För nåde oss om vi vore mänskliga. Erkänner att vi har en dålig dag, en dålig vecka eller ett dåligt år. Det får ju inga likes. Istället filtrerar vi bort det onda, släpper igenom en riktigt uppolerad önskebild av oss själva. Och på något märkligt vis så verkar det fungera. Andra klickar gilla, ger komplimanger och håller med.
Låter det cyniskt? Antagligen. Eller, definitivt. Men vänta, det finns mer i den kappsäcken.
Emellanåt kommer det något hjärtvärmande. En delning, en länk, ett ställningstagande. Vi är noga att visa att vi är Goda Människor. Bra folk. Vi tar den tuffa kampen, den hårda fajten. Vi ger oss absolut i kast med orättvisorna i världen, vi uppbär ett oförvanskat civilkurage. En länk i taget, en gillaklickning i taget.
Jag skiter i dina selfies. Jag bryr mig inte om din teaterkaraktär som du vill visa för mig. Jag vill lära känna Dig. Jag vill se Dig. Inte din önskebild.
Nu kommer något beklämmande - jag är inte ett dugg bättre själv. Oavsett vad jag än skriver, hur glödande ord jag producerar i ämnet så tvingas jag erkänna det. Jag sitter i samma klistriga fälla.
Mer eller mindre är vi där allesammans. Det är en produkt av vår tid, ett resultat av en storslagen centralisering av jaget. Vi är alla våra egna produkter, vi förväntas vara entreprenörer som marknadsför våra egna liv. Syns du inte, finns du inte, och så vidare. Men jag är trött på att leka pr-jonglör med mitt personliga varumärke. Och jag är väldigt trött på att se alla andra göra samma sak. Jag tror att vi förlorar på detta i längden. Alla. Vi blir ihåligare skal för varje år som går om vi låter det fortgå utan att reflektera över vad vi gör.
Hipstertrenden är ett tydligt bevis på det. En stark drift, en hetsig jakt på det autentiska. Det äkta, det riktiga. Något man kan ta på, något man kan förädla. Oavsett om det handlar om pulled pork och långkok, hembrygd öl, surdegsbröd eller att hitta den mest obskyra punkrocken från Japan (här rekommenderar jag som stor anti-hipster som ändå lätt kan förväxlas med en sådan det japanska bandet Laughin Nose, speciellt från mitten av nittiotalet) så är hipsterandan en jakt på autenticitet som oerhört lätt övergår i samma ytlighet som alla andra bär på. Fast upphöjd till något finare.
Hur tänker jag då, i min klagosång? Alla är ytliga och jag också, vad är det med det? Tja, mycket längre kommer jag inte. Kanske är denna text inget mer än ett smart ställningstagande mot ytligheten, med vetskap om att jag i bästa fall blir betrodd och därmed får pluspoäng på äkthetskontot. Jag vet inte.
Det finns ett första steg. Det kan vara att erkänna ett problem. Däremot kan jag inte trolla fram en lösning. För vem skulle vara särskilt intresserad av att läsa en massa skriverier om hur olyckliga folk är? Det skulle vara magsår och äktenskapsproblem, hemmorojder och havererade sexliv, ångest och depressioner. Låter det särskilt roligt? Nej, inte alls. Jag vill inte bli översvämmad av de historierna, jag vill det lika lite som alla er andra.
Men vad sägs om lite mänsklighet? Skall vi kanske börja erkänna att vi har våra fel och brister, rädslor och fobier? Skulle det kunna leda till något positivt, något konstruktivt? Jag skulle hoppas det. Jag vill vara en god vän, men hur kan jag hjälpa min vän om jag inte vet att min vän behöver hjälpen?
Innestängande av vår negativitet leder bara till tråkighet. Det vet vi väl alla, innerst inne. Att tränga undan känslorna leder till att de måste ta sig ut någon annanstans, med all samlad kraft som uppdämda känslor kan tänkas uppbringa.
De senare åren har psykisk ohälsa lyfts upp i dagsljuset, åtminstone lite grann. Det är inte längre helt omöjligt att tala om panikångest, social fobi, depression och andra saker. Tänk vad bra det vore om vi kunde bredda den trenden, få ut fler saker i dagsljuset. Vädra ut vår skit, se att alla andra har sina laster. Se att vi alla är mänskliga, att våra liv inte bara består av glättiga selfies och upputsade statusuppdateringar på Facebook.
Hur hycklande vore jag inte om jag bad alla andra börja först? Skulle jag inte tappa min trovärdighet totalt om jag gjorde som jag gjorde på alla mellanstadiedisco, ställde mig vid väggen och samlade mod i flera timmar tills dansgolvet redan var fyllt. Först då kunde jag ta mig in i matchen, obemärkt och utan större problem. Med ett fullt dansgolv kunde jag veva runt bäst jag ville, inget märkte hur fult jag dansade.
Håll i hatten, nu får ni se hur fult jag dansade. Jag skall visa er tre av mina bästa moves. Dags att glänta på biktbåset.
Först av allt - relationer. Jag vill inte gå för privat in på ämnet och nämna för många detaljer, men här finns det en snårig skog att ta sig igenom. I många år har jag haft ett par relationer som varit problematiska. Det finns i synnerhet en som hemsöker mig extra mycket. En närstående person vars närhet jag verkligen saknar, men inte kan tillåta mig att släppa in på livet igen. Åtminstone inte just nu. Efter många år av destruktivitet hade jag inget alternativ än att bryta kontakten. Det finns inget alternativ när jag märker att den destruktiva delen i vår relation påverkar mig i livet. Eller ja, det har ju alltid påverkat mig, men när det påverkar mig som förälder måste jag dra en gräns. Jag saknar personen, men inte det destruktiva beteendet och de många negativa aspekter den relation oundvikligen medför.
Själv är jag inget direkt föredöme. Jag skulle göra det mesta för mina vänner, men jag brister i kontakten. Är dålig på att lyfta luren. Hålla mig uppdaterad. Har länge varit sådan, och jag gillar inte det alls. Det har medfört att jag fått min beskärda del av skit från somliga, men jag kan inte gnälla för mycket eftersom jag förmodligen förtjänat det. Önskar att jag vore bättre på att vara initiativtagaren till samtalen, inte bara den som alltid lyfter på luren när det ringer. Det går ju åt bägge håll, det där med kommunikation.
Det andra att ta upp - ett socialt stigma som är på väg att blekna. Precis som tidigare nämnt är det där med psykisk ohälsa ett tabu som verkar lättas upp. Och en förbannad tur är väl det egentligen, när man skrapar på ytan är det fruktansvärt många som har sina strider med sig själva i det tysta.
När vi flyttade till Halmstad för drygt ett decennium sedan märkte jag att det obehag jag haft inom mig i många år växte och blev större. Mer påtagligt, mer konkret och riktigt. En mörk känsla dök upp vissa dagar. I vissa situationer. Det var som att omslutas av ett tungt mörker som inte kunde skakas av. Hur jag än försökte så ville det sig inte. Benen blev svagare, magen kändes tung, kallsvetten kom krypandes. Det fanns inget att oroa sig för, men oro var det enda jag kunde känna. Ängslan. Rädsla. Obehag, alltid samma diffusa obehag.
Jag tog mig i kragen efter ett tag. Jag hade gått med obehaget vid min sida i tjugo år till och från, dags att ta tag i det.
Ett besöksrum på den lokala vårdcentralen. En läkare som samtalar vant. Jag beskriver mina problem, i vilka situationer de uppkommer. Hur jag upplever situationen, frekvens på dem och så vidare. Samtalet varar väl en halvtimme eller så. Redogörelsen var saklig, svaret likaså.
"Ja, det låter ganska glasklart. Du verkar lida av en mild form av panikångest", sade hon. I förstone var det lättande. Det fanns en välavvägd stämpel, jag var inte ensam. Hon frågade om jag ville ha medicin. Eller, hon frågade nog inte utan var snarare på väg att skriva ut det på så egen rekommendation. Jag fick hejda henne. Detta hade aldrig varit så besvärligt att jag inte kunnat hantera det, jag ville göra ett försök utan medicin. Det gick ganska bra.
Detta är som sagt ett decennium sedan, drygt. Jag red ut den stormen. Inte på egen hand, det fanns folk som visste om det och fanns som stöd i de situationer det kändes extra jobbigt. Med åren klingade symptomen av. Från att ha varit riktigt jobbiga episoder, alltjämt hanterbara, återstår idag endast en mild och svag obehagskänsla i vissa lägen. Det kan framkomma när det förväntas väldigt mycket av mig och jag upplever mig oförberedd. Det här med prestationsångest är jag nog knappast ensam om. Det är alltså idag inte mycket värre än för vem som helst. Det är skönt. Gissningsvis har det kommit av vuxenlivet i allmänhet, att lära känna sig själv och inse att det inte är hela världen om man inte alltid kan allt, klarar allt och har svar på allt. Var lite mänsklig, grabben. Det är inte hela världen.
Tredje och sista punkten är en välbesökt destination. Det där med föräldraskapet. Det är min största glädje och min största fasa. För ärligt talat, jag är förbannat livrädd för att misslyckas. Jag vet att jag tjatat om det tidigare, men det här slår alla rekryteringstest att svettas över, alla redovisningar framför klassen och alla andra förväntningar sammanlagt. Ingenting annat i livet har varit tillnärmelsevis så viktigt som detta.
Ibland kommer känslan av misslyckande. En liten, liten känsla av det tränger igenom. Den opedagogiska lösningen på en komplicerad situation. När hon smällt i dörren tio gånger och jag bjuder tillbaka med en elfte. När jag blir förbannad, ledsen, känner att jag inte skall sjunka till femåringens nivå men gör det ändå.
När vi bara skall ha trevligt, men hon sabbat det. Inte för att hon medvetet är ute för att förstöra, men för att hennes lilla varelse av någon anledning behöver få ut någon energi. När hon vet att det är mysigheter på gång, bus eller fika eller något annat bra. När vi skall gå ut, och hon river upp himmel och gjord över att behöva ta på sig en jacka för att det är kallt ute. När hon ger mig det där utbrottet för den banalaste saken, när hon låter det stå emellan påklädnigen i hallen och en trevlig stund i trädgården eller i skogen. Då kan det bli för mycket ibland. Ibland tröttnar jag, tappar tålamodet och ställer i hela skiten. Jag orkar till slut inte vara pedagogisk och snäll, ta ansvar för och lösa alla konflikter med ett förlåtande leende. Ibland rinner även min bägare över och tålamodet tar slut. Jag vet innerst inne att det är mänskligt, men jag har så svårt att förlåta mig själv ändå.
Nyss var jag inne och tittade till henne. Min dotter. Det bästa jag har i mitt liv. Hon var vaken, lite orolig. Hade lite ljud för sig. När jag kom in i det mörka rummet satt hon i fotänden, intill katten som oftast sover bredvid henne (förvisso på behörigt avstånd från hennes femårskast med armar och ben). Hon lade sig ned igen. Jag intill henne. Hon kramade med med sin lilla arm runt min hals, gav mig en ljudlös puss på kinden och slöt ögonen igen. Kvar ligger jag med hennes tunna snarkningar i vänstra örat och något fuktigare ögon. Med känslan att jag skulle göra precis vad som helst för den hör tjejen. Hon som jag inte ens känt i ett år men älskar mer än livet självt. Då kommer det dåliga samvetet, att jag tillåter mig själv att inte vara den bästa föräldern som finns för henne. Eller för att jag betvivlar mitt föräldraskap, min lämplighet. Jag grunnar alldeles för mycket på det, så mycket att jag inte ens vet vad jag har dåligt samvete för längre. För hönan, eller för ägget.
Nå, nu ligger de ute för allmän beskådan. Ett antal av mina garderobsskelett. Vilken nytta skulle jag ha av dem om jag inte kunde dela med mig av dem, osjälviskt, till ett gäng främlingar på internet? Kanske är de för enkla. För fega, allmängiltiga, preskiberade, självklara. Jag vet inte. Trots min uppmaning om öppenhet så kan jag ändå inte lyfta fram allt. Lite grann är åtminstone något.
Känner ni för det, dela gärna med er. Vad har ni för laster? För brister? Rädslor och farhågor? Kommentera anonymt. Låt oss ventilera. Det blir spännande att se hur många som vågar.
Om sex dagar, snart fem, skall jag föreläsa inför ett gäng personer. Åttiofem var det senaste budet. Det är många människor det. Och här sitter jag och känner mig smärtsamt oförberedd. Tja, i värsta fall blir det att bjuda på ett vackert misslyckande. Med en hawaiiskjorta och en Alla Barnen-bok kommer man långt när det egna materialet totalhavererat! Den som lever får se.