Ingen kan väl ha undgått att märka en viss debatt kring Alfons Åberg den senaste tiden. På både tidningarnas debattsidor och på sociala medier går diskussionerna och utspelens svallvågor skyhöga. Folk är upprörda. Några föräldrar har anmält förskolan för att de visat film. Typ. För det var väl så det var? Äsch, strunt samma. Vi behöver inte veta exakt vad som hänt, det viktiga just nu är att vi får skrika och gapa och göra oss lustiga över någonting.
Alfons Åberg är en älskad karaktär i barnlitteraturen som också tagit steget över till film och andra uttryckssätt. Alfons är många saker. Lite mesig, lite lillgammal, lite slö. Men också lite snäll, lite tuff och lite uppfinningsrik.
Han är, kort sagt, som barn är mest. Han är mångfacetterad och kapabel till väldigt mycket, både positivt och negativt. Och det vet vi eftersom han på ett skickligt vis skildras på det sättet i böckerna. Genom Alfons har hundratusentals barn lärt känna aspekter av livet som inte är sockersöta och präktiga. Så även i den nu rikskända skildringen av "odjuret".
På en förskola i Malmö visades film emellanåt, som på de allra flesta förskolor i Sverige. Vid ett tillfälle i december visades "Alfons och odjuret", som går ut på att Alfons ångest kring att ha slagit en pojke manifesteras i ett odjur som dyker upp och lever under Alfons säng. För att få bort detta odjur måste Alfons leta upp pojken och be om ursäkt för vad han gjort, att han slagit pojken.
Och efter filmvisningen var det ett barn som reagerade väldigt negativt. Barnet fick kraftiga mardrömmar och var en vecka efter filmvisningen fortfarande rädd för detta odjur som visats i filmen.
Som en följd av detta gör föräldrarna till barnet en anmälan till Skolinspektionen. Skolinspektionen agerade i sin tur genom att begära en utredning och ett svar från Malmö stad.
Malmö stad, som alltså är huvudman för förskolan, fattar beslutet att pausa filmvisningen på förskolan ett tag.
Och nu når detta media, som skriver om det. Kanske för att det är ett ovanligt fall, eller för att det kan väcka visst intresse i sin kontrovers. Det kan i vart fall inte vara för att det kan anses vara av största vikt att upplysa allmänheten om, som till exempel korruption eller brottslighet.
Det blev ett så kallat "klickmonster". Det blev "viralt". Här fanns något som allmänheten kunde uppröras över och skrika ut sitt missnöje kring. Framför allt kunde detta bli ett slagträ i debatten kring politisk korrekthet.
"Nu har det gått för långt i detta jävla PK-landet, nu får ungarna inte titta på Alfons längre!"
Ja. Nu har det verkligen gått för långt. Dags att bli upprörd. Detta var droppen som fick bägaren att rinna över. Bortse från att folk sitter fast i belägrade städer i Syrien, strunta i att folk dör på medelhavet, skit i förföljelser och folkmord. Det är kanske viktigt, men inte tillräckligt för att verkligen engagera sig. Men tar någon bort Alfons Åberg! Då är banne mig måttet rågat!
Okej. Vi hoppar över stora katastrofer i världen. Begränsar oss till förskolans värld. Var fanns alla upprörda röster när det gällde barngruppernas storlek? När såg man anti pk-gänget ställa sig upp och kräva arbetskläder åt de barnskötare och pedagoger som tar hand om barnen på förskolorna runtom i Sverige?
Det talas om lättkränkthet. Det uppkommer en ny debatt om att föräldrar curlar sina barn. I hart när alla kommentarsfält kan jag se ett tydligt fokus. På barnet med mardrömmarna, och föräldrarna. De enda personer som i detta upphaussade drama kan anses vara någon slags offer.
Det är barnet som haft mardrömmarna. Som känner rädsla. Det är föräldrarna som får tackla det och handskas med det. Vem tänker egentligen på dem, annat än med förakt inför deras upplevda svaghet och upprördhet?
Låt oss nyansera frågan en liten aning.
Vi tänker oss att barnet vaknar upp mitt i natten, svettig och utom sig av rädsla. Svårtröstad, gråtande. Som det kan bli när ett barn drömmer riktigt jobbiga mardrömmar. När föräldrarna klurar rätt på vad som är fel - hur reagerar de? Jo, de blir ledsna. Ingen förälder vill se sitt barn i det tillståndet.
Kanske är det ett extra känsligt barn. Vissa barn är ju det, extra känsliga. Det är inte alltid något man kan "härda" genom att exponera ungen för tuffare tag, hårdare nypor. Vissa tror det. Men det blir inte en härdad unge, det blir en ärrad unge. Ett barn som tvingats genomlida upplevda övergrepp, kanske rentav från föräldrarna. Nu menar jag inte att man skall passa upp på och curla sina barn dygnet runt, året om. Men det finns barn som har ett mycket rikt känsloliv, nerverna lite utanpå, och är väldigt påverkbara.
Hur som helst - barnet låter sig inte tröstas och lugnas. Dagarna går och rädslan sitter fortfarande kvar i barnet. På beskrivningen vore det inte otänkbart med återkommande mardrömmar.
Då leker vi vidare med tanken. Att föräldrarna sitter vid köksbordet efter att ha tröstat sitt barn och bytt till en torr pyjamas från en svettig. Och där diskuterar de vad som händer. De kanske har frågat på förskolan, som berättar. Kanske har de sedan tidigare upplyst förskolan om att deras barn är märkbart känsligt för vissa saker, påverkbart och bör undantas från vissa saker. Eller kanske bör sitta i en pedagogs knä som kan förklara vad som händer? Vi leker med tanken, säg att det är så. Och kanske har förskolan brustit i detta. Det skulle kunna vara så - vi vet ju inte.
Av någon anledning finner föräldrarna att de vill göra en anmälan till skolinspektionen. Kanske har de sökt en dialog med förskolan, kanske har förskolan avfärdat dem. Eller inte? Vi vet ju inte. Kanske tänker föräldrarna att detta är en fråga de inte är kapabla att lyfta själva på ett tillräckligt professionellt vis, och hellre överlåter frågan till skolinspektionen? Kanske är det så - kanske inte? Åter igen - vi vet inte.
Skolinspektionen gör sitt jobb. De tar emot anmälan, tittar på vad som hänt, och agerar enligt sina riktlinjer. De tar frågan vidare till förskolans huvudman, Malmö stad. Någon har gjort en anmälan, nu ber de huvudmannen att titta på saken och återkomma. Fullkomligt rutinmässigt.
Malmö stad tar över ärendet och tittar på frågan. Gissningsvis för någon på Malmö stad frågan vidare till förskolechefen, som förmodligen tar upp det med pedagogerna som närvarat vid tillfället ifråga, och som känner barnet.
Beslutet fattas. De pausar filmvisningen under en tid framöver. Kanske vill de se över vilka filmer som visats, kanske vill de kolla med andra föräldrar hur deras barn reagerat. Poängen är att detta är en temporär paus i en filmvisning. Det sker förmodligen av omtanke för barnen och deras eventuella reaktioner. Förskolan tar det säkra före det osäkra. I min mening gör de helt rätt. De kollar av situationen och agerar därefter. Och för detta får de all världens kritik från en lång rad förståsigpåare som inte själva har en aning om vad som egentligen hänt. Och som inte egentligen har något intresse av att ta reda på vad som hänt.
Inget intresse av att sätta sig in i någon annans situation än sin egen. Inte någon lust eller ork att uppmana den empati för ett litet barn med "ohyggliga mardrömmar" och fundera över det beslut som fattats. Det finns inget intresse för en nyansering. Det är roligare att agera reflexmässigt. Posta inlägg och skrika och gapa. PK-Sverige. Nu har det gått för långt - nu får det räcka. Je suis Alfons. "Blev ni skrämda nu, era lättkränkta jävlar?" Det här jävla landet. Ingen Alfons Åberg - katastrof.
Detta är en så liten ickefråga att hälften vore långt mer än nödvändigt. Det är ett barn som fått kraftiga mardrömmar. Det är föräldrar som skickat in en anmälan till skolinspektionen. Skolinspektionen agerar, huvudmannen Malmö stad agerar. Allt går exakt som det skall. Rutinerna fungerar. Men halva Sverige går upp i limningen och vrålar ut sitt missnöje.
Någonstans i Malmö går det lilla barnet och lägger sig. Förhoppningsvis utan mardrömmar. Men barnet skulle bara veta hur många vuxna människor i Sverige som väljer att göra sig lustiga över dess olycka. Då skulle det bli långt mycket värre mardrömmar än det om odjuret under sängen. Utanför ytterdörren, ute i Stora Vida Världen, där ruvar ett mycket värre odjur. Det odjuret är empatilöst och helt ointresserat av annat än att skrika ut sina hån och sitt missnöje. Att göra en ansats till att sätta sig in i någon annans situation är helt otänkbart, så länge man får visa hur förbannad man blir över den här bagatellen så är man så nöjd så.
Vi kan bättre än så här.
Alfons Åberg är en älskad karaktär i barnlitteraturen som också tagit steget över till film och andra uttryckssätt. Alfons är många saker. Lite mesig, lite lillgammal, lite slö. Men också lite snäll, lite tuff och lite uppfinningsrik.
Han är, kort sagt, som barn är mest. Han är mångfacetterad och kapabel till väldigt mycket, både positivt och negativt. Och det vet vi eftersom han på ett skickligt vis skildras på det sättet i böckerna. Genom Alfons har hundratusentals barn lärt känna aspekter av livet som inte är sockersöta och präktiga. Så även i den nu rikskända skildringen av "odjuret".
På en förskola i Malmö visades film emellanåt, som på de allra flesta förskolor i Sverige. Vid ett tillfälle i december visades "Alfons och odjuret", som går ut på att Alfons ångest kring att ha slagit en pojke manifesteras i ett odjur som dyker upp och lever under Alfons säng. För att få bort detta odjur måste Alfons leta upp pojken och be om ursäkt för vad han gjort, att han slagit pojken.
Och efter filmvisningen var det ett barn som reagerade väldigt negativt. Barnet fick kraftiga mardrömmar och var en vecka efter filmvisningen fortfarande rädd för detta odjur som visats i filmen.
Som en följd av detta gör föräldrarna till barnet en anmälan till Skolinspektionen. Skolinspektionen agerade i sin tur genom att begära en utredning och ett svar från Malmö stad.
Malmö stad, som alltså är huvudman för förskolan, fattar beslutet att pausa filmvisningen på förskolan ett tag.
Och nu når detta media, som skriver om det. Kanske för att det är ett ovanligt fall, eller för att det kan väcka visst intresse i sin kontrovers. Det kan i vart fall inte vara för att det kan anses vara av största vikt att upplysa allmänheten om, som till exempel korruption eller brottslighet.
Det blev ett så kallat "klickmonster". Det blev "viralt". Här fanns något som allmänheten kunde uppröras över och skrika ut sitt missnöje kring. Framför allt kunde detta bli ett slagträ i debatten kring politisk korrekthet.
"Nu har det gått för långt i detta jävla PK-landet, nu får ungarna inte titta på Alfons längre!"
Ja. Nu har det verkligen gått för långt. Dags att bli upprörd. Detta var droppen som fick bägaren att rinna över. Bortse från att folk sitter fast i belägrade städer i Syrien, strunta i att folk dör på medelhavet, skit i förföljelser och folkmord. Det är kanske viktigt, men inte tillräckligt för att verkligen engagera sig. Men tar någon bort Alfons Åberg! Då är banne mig måttet rågat!
Okej. Vi hoppar över stora katastrofer i världen. Begränsar oss till förskolans värld. Var fanns alla upprörda röster när det gällde barngruppernas storlek? När såg man anti pk-gänget ställa sig upp och kräva arbetskläder åt de barnskötare och pedagoger som tar hand om barnen på förskolorna runtom i Sverige?
Det talas om lättkränkthet. Det uppkommer en ny debatt om att föräldrar curlar sina barn. I hart när alla kommentarsfält kan jag se ett tydligt fokus. På barnet med mardrömmarna, och föräldrarna. De enda personer som i detta upphaussade drama kan anses vara någon slags offer.
Det är barnet som haft mardrömmarna. Som känner rädsla. Det är föräldrarna som får tackla det och handskas med det. Vem tänker egentligen på dem, annat än med förakt inför deras upplevda svaghet och upprördhet?
Låt oss nyansera frågan en liten aning.
Vi tänker oss att barnet vaknar upp mitt i natten, svettig och utom sig av rädsla. Svårtröstad, gråtande. Som det kan bli när ett barn drömmer riktigt jobbiga mardrömmar. När föräldrarna klurar rätt på vad som är fel - hur reagerar de? Jo, de blir ledsna. Ingen förälder vill se sitt barn i det tillståndet.
Kanske är det ett extra känsligt barn. Vissa barn är ju det, extra känsliga. Det är inte alltid något man kan "härda" genom att exponera ungen för tuffare tag, hårdare nypor. Vissa tror det. Men det blir inte en härdad unge, det blir en ärrad unge. Ett barn som tvingats genomlida upplevda övergrepp, kanske rentav från föräldrarna. Nu menar jag inte att man skall passa upp på och curla sina barn dygnet runt, året om. Men det finns barn som har ett mycket rikt känsloliv, nerverna lite utanpå, och är väldigt påverkbara.
Hur som helst - barnet låter sig inte tröstas och lugnas. Dagarna går och rädslan sitter fortfarande kvar i barnet. På beskrivningen vore det inte otänkbart med återkommande mardrömmar.
Då leker vi vidare med tanken. Att föräldrarna sitter vid köksbordet efter att ha tröstat sitt barn och bytt till en torr pyjamas från en svettig. Och där diskuterar de vad som händer. De kanske har frågat på förskolan, som berättar. Kanske har de sedan tidigare upplyst förskolan om att deras barn är märkbart känsligt för vissa saker, påverkbart och bör undantas från vissa saker. Eller kanske bör sitta i en pedagogs knä som kan förklara vad som händer? Vi leker med tanken, säg att det är så. Och kanske har förskolan brustit i detta. Det skulle kunna vara så - vi vet ju inte.
Av någon anledning finner föräldrarna att de vill göra en anmälan till skolinspektionen. Kanske har de sökt en dialog med förskolan, kanske har förskolan avfärdat dem. Eller inte? Vi vet ju inte. Kanske tänker föräldrarna att detta är en fråga de inte är kapabla att lyfta själva på ett tillräckligt professionellt vis, och hellre överlåter frågan till skolinspektionen? Kanske är det så - kanske inte? Åter igen - vi vet inte.
Skolinspektionen gör sitt jobb. De tar emot anmälan, tittar på vad som hänt, och agerar enligt sina riktlinjer. De tar frågan vidare till förskolans huvudman, Malmö stad. Någon har gjort en anmälan, nu ber de huvudmannen att titta på saken och återkomma. Fullkomligt rutinmässigt.
Malmö stad tar över ärendet och tittar på frågan. Gissningsvis för någon på Malmö stad frågan vidare till förskolechefen, som förmodligen tar upp det med pedagogerna som närvarat vid tillfället ifråga, och som känner barnet.
Beslutet fattas. De pausar filmvisningen under en tid framöver. Kanske vill de se över vilka filmer som visats, kanske vill de kolla med andra föräldrar hur deras barn reagerat. Poängen är att detta är en temporär paus i en filmvisning. Det sker förmodligen av omtanke för barnen och deras eventuella reaktioner. Förskolan tar det säkra före det osäkra. I min mening gör de helt rätt. De kollar av situationen och agerar därefter. Och för detta får de all världens kritik från en lång rad förståsigpåare som inte själva har en aning om vad som egentligen hänt. Och som inte egentligen har något intresse av att ta reda på vad som hänt.
Inget intresse av att sätta sig in i någon annans situation än sin egen. Inte någon lust eller ork att uppmana den empati för ett litet barn med "ohyggliga mardrömmar" och fundera över det beslut som fattats. Det finns inget intresse för en nyansering. Det är roligare att agera reflexmässigt. Posta inlägg och skrika och gapa. PK-Sverige. Nu har det gått för långt - nu får det räcka. Je suis Alfons. "Blev ni skrämda nu, era lättkränkta jävlar?" Det här jävla landet. Ingen Alfons Åberg - katastrof.
Detta är en så liten ickefråga att hälften vore långt mer än nödvändigt. Det är ett barn som fått kraftiga mardrömmar. Det är föräldrar som skickat in en anmälan till skolinspektionen. Skolinspektionen agerar, huvudmannen Malmö stad agerar. Allt går exakt som det skall. Rutinerna fungerar. Men halva Sverige går upp i limningen och vrålar ut sitt missnöje.
Någonstans i Malmö går det lilla barnet och lägger sig. Förhoppningsvis utan mardrömmar. Men barnet skulle bara veta hur många vuxna människor i Sverige som väljer att göra sig lustiga över dess olycka. Då skulle det bli långt mycket värre mardrömmar än det om odjuret under sängen. Utanför ytterdörren, ute i Stora Vida Världen, där ruvar ett mycket värre odjur. Det odjuret är empatilöst och helt ointresserat av annat än att skrika ut sina hån och sitt missnöje. Att göra en ansats till att sätta sig in i någon annans situation är helt otänkbart, så länge man får visa hur förbannad man blir över den här bagatellen så är man så nöjd så.
Vi kan bättre än så här.