Hur hamnade vi där vi är? Hur kommer det sig att du läser denna text från en villa i Vetlanda, en lägenhet i Mölndal eller ett radhus i en förort till Stockholm?
Vi gör en massa val i livet, varenda dag. Vi säger "ja" när vi borde säga "nej", och vice versa. Man ljuger om man påstår att slumpen inte har med saken att göra. Hur det än råkar vara, ibland undrar man hur man hamnade där man råkar befinna sig.
Gruppen "Talking Heads" har skrivit en låt som heter "Once in a lifetime". I första utkastet till detta inlägget skrev jag ut låttexten här, men det är nog mest jag själv som tycker är så intressant att jag läser det. För att summera: det är en flummig men perfekt analogi för den moderna människan som kliar sig i huvudet och ställer sig frågan: Hur hamnade jag här? "And you may find yourself living in a shotgun shack, And you may find yourself in another part of the world".
Så långt allt väl. Men de personliga kriserna kommer till oss alla. "And you may ask yourself, how do I work this? And you may ask yourself, where is that large automobile?"
Vi känner alla igen oss. Bortom den filosofiska och stillsamma funderingen över hur man hamnade där man hamnade, finns kriserna. Livet går inte som det skulle, det blev inte som det var tänkt. Hur gör jag nu? Var är mitt perfekta liv?
Framför mig i detta inlägg finns en djup avgrund. Det skulle gå att dyka ned med huvudet före och lyfta alla möjliga och omöjliga ämnen. Obehagliga minnen, obehagliga sanningar. Vi skall inte ge oss ned så långt i djupet, men åtminstone sitta på kanten och dingla med benen. Känna mörkret och kylan under oss.
För många år sedan, en livstid känns det som idag, fick vi det där beskedet att det inte skulle bli några biologiska barn. I två års tid hade vi försökt, men det var förgäves. Bortkastad tid. Jag hade avfärdat tanken på adoption kategoriskt. Inget fel i det, men vi tar det när det behövs. Var sak har sin tid. Där och då hade jag (ett flertal gånger) gjort valet att undvika adoption som ämne, undvika att vi ställde oss i kö och fick en bättre kötid. Jag skall inte säga att jag svek min partner, men nog har jag gjort henne besviken som vägrade tänka på att det fanns mer än en väg till föräldraskap i livet. Att jag vägrade titta på hennes karta, utan höll mig till min egen. Jag är karl, behöver inte fråga om vägen. Min karta var bekvämare. Stora områden var mörklagd. Där fanns ingenting. Åtminstone inget jag behövde tänka på så länge det var mörklagt. Det passade mig utmärkt.
Beskedet då. Glöm det - det blir inga barn. Sorry. Min väg hade tagit slut. Återvändsgränd. Dags att plocka upp kartan igen, definitivt dags att slänga min karta och titta på den som P hade haft i handen hela tiden. Den utan mörklagda områden.
Dags för nästa vägval. Det aktiva, att välja väg. Höger eller vänster. Rakt fram går inte, det hade vi konstaterat.
Att behöva välja väg ingick inte i min tankevärld från början. Jag hade ju fullt upp med att tänka på annat. Andra saker. Oviktiga saker, sett i backspegelns bekväma position idag, men just då var det säkert saker som verkade viktiga. Livet var en bred väg som gick rakt framåt, tänkte jag. Min egen motorväg som blev till en illa underhållen grusväg.
Den nya vägen blev ett äventyr. Det fanns rastplatser och utflyktsmål jag aldrig trodde att jag skulle få se, eller ens vilja titta på över huvud taget. Vietnam, Taiwan, Etiopien, Nigeria... Colombia... och Kina. länder jag vetat fanns, men inte mycket mer än så. Bara väldigt grundläggande kunskap om några länder, och i stort sett obefintligt om andra. På den nya vägen blev alla länder till potentiella adoptionsländer. Tänk om jag skulle bli pappa, äntligen, och att mitt barn kanske skulle komma från någon av dessa länder.
På den nya vägen växte jag som människa. Mognade. Jag trivdes bättre som resenär på den skumpiga grusvägen än vad jag gjorde på den släta motorvägen. Livet hade försett mig med en alternativ resplan, och jag älskade det. Ett par år senare hade vi kommit till många korsningar. Höger, vänster, höger igen. Vi var framme vid destinationen. I Colombia fick vi äntligen träffa den flicka vi drömt om i så många månader. Längtat efter. Gråtit efter. Hon fanns där på riktigt, och vi skulle från då till tidernas slut vara hennes Mamma och Pappa.
Hade jag vetat det tio år tidigare hade jag absolut inte trott på det. Som tjugoettåring var jag nymuckad från ett års värnplikt. Kunde det mesta, hade svar på allt. Hade någon frågat mig då om jag varit pigg på att åka tvärs över jordklotet för att adoptera en nästan femårig döv flicka hade jag aldrig trott att vederbörande menat allvar. Det låg så långt ifrån min begreppsvärld. Inte för att jag hade tyckt att det var negativt, men något sådant hade aldrig funnits i min värld vid det tillfället.
För inte så hemskt många år så sade jag kategoriskt "nej" till två saker när det gällde adoption. Att adoptera ett barn med särskilt behov, och att adoptera ett äldre barn. Som potentiellt blivande förstagångsförälder var jag nervös så det räckte och ville hålla mig inom så trygga ramar som möjligt. Vägen mot adoption var osäker nog som det var, jag tyckte att det mest lämpliga var ett litet barn, utan särskilt behov. Det var ju så det skulle bli. Det sade "alla", vi var ju så unga när vi började med adoptionstankarna och anmälde oss till föreningarna. Som sagt, det är inte så väldigt många år sedan.
Sedan dök nästa vägval upp. Kika lite mot särskilda behov, lätta lite på mina egna restriktioner? Jo, okej då. Lite grann kanske. Ett lättare SN (special need) kunde kanske vara okej. Min tanke har från början varit att jag vill vara förälder - inte vårdare. Och det står jag fast vid. Gränsen har dock flyttats, flera mil på kartan. Från början var jag nervös för att någon annan skulle veta om att vårt adopterade barn hade ett sedan tidigare känt behov, rädd att ses som någon slags bamhärtighetsförälder. Jag var rädd, nervös för vad andra skulle tycka och säga. Jag ville undvika att vara den som åker till och från sjukhuset för olika undersökningar och åtgärder. Nu är jag där, och det känns hur bra som helst.
Att vara förälder och inte vårdare är fortfarande ett mantra för mig, men gränsen är som sagt så långt framflyttad. Idag skulle jag nog ha svårt att se mig som en förälder till ett multihandikappat barn, ett barn som skulle kräva konstant vård livet ut.
Jag säger nog. Jag kan inte säga "definitivt". Jag väljer att säga nog, för jag vet att saker kan ändras. Både i livet omkring mig, och inom mig.
P har alltid legat före mig. Varit modigare, mer påläst. Mer öppen. Idag litar jag på så mycket mer på henne, nästan blint. Hon vet att vi klarar det som kommer. Jag är räddare av mig. Prestationsångesten är ständigt närvarande. Rädd för att göra fel, svika det barn som skall lita på mig. Och jag har varit rädd för så mycket annat också. Mina misstag, mina tankar, andras tankar, andras åsikter. Vad skall folk tycka och tänka om mina vägval i livet? Förr var det något långt viktigare än vad det är idag. Att få ett godkännande och en bekräftelse från andra att det jag gör i mitt föräldraskap är okej, det var viktigt för mig.
Idag har det ändrats. Många har skrivit om sina upplevelser angående barn med funktionsnedsättningar, av olika slag, stora som små. Eller bara adopterade barn i allmänhet. Vissa i ens närhet har haft svårt att acceptera att det kommit ett adopterat barn till släkten. Ett barn från ett annat land, med konstigt namn och mörkare hy. Vissa har haft svårt att förstå och ta till sig det jag tjatat om tidigare i bloggen, att det adopterade barnet ofta har andra behov än det biologiska barnet. Behöver en annan behandling och vardag för att må bra - i synnerhet när man precis anlänt till Sverige. Somliga barn kan helt ingå i vardagen med en gång, somliga andra kräver långt mycket längre tid på sig.
Jag har fått känna på det själv. I största utsträckning har omgivningen varit enormt stöttande. Ställt upp, velat väl i alla hänseenden. En del missförstånd, de flesta helt harmlösa, har förvisso uppstått. Något annat kan man inte förvänta sig.
Men det har inte bara varit harmlösa missförstånd. Jag har även råkat ut för att folk inte alls accepterat att det är som det är. Som rakt ifrågasatt och ogiltigförklarat vårt agerande gentemot vårt barn. För att vara lite mer konkret syftar jag på känsligheten kring det adopterade barnet. Känsligheten som kräver en rejäl lyhördhet och fingertoppskänsla för att få vardagen att fungera. Att inte såra relationen efter bara ett par månader. Vi har gjort vår läxa, vi vet vad vi gör. Vi kan vår dotter, vi vet vad som fungerar och inte fungerar. Var hennes gränser går och hur mycket vi kan utsätta henne för innan det slår över och blir för jobbigt.
Vi kan hennes karta. Vi vet vilka vägar som bär och vilka som inte gör det. Plötsligt dyker någon i ens närhet upp och vill rita om kartan, vägrar acceptera att vi bara kan köra i fyrtio på vår dotters vägar. Tycker att vi är knäppa som inte kör i hundratjugo. Ledsen, men då är det bara att kliva ur bilen.
Sockret, vår älskade dotter, har visat sig behöva vissa rutiner för att ha en bra vardag. Mycket lugn och ro, inte för mycket social kontakt. Det kan slå över, bli för mycket. Bli jobbigt. Att vistas i främmande miljöer under längre tider är inte bra, särskilt inte om vi inte kan förbereda henne på det. Nu har vi kommit på vissa saker som gör att vi kan förklara och förbereda henne mycket bättre, något som underlättat vardagen ofantligt mycket. Jag kommer skriva mer om det längre fram, det är något alla barn kan ha nytta av. Biologiska och adopterade, hörande och döva. Men det viktiga är att vi tar det i den takt som fungerar för henne. De flesta förstår och accepterar, ett fåtal har visat sig inte göra det.
Hur hamnade vi här? Hur blev det som det blev? Jag vet ärligt talat inte riktigt. Det enda jag vet är att det är väldigt fint där jag är. Jag hamnade på landet, med höns och bin. Med en fru från en plats jag aldrig hört talas om. Med en dotter som nästan hunnit bli fem innan vi träffades, som inte hör vad jag säger. Så många nya vägar har jag fått upptäcka, och det har varit fantastiskt.
Vi har väntat på ett barn, och fått beskedet att det inte blir något. Vi har valt att fortsätta vänta i Colombia. Valt det flera gånger, även när det kändes omöjligt. Vi har valt att få mer information om en nybliven fyraåring med hörselnedsättning. Valt att säga "JA!" när vi saknade en hel del information. Vi körde in på en väg vi inte kunde. Den fanns inte med på kartan, men vi kom fram.
Vägval är lustiga. Den breda motorvägen är trygg. Det finns vägräcken, viltstängsel och hålorna i vägen är det någon annan som tar hand om. Men ibland är det stopp. Du måste ta en omväg. Det kan visa sig bli det bästa du någonsin gjort. Så var det för mig.
Vi gör en massa val i livet, varenda dag. Vi säger "ja" när vi borde säga "nej", och vice versa. Man ljuger om man påstår att slumpen inte har med saken att göra. Hur det än råkar vara, ibland undrar man hur man hamnade där man råkar befinna sig.
Gruppen "Talking Heads" har skrivit en låt som heter "Once in a lifetime". I första utkastet till detta inlägget skrev jag ut låttexten här, men det är nog mest jag själv som tycker är så intressant att jag läser det. För att summera: det är en flummig men perfekt analogi för den moderna människan som kliar sig i huvudet och ställer sig frågan: Hur hamnade jag här? "And you may find yourself living in a shotgun shack, And you may find yourself in another part of the world".
Så långt allt väl. Men de personliga kriserna kommer till oss alla. "And you may ask yourself, how do I work this? And you may ask yourself, where is that large automobile?"
Vi känner alla igen oss. Bortom den filosofiska och stillsamma funderingen över hur man hamnade där man hamnade, finns kriserna. Livet går inte som det skulle, det blev inte som det var tänkt. Hur gör jag nu? Var är mitt perfekta liv?
Framför mig i detta inlägg finns en djup avgrund. Det skulle gå att dyka ned med huvudet före och lyfta alla möjliga och omöjliga ämnen. Obehagliga minnen, obehagliga sanningar. Vi skall inte ge oss ned så långt i djupet, men åtminstone sitta på kanten och dingla med benen. Känna mörkret och kylan under oss.
För många år sedan, en livstid känns det som idag, fick vi det där beskedet att det inte skulle bli några biologiska barn. I två års tid hade vi försökt, men det var förgäves. Bortkastad tid. Jag hade avfärdat tanken på adoption kategoriskt. Inget fel i det, men vi tar det när det behövs. Var sak har sin tid. Där och då hade jag (ett flertal gånger) gjort valet att undvika adoption som ämne, undvika att vi ställde oss i kö och fick en bättre kötid. Jag skall inte säga att jag svek min partner, men nog har jag gjort henne besviken som vägrade tänka på att det fanns mer än en väg till föräldraskap i livet. Att jag vägrade titta på hennes karta, utan höll mig till min egen. Jag är karl, behöver inte fråga om vägen. Min karta var bekvämare. Stora områden var mörklagd. Där fanns ingenting. Åtminstone inget jag behövde tänka på så länge det var mörklagt. Det passade mig utmärkt.
Beskedet då. Glöm det - det blir inga barn. Sorry. Min väg hade tagit slut. Återvändsgränd. Dags att plocka upp kartan igen, definitivt dags att slänga min karta och titta på den som P hade haft i handen hela tiden. Den utan mörklagda områden.
Dags för nästa vägval. Det aktiva, att välja väg. Höger eller vänster. Rakt fram går inte, det hade vi konstaterat.
Att behöva välja väg ingick inte i min tankevärld från början. Jag hade ju fullt upp med att tänka på annat. Andra saker. Oviktiga saker, sett i backspegelns bekväma position idag, men just då var det säkert saker som verkade viktiga. Livet var en bred väg som gick rakt framåt, tänkte jag. Min egen motorväg som blev till en illa underhållen grusväg.
Den nya vägen blev ett äventyr. Det fanns rastplatser och utflyktsmål jag aldrig trodde att jag skulle få se, eller ens vilja titta på över huvud taget. Vietnam, Taiwan, Etiopien, Nigeria... Colombia... och Kina. länder jag vetat fanns, men inte mycket mer än så. Bara väldigt grundläggande kunskap om några länder, och i stort sett obefintligt om andra. På den nya vägen blev alla länder till potentiella adoptionsländer. Tänk om jag skulle bli pappa, äntligen, och att mitt barn kanske skulle komma från någon av dessa länder.
På den nya vägen växte jag som människa. Mognade. Jag trivdes bättre som resenär på den skumpiga grusvägen än vad jag gjorde på den släta motorvägen. Livet hade försett mig med en alternativ resplan, och jag älskade det. Ett par år senare hade vi kommit till många korsningar. Höger, vänster, höger igen. Vi var framme vid destinationen. I Colombia fick vi äntligen träffa den flicka vi drömt om i så många månader. Längtat efter. Gråtit efter. Hon fanns där på riktigt, och vi skulle från då till tidernas slut vara hennes Mamma och Pappa.
Hade jag vetat det tio år tidigare hade jag absolut inte trott på det. Som tjugoettåring var jag nymuckad från ett års värnplikt. Kunde det mesta, hade svar på allt. Hade någon frågat mig då om jag varit pigg på att åka tvärs över jordklotet för att adoptera en nästan femårig döv flicka hade jag aldrig trott att vederbörande menat allvar. Det låg så långt ifrån min begreppsvärld. Inte för att jag hade tyckt att det var negativt, men något sådant hade aldrig funnits i min värld vid det tillfället.
För inte så hemskt många år så sade jag kategoriskt "nej" till två saker när det gällde adoption. Att adoptera ett barn med särskilt behov, och att adoptera ett äldre barn. Som potentiellt blivande förstagångsförälder var jag nervös så det räckte och ville hålla mig inom så trygga ramar som möjligt. Vägen mot adoption var osäker nog som det var, jag tyckte att det mest lämpliga var ett litet barn, utan särskilt behov. Det var ju så det skulle bli. Det sade "alla", vi var ju så unga när vi började med adoptionstankarna och anmälde oss till föreningarna. Som sagt, det är inte så väldigt många år sedan.
Sedan dök nästa vägval upp. Kika lite mot särskilda behov, lätta lite på mina egna restriktioner? Jo, okej då. Lite grann kanske. Ett lättare SN (special need) kunde kanske vara okej. Min tanke har från början varit att jag vill vara förälder - inte vårdare. Och det står jag fast vid. Gränsen har dock flyttats, flera mil på kartan. Från början var jag nervös för att någon annan skulle veta om att vårt adopterade barn hade ett sedan tidigare känt behov, rädd att ses som någon slags bamhärtighetsförälder. Jag var rädd, nervös för vad andra skulle tycka och säga. Jag ville undvika att vara den som åker till och från sjukhuset för olika undersökningar och åtgärder. Nu är jag där, och det känns hur bra som helst.
Att vara förälder och inte vårdare är fortfarande ett mantra för mig, men gränsen är som sagt så långt framflyttad. Idag skulle jag nog ha svårt att se mig som en förälder till ett multihandikappat barn, ett barn som skulle kräva konstant vård livet ut.
Jag säger nog. Jag kan inte säga "definitivt". Jag väljer att säga nog, för jag vet att saker kan ändras. Både i livet omkring mig, och inom mig.
P har alltid legat före mig. Varit modigare, mer påläst. Mer öppen. Idag litar jag på så mycket mer på henne, nästan blint. Hon vet att vi klarar det som kommer. Jag är räddare av mig. Prestationsångesten är ständigt närvarande. Rädd för att göra fel, svika det barn som skall lita på mig. Och jag har varit rädd för så mycket annat också. Mina misstag, mina tankar, andras tankar, andras åsikter. Vad skall folk tycka och tänka om mina vägval i livet? Förr var det något långt viktigare än vad det är idag. Att få ett godkännande och en bekräftelse från andra att det jag gör i mitt föräldraskap är okej, det var viktigt för mig.
Idag har det ändrats. Många har skrivit om sina upplevelser angående barn med funktionsnedsättningar, av olika slag, stora som små. Eller bara adopterade barn i allmänhet. Vissa i ens närhet har haft svårt att acceptera att det kommit ett adopterat barn till släkten. Ett barn från ett annat land, med konstigt namn och mörkare hy. Vissa har haft svårt att förstå och ta till sig det jag tjatat om tidigare i bloggen, att det adopterade barnet ofta har andra behov än det biologiska barnet. Behöver en annan behandling och vardag för att må bra - i synnerhet när man precis anlänt till Sverige. Somliga barn kan helt ingå i vardagen med en gång, somliga andra kräver långt mycket längre tid på sig.
Jag har fått känna på det själv. I största utsträckning har omgivningen varit enormt stöttande. Ställt upp, velat väl i alla hänseenden. En del missförstånd, de flesta helt harmlösa, har förvisso uppstått. Något annat kan man inte förvänta sig.
Men det har inte bara varit harmlösa missförstånd. Jag har även råkat ut för att folk inte alls accepterat att det är som det är. Som rakt ifrågasatt och ogiltigförklarat vårt agerande gentemot vårt barn. För att vara lite mer konkret syftar jag på känsligheten kring det adopterade barnet. Känsligheten som kräver en rejäl lyhördhet och fingertoppskänsla för att få vardagen att fungera. Att inte såra relationen efter bara ett par månader. Vi har gjort vår läxa, vi vet vad vi gör. Vi kan vår dotter, vi vet vad som fungerar och inte fungerar. Var hennes gränser går och hur mycket vi kan utsätta henne för innan det slår över och blir för jobbigt.
Vi kan hennes karta. Vi vet vilka vägar som bär och vilka som inte gör det. Plötsligt dyker någon i ens närhet upp och vill rita om kartan, vägrar acceptera att vi bara kan köra i fyrtio på vår dotters vägar. Tycker att vi är knäppa som inte kör i hundratjugo. Ledsen, men då är det bara att kliva ur bilen.
Sockret, vår älskade dotter, har visat sig behöva vissa rutiner för att ha en bra vardag. Mycket lugn och ro, inte för mycket social kontakt. Det kan slå över, bli för mycket. Bli jobbigt. Att vistas i främmande miljöer under längre tider är inte bra, särskilt inte om vi inte kan förbereda henne på det. Nu har vi kommit på vissa saker som gör att vi kan förklara och förbereda henne mycket bättre, något som underlättat vardagen ofantligt mycket. Jag kommer skriva mer om det längre fram, det är något alla barn kan ha nytta av. Biologiska och adopterade, hörande och döva. Men det viktiga är att vi tar det i den takt som fungerar för henne. De flesta förstår och accepterar, ett fåtal har visat sig inte göra det.
Hur hamnade vi här? Hur blev det som det blev? Jag vet ärligt talat inte riktigt. Det enda jag vet är att det är väldigt fint där jag är. Jag hamnade på landet, med höns och bin. Med en fru från en plats jag aldrig hört talas om. Med en dotter som nästan hunnit bli fem innan vi träffades, som inte hör vad jag säger. Så många nya vägar har jag fått upptäcka, och det har varit fantastiskt.
Vi har väntat på ett barn, och fått beskedet att det inte blir något. Vi har valt att fortsätta vänta i Colombia. Valt det flera gånger, även när det kändes omöjligt. Vi har valt att få mer information om en nybliven fyraåring med hörselnedsättning. Valt att säga "JA!" när vi saknade en hel del information. Vi körde in på en väg vi inte kunde. Den fanns inte med på kartan, men vi kom fram.
Vägval är lustiga. Den breda motorvägen är trygg. Det finns vägräcken, viltstängsel och hålorna i vägen är det någon annan som tar hand om. Men ibland är det stopp. Du måste ta en omväg. Det kan visa sig bli det bästa du någonsin gjort. Så var det för mig.