För ett tag sedan skrev jag att jag skulle skriva om att ändra sig som person, av nya lärdomar. Det blev ju inte så mycket av det, eller hur? Kanske skall jag bre ut en text om det nu? Nepp. Tänkte inte göra det. Det får vänta. Idén mognar långsamt, men det kommer så småningom.
Tänkte ta upp ett lite svårare ämne nu. Ett mörker hos vår dotter.
Jag har ju tidigare resonerat lite kring det här med separationer, vad det kan tänkas göra med ett barn. Jag vet själv vilka känslomässiga spår jag fick av att bo ett år i Frankrike som liten. Att hamna någonstans där jag inte riktigt kunde göra mig förstådd, där jag inte förstod de sociala koderna eller kulturen. En skola där jag hamnade i skamvrån (jo, bokstavligt talat) för att jag inte förstod riktigt vad läraren sade och ställde en fråga för många gånger.
Vi som vuxna kan tänka oss in i det på ett annat sätt. När bytte du jobb senast? Minns du hur det kändes att vara helt ny på arbetsplatsen, första arbetsdagen? Stod du inte ganska länge och valde ut kläder på morgonen, eller kvällen innan? Man vill ju se presentabel ut. Se seriös ut, göra ett gott första intryck. Men inte för strikt, heller inte för avslappnat. Man skall ta i hand, se folk i ögonen, vara artig och precis lagom rolig.
Det vet vi, för vi har lärt oss de sociala spelreglerna. Även om vi gör allting rätt, är vi slutpumpade när vi kommer hem. Det blir en slags utmattning att hela tiden hålla koll på det sociala spelet. Vilken stol kan jag sitta på i lunchrummet? Är jag tillräckligt pratsam, tillräckligt tyst? Vi vet vad som förväntas av oss, men blir ändå utmattade av anpassningsprocessen.
Kom ihåg den känslan. Känslan av att treva, famla efter en plats i den sociala maktbalansen som är arbetsplatsen. Och med det i minnet, tänk på ditt sociala skyddsnät. Du vet antagligen vem dina föräldrar är. Du har vänner, en bostad, en respektive som du delar livet med. Du vet vilken skola du gått på, vilka vänner du har och vilka vänner du haft. Du har en lång historia bakom dig som du kan dra erfarenheter ifrån. Du vet vart du är på väg, du vet vart du kommer ifrån.
Förutom det så är det bekanta saker som finns i din omgivning. Du känner igen reklamen, du kan navigera snabbt i snabbköpet, på motorvägen, i hemstaden, i din bostad. Du vet vilka skåpsluckor som är lite trögare, hur dags brevbäraren brukar komma och hur julgardinerna ser ut i föräldrahemmet. Du vet exakt hur all mat du brukar laga smakar, du känner igen lukten av fuktig asfalt efter ett regn på en sommardag och du känner igen ljudet av vinden som drar igenom en tallskog.
Kom ihåg allt det. Det är dina referenspunkter i livet. Varenda grej du vet kan bli en trygghet i det lilla. Kom ihåg allt det. Och tänk dig sedan att du inte har något av det. Allt är borta.
Du är ensam. Det finns bara du. Det förekommer andra människor runtomkring, men du känner dem inte. Maten de ger dig smakar konstigt. De ser annorlunda ut, du tycker att kläderna är konstiga och de luktar som något du aldrig riktigt upplevt förut. De ler mot dig, verkar snälla, men allt är så konstigt. Rörelsemönstret, sättet de borstar tänderna på och kläderna de ger dig, allt är lite konstigt.
Ni färdas någonstans. Du har börjat tycka om dem. De är snälla, det märker du nu. Du får leksaker, när ni är ute får du glass. Ditt nya boende är inte så tokigt egentligen. Du har många saker som bara är dina, du slipper dela dem med någon annan. Det är många som kommer och hälsar på, de vill leka och du får mycket uppmärksamhet. Även om allt är lite konstigt, så börjar det kännas ganska bra. Maten smakar fortfarande inte hemma. De vuxna luktar inte som vuxna brukar göra, de pratar annorlunda men du förstår vad de säger och vad de vill. Livet börjar bli lättare att förstå, det är enklare och bekvämare att leva. Du börjar ta för dig mer av det livet erbjuder. Du börjar känna dig mer och mer hemma, mer och mer självklar i ditt eget utrymme.
Men sen finns kanske en malande känsla. Vad hände egentligen med det andra? De lukter du är van vid, alla ljud du aldrig längre hör? Smakerna som du inte känner längre? Var är egentligen alla de vuxna du är van vid, kommer de tillbaka? Kan du hälsa på dem senare? När då?
I början är den enda lilla skärva av trygghet det som finns i din lilla väska. En nalle, ett plagg, en filt. En bok, kanske ett fotografi. Det är du och din lilla väska som skall ta er an en helt ny verklighet. En familj. En uppväxt. Ett liv. Det börjar med den lilla skärvan trygghet, som får sällskap av andra små skärvor längs vägen.
När du börjat göra dig bekväm, då händer något. Något väldigt tråkigt. Något som är vardag för de flesta barn, eller rättare sagt alla barn. Det sker en konflikt. Men du reagerar inte som de flesta barn. Du vet inte att allt det du har runtom dig är en självklarhet. Du tar det inte helt för givet. Du har en gång varit med om att allt du visste, att alla du kände, att allting du tog för givet, att hela din värld, allt har försvunnit. Kanske förbereddes du väl, kanske inte. Oavsett så har du någon gång lämnat hela ditt liv bakom dig och börjat på nytt. Dessutom i en ung ålder, där du är som allra mest intrycksfull och sårbar för förändring.
Konflikten då. I din vardag är dina nya vuxna, föräldrarna, väldigt mån om att allting skall gå bra. De flesta konflikter undviks, de som uppstår klaras ut på ett bra vis. Det är konstruktiva lösningar, pedagogiskt, du känner hela tiden en mer eller mindre stort mått av trygghet.
Men. Som alltid. Ingen regel utan undantag. Vid det här tillfället känns det annorlunda. Sämre. Rentav uselt. Det som börjar som vanligt, slutar inte som du tänkte dig. Inte som det annars brukar. Det blir en konflikt, den trappas upp. Du är sex år gammal och tvärvägrar. Vägrar allt. Vägrar si, vägrar så. Vägrar ge dig om något. Det inre kaos du bär på som barn, det kaos som innebär att du försöker lägga pussel med hela världen och förstå din omgivning, det kaoset lastar du över på de vuxna. De hanterar det alltid, men den här gången verkar det ha gått för långt. Kanske har du gett dem ansvar för ditt inre kaos ett par timmar för länge. Kanske har du i vredesmod slagit till någon, även om du aldrig skulle göra en fluga förnär annars. Kanske har ingen av er sovit gott på flera nätter och alla är rätt slutkörda, hungriga och griniga.
Men det händer. När pappa annars brukar gå ned på huk och försöka resonera, försöka nå en gemensam yta att stå på tillsammans, så gör han något annat. Han säger att "Det här är inte roligt! Nu får det räcka, det är inte roligt att du..." slår, skäller, skriker, slår med saker, eller något annat.
Pappa förklarar att han inte tycker det är trevligt det du gör. Han frågar saker, men du vill inte svara. Han pratar, men du vill inte lyssna. Du vrider upp nivån på kaoset. Han försöker klappa dig på benen, försöker lugna dig, men du reagerar tvärtom. Du slår bort handen. Mer kaos, mer kaos. Det bubblar upp, du släpper ut det. För du vet att de vuxna, föräldrarna, de tar emot det. Det gör de ju alltid. I princip. Men nu kommer undantaget.
Pappa säger det igen. Det är inte trevligt när du bara skriker, slår och slänger med saker. Nu får det räcka. Nu orkar han inte mer, säger han. Nu får du ta av dig ytterkläderna själv och komma upp när du gjort det.
Och sen sker det som du aldrig var beredd på. Som du aldrig visste att du skulle reagera sig starkt på. Den lilla detalj som får allt att kantra. Som öppnar en lucka inom dig som du aldrig visste fanns.
Han vänder sig om och går därifrån. Han rundar ett hörn, och är borta. Du skriker efter honom, men han kommer inte med detsamma som han ju alltid, alltid gör annars. Han sade att han tröttnade, inte orkade med. Det kaos du lastat över på honom hela dagen, det skall han ju ta. Han skall bära din börda. Det gör han ju precis alltid. Du vet att han alltid är där, din osvikliga stöttepelare. Men nu gick han. Han lämnade dig där, trött och hungrig på hallgolvet.
Plötsligt känner du dig ensam. Tom. Ensammast i världen. Din trygghet, din förälder, har förklarat att ditt beteende inte är roligt, och gått därifrån. Du står kvar själv och upptäcker att den där luckan öppnats inom dig. Det som finns under luckan är kolsvart. Det är rent mörker. Du blir rädd och skrämd, du känner inte igen det. Det drar kallt från tomheten och du fruktar för det okända som finns där i mörkret. Plötsligt kommer kanske känslorna tillbaka. Övergivenhet, separation, rotlöshet, maktlöshet. Du är inte längre, i den stunden, den sexåring som sedan snart ett och ett halvt år planterat rötterna i ett nytt land med ett par föräldrar. Just i den stunden är du kanske tillbaka till det jag du var den där dagen, när du stod där själv med din lilla väska. Och plötsligt är du kanske livrädd för att historien skall upprepa sig.
Det här är ett inslag som alla föräldrar känner igen sig i. När det rinner över, när man inte orkar vara superpedagogisk och korrekt längre. När man fått tvärhet, tjat, gnällighet och surhet över sig hela dagen och balanserat alla situationer för att alla skall fungera och må bra. När det går över de gränser som finns, när det blir en hönsfarm i industriell storlek av ett fjäderdun, för femtioelfte gången. Då kan vilken superförälder som helst känna att "lägg av...". Ibland blir det för mycket, då säger man det. Nu räcker det, nu är det inte roligt längre. Jag uppskattar inte att du.... och sedan berättar man för barnet att det klarar denna enkla uppgift själv och får lösa den. Jag finns i rummet bredvid när du tagit av dig stövlarna och ytterkläderna, eller vad det nu må vara.
Det är så liten sak. En minimal, naturlig sak. Att låta en sexåring ta av sig kläderna själv och röra på de små benen att sexåringen förflyttar sig till nästa rum. Men även de små sakerna kan ge stora konsekvenser.
Jag märker det på min dotter, min sexåring, Sockret. Hon har en hel värld inom sig. Hon är alla åldrar i ett. Hon besöker de olika stadierna i livet med både jämna och ojämna mellanrum. Hon har ett kaos inom sig som alla barn har. Ovanpå det har hon ett byte av liv. Det blir mycket kaos för oss föräldrar att hantera. De allra flesta gånger går det bra att göra det ovanstående. När det blivit för mycket så får hon ta ansvar för en enkel sak själv. Jag är ju i rummet bredvid. Men undantaget kommer emellanåt. När jag märker att hennes reaktion inte är vanlig irritation, inte vanligt sexårsskrik. Det är något mycket mer primalt, mycket djupare rotat. Det kommer från botten av själen. Det är ett avgrundsvrål, ett nattsvart rop. Inte ett rop på mig, eller på hjälp. Utan bara ett rop ut i tomma intet, ett rop från någon som vet hur det känns att sakna allt man kunnat hålla fast i.
Vi pratade om detta idag. Med någon annan. Någon väldigt klok som kan ge perspektiv på saker, vrida och vända, komma med nya infallsvinklar och belysa saker från håll man själv inte riktigt tänkt på. Som satte ord på och gav oss begreppet "det inre kaoset" som då lastas över på oss. Vi pratade om det här, det mörker som finns inom det adopterade barnet. Det är min tro att alla adopterade barn har en sådan liten lucka någonstans. Olika stor, olika lätt eller svår att öppna. Men har man väl genomgått en separation eller undrat över sina rötter, då finns det nog ett mörker någonstans. Ett tomrum. Och vad händer när man öppnar den luckan? Jo, barnet kanske återupplever allt det mörker som en gång var omfamnande. När barnet stod och kände sig alldeles ensam med sin lilla väska. Om ens det. Stor eller liten, har man en gång upplevt en sådan omvälvande upplevelse så finns det nog ett spår kvar av det någonstans.
Men, hur skall man som förälder förhålla sig till det? Skall man sky det med alla medel? Skall man bomma igen den där luckan så hårt det går? Spika igen, möblera över luckan? Aldrig prata om den, glömma bort den? Låtsas som den inte finns, gå vidare med sitt liv?
Nej, det är nog inte rätt väg att gå, tror jag. Vi pratade om det idag. Det kan vara obehagligt att gå igenom det för barnet. Det var det garanterat för Sockret också när det skedde. När pappa gick och bara mamma var kvar. Eller när pappa gick, och hon stod ensam kvar i hallen. När hon skrek och skrek, under vad som säkert kändes som en evighet. När alla känslor kanske kom tillbaka. Under de tio, tjugo sekunderna innan pappa kom tillbaka och lät henne stänga luckan igen. Han kom tillbaka den här gången också.
Min tanke är att det blir ett slags terapeutiskt arbete. Lite som KBT-metoden, att exponera sig för något, lite åt gången. Att portionera ut den sorgen, lite i taget. Öppna på luckan lite, glänta på den och belysa tomrummet. Lite, lite i taget. Så småningom hoppas jag att hon känner att det inte var så farligt. Att känslorna får finnas där, att jag bekräftar dem. Pappa ser att du är ledsen. Blev du rädd? Ja, pappa ser det. Det är okej att vara rädd och ledsen. Man får gråta och vara ledsen. Pappa är också ledsen ibland, det är okej. Det får man vara.
Och att vi tillsammans återupprepar den processen, om och om igen. Min förhoppning är att hon känner in sig i sorgen. Att hon lär sig känna igen den, och att hon hittar en väg ut ur den. På så vis hoppas jag att hon till slut vet så mycket om sina känslor och allt runtomkring att hon kan hantera det själv. Att hon i vuxen ålder har gått igenom så pass mycket av de känslor som är så mörka, så nattsvarta, och att hon gjort det med vuxen handledning, att hon kan ta över själv.
Det är att göra henne lite illa varje gång detta sker. Ingen vill se sitt barn gråta och vara ledset. Man vill att allt skall vara bra, alltid. Men det är ingen annan som går igenom detta med henne. Till sist är det vi som föräldrar som måste ta det ansvaret att guida henne igenom den sorg och smärta som finns där, undangömd någonstans och som bara kommer ut vid enstaka tillfällen.
Är det orimligt att prata om posttraumatisk stress, PTSD?
"Vid posttraumatiskt stressyndrom återupplever man den traumatiska händelsen, blandat med känslor av skräck eller vrede. Återupplevelsen kan utlösas av yttre sinnesintryck eller händelser som påminner om traumat. Även barn och unga kan drabbas av posttraumatiskt stressyndrom."
Fundera på det. Det är inte helt osannolikt att en separation från allting man tagit för givet hela livet skall leda till en stark reaktion, till starka minnen. Till något mer eller mindre permanent rotat inombords. Till något som bleknar över tiden, men som kanske ändå lämnar ärr kvar.
Kanske är det en överdriven tanke. Kanske tycker någon att jag överdriver. Att barn blir ledsna, de blir ju griniga ibland. Och ja, så är det absolut. Men ett adopterat barn har och kommer alltid ha en ibland livsavgörande separation med sig i bagaget. Den försvinner aldrig. Då är det, på gott och ont, mitt jobb som förälder att alltid, konstant, ha med mig det i beräkningen.
Vid varje stark reaktion måste min tanke gå till separation, trauma, sorg och ångest. Det är vid avgrunden jag måste börja. Vid det mörkaste av det mörka. Vid den nattsvarta luckan i hennes innersta. Där måste min reaktion ta sitt avstamp. Ifrån det kan jag gå vidare och bocka av sömnbrist, hunger och andra faktorer och slutligen landa vid det lindrigaste - allmänt gnäll. Det är slutdestinationen.
Men hon har sitt bagage. Sina minnen. Hon har sin lucka där, den försvinner aldrig. Och det är min förbannade skyldighet att resten av mitt liv stå där med ficklampa och lysa ner när hon behöver mig.