprövande. Det som kan kallas "trots", när man som förälder bara får "nej" till svar trots att barnet helt och fullt vet att agerandet är fel. Att vi har bråttom, att vi inte slänger saker på golvet, eller något annat. Det är inte bara glass och ballonger att vara förälder. Ibland kan barnlängtan kasta ett romantiskt skimmer över den framfantiserade tillvaron, och så måste det naturligtvis få vara. De negativa saker som kan vara små och obetydliga i tanken, kan visa sig alldeles verkliga när man står inför dem senare som förälder.
I början är alla tråkigheter gulliga. Ungefär som en förälskelse slätar man över allt jobbigt och negativt i början, men märker längre fram att det kan reta och skava.
Men! Och det är ett stort men! När man haft en påfrestande dag där allt varit fel för barnet, det har varit sätta sig på tvären-dags mest hela tiden, utbrott i affären och matvägran hela dagen. När den dagen är över, barnet somnat och man hinner reflektera över dagen. Då kan det kännas rätt bra ändå.
Dels har du klarat dagen. Du har överlevt den här dagen också i rollen som förälder. Du har varit med en liten individ och stöttat hela dagen, hjälpt henne genom situationer som känns tio gånger jobbigare för henne än de gör för dig. Du har klarat det, den här dagen också.
Och barnet då. Jo, för henne har dagen inneburit framgång och utveckling. Det kanske låter märkligt, men det som ibland kallas "trots" är en självständighetsförklaring. Utbrott är att visa förtroende för föräldern, barnet lastar över alla känslor på föräldern och räknar med att föräldern reder upp situationen. Barnet vågar släppa kontrollen för hon vet att föräldern klarar det. Matvägran, regression, gråt och skrik. Många saker som inte är det vi skryter om på Facebook inför våra vänner, de innebär en förtroendeförklaring från barnets sida. Det innebär ett känsloliv som får existera och komma upp till ytan. Var gång du och ditt barn tagit er igenom en sådan episod blir ni förhoppningsvis lite mer närmare varandra.
Åsikter och frågor. Man skall vara medveten om att det kommer dyka upp folk som har frågor, vill vädra funderingar och sina åsikter i olika ämnen som rör adoption. Det var förvisso inget nytt, jag tror att jag hört det mesta under åren av väntan. Både välvilliga, varma och genuint intresserade frågor, och rotande, envetna, förstå sig på-iga frågor. Det har varit högt och lågt. Det fortsätter vara högt och lågt.
Jag har en ganska hög tröskel för vad jag tar åt mig av, i det här hänseendet. Vissa föräldrar blir väldigt upprörda för till synes ganska små saker. Frågor, kommentarer, formuleringar. Man måste komma ihåg att varken du eller jag kan sätta oss till doms över de som ibland kan upplevas som "känsliga". Varken du eller jag vet exakt vad den personen gått igenom, vilka värderingar som finns och vilka rädslor som kommer upp till ytan. Alla reagerar på olika sätt, alla har olika nivåer på olika saker. Det jag upplever som jobbigt tycker någon annan är en baggis, och vice versa.
Jag vill återupprepa något som jag tidigare nämnt i bloggen, som hjälpt mig när jag fått märkliga, ogenomtänkta kommentarer.
Försök att tänka på att din kunskap rörande adoption är ett resultat av månader och år av funderingar. Långa diskussioner, sömnlösa nätter och bilresor som blir till timslånga och öppenhjärtiga snack mellan partners. Du har kanske gått på seminarier, föreläsningar, du har deltagit i diskussioner på internet och läst böcker på ämnet.
Personen framför dig däremot, den person som nyss fällde den där korkade kommentaren, har tänkt på adoption i ungefär två minuter. Försök tänk på det, vilka helt olika nivåer ni står på. Vi är alla nybörjare någon gång, och det är just då de dumma frågorna kommer. Försök ha överseende när det går. Inte för frågeställarens skull, utan för din egen.
Det är min egen pragmatiska hållning som skiner igenom - vardagen blir bra jobbig om man tillåter sig själv att ta åt sig av allt och bli upprörd av allt.
Gränsdragningar. Då menar jag inte "nej, det blir inte glass till frukost" eller "nej, sätt inte eld på katten är du snäll". Utan din vuxna gränsdragning gentemot andra vuxna. Låter det märkligt? Kanske. Det är dock i allra högsta grad relevant.
Ibland måste man begränsa sig. Känna in läget hos barnet. Vissa person är väldigt extroverta, kan må bra av att hålla igång hela tiden och umgås med folk konstant. Supersociala, utåtriktade och energiska. Även här får man vara försiktig så att det inte är en yta som döljer något annat, något som behöver läka och vårdas.
Det jag egentligen menar är att vara försiktig gentemot barnet så det inte blir en överbelastning. Det är många som vill träffas när man kommer hem till Sverige, som vill träffa ens barn och uppleva den nya familjen. Det är många som väntat och längtat med en, de vill naturligtvis också träffa det efterlängtade nytillskottet till grannskapet, familjen eller vängruppen.
Förståelsen för att man måste ta det lugnt finns oftast där. Åtminstone ett tag. Att man måste lugna tempot de första veckorna har i princip alla förståelse för. Ingen regel utan undantag, men de flesta hänger med på det. Men sen då? Om det inte räcker med några veckor, eller några månader? Om man måste dra ganska hårda gränser efter ett halvår? Eller ännu längre?
För min del har jag ett barn som kräver social vila. Vi kan absolut inte boka in besök och resor dagarna i ända. Hon tycker det är kul när det händer saker, men det kommer en reaktion på det också. Ett bakslag, om man uttrycker det så. Nya miljöer, många barn, det blir en slags överbelastning med efterdyningar som varar resten av dagen och ibland även dagen efter. Det har lugnat sig lite, men är fortfarande aktuellt i högsta grad.
Den biten är det inte alla som har full förståelse för. De flesta har det, åter igen, men inte alla. Vissa har blivit förbannade och nästintill otrevliga när vi inte går med på vissa saker. Jag har hört kommentarer på omvägar, om att vi gör oss märkvärdiga eller liknande. Det handlar verkligen inte om det, det handlar om att vår dotter skall fungera. Att hennes vardag, ja även vår vardag, skall vara dräglig.
För att summera - ta ingen skit. Du känner dig själv, din familj och ditt barn bäst. Våga lita på din magkänsla. Ta det lite, lite lugnare än du tänkte dig från början. Det mår alla bra av.
Minnen. Tiden går som sagt fort. Den går fortare för oss vuxna än för barnet (jo, jag läste att det objektivt är på det viset. Ju äldre du är, desto fortare uppfattas tiden gå, rent vetenskapligt), men det innebär inte att barnet upplever någon snigelfart heller.
Innan man vet ordet av har det gått väldigt lång tid. Minnena hos barnen börjar blekna, eller röras ihop. Jag har märkt att Sockret förväxlar vissa händelser från Colombia. Platser byts ut, personer eller orsaker till att något hände. Av den anledningen skall man vara noga att besöka sina minnen emellanåt.
Det adopterade barnets ursprung kan vara en fullt naturlig sak att ha med sig i vardagen, eller något superkänsligt som sällan berörs. Oavsett vilket så måste man som förälder vara lyhörd och ta in barnets önskemål i alla lägen.
För mig är det viktigt att Sockret känner att hennes bakgrund inte är något konstigt, något man gömmer undan någonstans. Därför har vi framkallat mängder med bilder som sedan laminerats. Både från hennes tid innan vi träffade henne och hennes tid med oss. Vi gör det löpande. Det hjälper till att bevara minnena bättre tror vi. Det som hänt när man var två-tre år kommer definitivt att försvinna från medvetandet. Fyra år, då minns man inte så mycket. Om ens något alls, kanske några fragment eller enstaka händelser. Fem år och sex år, då börjar det sätta sig ordentligt. Sådant man kan tänka sig följer med hela livet.
Det är jätteviktigt att hon har tillgång till dessa bilder, de som hon har i en plastlåda med djur på. Lådan är hennes, bilderna är hennes. Hon tittar på dem, sorterar dem på olika vis. Vi pratar om dem och hon visar dem för folk som kommer på besök. Förhoppningsvis hjälper de till att bevara banden till hennes barndom lite bättre.
Det finns så mycket mer. Så många tankar. Någonstans får jag ändå begränsa mig. Jag tänker på förståelse från arbetsgivare, föräldraledighet, förväntningar på sitt eget föräldraskap. Kanske förväntningar på partnerns föräldraskap. Förväntningar på barnet, som nog kan vara ett känsligt ämne. Får man ha det, förväntningar på barn?
Detta första år i Sverige har bjudit på en mängd överraskningar och otroligt mycket roligheter. Detta året har inneburit en helomvändning. Från barnlös till förälder fullt ut. Det har i sin tur inneburit nya rutiner i livet, nya prioriteringar, nya bekantskaper och nya vänner. Nya erfarenheter och nya möjligheter. Det skall bli väldigt spännande att se vad det kommande året bär med sig. Något säger mig att det kan bli ett väldigt roligt år.
Nästa blogginlägg kommer att handla om siffror. Vi hörs snart igen, ta hand om er.
Men tiden går, som sagt. Oavsett om man vill det eller ej. Och plötsligt, vips, har man varit hemma i Sverige i ett år. Ett år! Någonstans på det året måste jag ju ha lärt mig något. Helt okomplicerat tänkte jag nämna några saker.
Tålamod. Det är en absolut nödvändighet. Jag är lösningsorienterad, jag kan bli frustrerad när saker tar onödigt lång tid. När det förhalas till absolut ingen nytta alls. Kombinera det med lite för lite sömn, hunger och en alllmänt dålig dag.. då är det lätt hänt att tålamodet tryter när fem-sexåringen hellre vill leka tiger eller leka kurragömma än att ta på sig ytterkläderna. "Jag hade ju hunnit till brevlådan och tillbaka på den här tiden, kom igen nu!"
Tålamodet är som en muskel, har jag märkt. Det kan tränas upp om man prövar det lite lagom varje dag. Glöm bara inte att vila emellanåt. Ett bra samspel med ens partner kan visa sig vara helt avgörande för att klara vardagen. När jag känner mitt tålamod tryta så kan P ta över, och vice versa.
Märkligt nog är tålamodet en egenskap som tar slut när man kan tillåta det att ta slut. I vissa läget kan man vara väldigt pressad, då har jag märkt att autopiloten slår till när tålamodet börjar försvinna. Känslorna av frustration stängs av, istället kommer det kallt rationella in. Ta hand om ett barn som, precis som du själv, har behov av både sömn och mat, är tålamodskrävande. Tålamodsprövande. Tålamodsdränerande. När orken tar slut så löser kroppen det automatiskt. För det mesta, åtminstone.
Myntets baksida. Om man nu skall kalla det så, vilket jag egentligen har lite svårt för. Men det är just det, det tålamodsprövande. Det som kan kallas "trots", när man som förälder bara får "nej" till svar trots att barnet helt och fullt vet att agerandet är fel. Att vi har bråttom, att vi inte slänger saker på golvet, eller något annat. Det är inte bara glass och ballonger att vara förälder. Ibland kan barnlängtan kasta ett romantiskt skimmer över den framfantiserade tillvaron, och så måste det naturligtvis få vara. De negativa saker som kan vara små och obetydliga i tanken, kan visa sig alldeles verkliga när man står inför dem senare som förälder.
I början är alla tråkigheter gulliga. Ungefär som en förälskelse slätar man över allt jobbigt och negativt i början, men märker längre fram att det kan reta och skava.
Men! Och det är ett stort men! När man haft en påfrestande dag där allt varit fel för barnet, det har varit sätta sig på tvären-dags mest hela tiden, utbrott i affären och matvägran hela dagen. När den dagen är över, barnet somnat och man hinner reflektera över dagen. Då kan det kännas rätt bra ändå.
Dels har du klarat dagen. Du har överlevt den här dagen också i rollen som förälder. Du har varit med en liten individ och stöttat hela dagen, hjälpt henne genom situationer som känns tio gånger jobbigare för henne än de gör för dig. Du har klarat det, den här dagen också.
Och barnet då. Jo, för henne har dagen inneburit framgång och utveckling. Det kanske låter märkligt, men det som ibland kallas "trots" är en självständighetsförklaring. Utbrott är att visa förtroende för föräldern, barnet lastar över alla känslor på föräldern och räknar med att föräldern reder upp situationen. Barnet vågar släppa kontrollen för hon vet att föräldern klarar det. Matvägran, regression, gråt och skrik. Många saker som inte är det vi skryter om på Facebook inför våra vänner, de innebär en förtroendeförklaring från barnets sida. Det innebär ett känsloliv som får existera och komma upp till ytan. Var gång du och ditt barn tagit er igenom en sådan episod blir ni förhoppningsvis lite mer närmare varandra.
Åsikter och frågor. Man skall vara medveten om att det kommer dyka upp folk som har frågor, vill vädra funderingar och sina åsikter i olika ämnen som rör adoption. Det var förvisso inget nytt, jag tror att jag hört det mesta under åren av väntan. Både välvilliga, varma och genuint intresserade frågor, och rotande, envetna, förstå sig på-iga frågor. Det har varit högt och lågt. Det fortsätter vara högt och lågt.
Jag har en ganska hög tröskel för vad jag tar åt mig av, i det här hänseendet. Vissa föräldrar blir väldigt upprörda för till synes ganska små saker. Frågor, kommentarer, formuleringar. Man måste komma ihåg att varken du eller jag kan sätta oss till doms över de som ibland kan upplevas som "känsliga". Varken du eller jag vet exakt vad den personen gått igenom, vilka värderingar som finns och vilka rädslor som kommer upp till ytan. Alla reagerar på olika sätt, alla har olika nivåer på olika saker. Det jag upplever som jobbigt tycker någon annan är en baggis, och vice versa.
Jag vill återupprepa något som jag tidigare nämnt i bloggen, som hjälpt mig när jag fått märkliga, ogenomtänkta kommentarer.
Försök att tänka på att din kunskap rörande adoption är ett resultat av månader och år av funderingar. Långa diskussioner, sömnlösa nätter och bilresor som blir till timslånga och öppenhjärtiga snack mellan partners. Du har kanske gått på seminarier, föreläsningar, du har deltagit i diskussioner på internet och läst böcker på ämnet.
Personen framför dig däremot, den person som nyss fällde den där korkade kommentaren, har tänkt på adoption i ungefär två minuter. Försök tänk på det, vilka helt olika nivåer ni står på. Vi är alla nybörjare någon gång, och det är just då de dumma frågorna kommer. Försök ha överseende när det går. Inte för frågeställarens skull, utan för din egen.
Det är min egen pragmatiska hållning som skiner igenom - vardagen blir bra jobbig om man tillåter sig själv att ta åt sig av allt och bli upprörd av allt.
Gränsdragningar. Då menar jag inte "nej, det blir inte glass till frukost" eller "nej, sätt inte eld på katten är du snäll". Utan din vuxna gränsdragning gentemot andra vuxna. Låter det märkligt? Kanske. Det är dock i allra högsta grad relevant.
Ibland måste man begränsa sig. Känna in läget hos barnet. Vissa person är väldigt extroverta, kan må bra av att hålla igång hela tiden och umgås med folk konstant. Supersociala, utåtriktade och energiska. Även här får man vara försiktig så att det inte är en yta som döljer något annat, något som behöver läka och vårdas.
Det jag egentligen menar är att vara försiktig gentemot barnet så det inte blir en överbelastning. Det är många som vill träffas när man kommer hem till Sverige, som vill träffa ens barn och uppleva den nya familjen. Det är många som väntat och längtat med en, de vill naturligtvis också träffa det efterlängtade nytillskottet till grannskapet, familjen eller vängruppen.
Förståelsen för att man måste ta det lugnt finns oftast där. Åtminstone ett tag. Att man måste lugna tempot de första veckorna har i princip alla förståelse för. Ingen regel utan undantag, men de flesta hänger med på det. Men sen då? Om det inte räcker med några veckor, eller några månader? Om man måste dra ganska hårda gränser efter ett halvår? Eller ännu längre?
För min del har jag ett barn som kräver social vila. Vi kan absolut inte boka in besök och resor dagarna i ända. Hon tycker det är kul när det händer saker, men det kommer en reaktion på det också. Ett bakslag, om man uttrycker det så. Nya miljöer, många barn, det blir en slags överbelastning med efterdyningar som varar resten av dagen och ibland även dagen efter. Det har lugnat sig lite, men är fortfarande aktuellt i högsta grad.
Den biten är det inte alla som har full förståelse för. De flesta har det, åter igen, men inte alla. Vissa har blivit förbannade och nästintill otrevliga när vi inte går med på vissa saker. Jag har hört kommentarer på omvägar, om att vi gör oss märkvärdiga eller liknande. Det handlar verkligen inte om det, det handlar om att vår dotter skall fungera. Att hennes vardag, ja även vår vardag, skall vara dräglig.
För att summera - ta ingen skit. Du känner dig själv, din familj och ditt barn bäst. Våga lita på din magkänsla. Ta det lite, lite lugnare än du tänkte dig från början. Det mår alla bra av.
Minnen. Tiden går som sagt fort. Den går fortare för oss vuxna än för barnet (jo, jag läste att det objektivt är på det viset. Ju äldre du är, desto fortare uppfattas tiden gå, rent vetenskapligt), men det innebär inte att barnet upplever någon snigelfart heller.
Innan man vet ordet av har det gått väldigt lång tid. Minnena hos barnen börjar blekna, eller röras ihop. Jag har märkt att Sockret förväxlar vissa händelser från Colombia. Platser byts ut, personer eller orsaker till att något hände. Av den anledningen skall man vara noga att besöka sina minnen emellanåt.
Det adopterade barnets ursprung kan vara en fullt naturlig sak att ha med sig i vardagen, eller något superkänsligt som sällan berörs. Oavsett vilket så måste man som förälder vara lyhörd och ta in barnets önskemål i alla lägen.
För mig är det viktigt att Sockret känner att hennes bakgrund inte är något konstigt, något man gömmer undan någonstans. Därför har vi framkallat mängder med bilder som sedan laminerats. Både från hennes tid innan vi träffade henne och hennes tid med oss. Vi gör det löpande. Det hjälper till att bevara minnena bättre tror vi. Det som hänt när man var två-tre år kommer definitivt att försvinna från medvetandet. Fyra år, då minns man inte så mycket. Om ens något alls, kanske några fragment eller enstaka händelser. Fem år och sex år, då börjar det sätta sig ordentligt. Sådant man kan tänka sig följer med hela livet.
Det är jätteviktigt att hon har tillgång till dessa bilder, de som hon har i en plastlåda med djur på. Lådan är hennes, bilderna är hennes. Hon tittar på dem, sorterar dem på olika vis. Vi pratar om dem och hon visar dem för folk som kommer på besök. Förhoppningsvis hjälper de till att bevara banden till hennes barndom lite bättre.
Det finns så mycket mer. Så många tankar. Någonstans får jag ändå begränsa mig. Jag tänker på förståelse från arbetsgivare, föräldraledighet, förväntningar på sitt eget föräldraskap. Kanske förväntningar på partnerns föräldraskap. Förväntningar på barnet, som nog kan vara ett känsligt ämne. Får man ha det, förväntningar på barn?
Detta första år i Sverige har bjudit på en mängd överraskningar och otroligt mycket roligheter. Detta året har inneburit en helomvändning. Från barnlös till förälder fullt ut. Det har i sin tur inneburit nya rutiner i livet, nya prioriteringar, nya bekantskaper och nya vänner. Nya erfarenheter och nya möjligheter. Det skall bli väldigt spännande att se vad det kommande året bär med sig. Något säger mig att det kan bli ett väldigt roligt år.
Nästa blogginlägg kommer att handla om siffror. Vi hörs snart igen, ta hand om er.