Vad jag tänker mig i sådana här lägen, är att vi som människor försöker att tro det bästa om varandra. Bemöta varandra med vänlighet och förståelse, nyfikenhet och ödmjukhet. Vi gör alla misstag, men man kan åtminstone försöka.
En del reaktioner har jag fått på det jag skrev. Folk som känner igen det. Berättar om föräldrautbildningar som till skillnad från mina personliga erfarenheter istället fokuserat uteslutande på de negativa aspekterna med adoption, till den grad att utbildningen avskräckt folk från att gå vidare.
Sen fick jag något annat till svar, vilket uppriktigt sagt skakat om mig en del.
Istället för att ge en reaktion på det jag skrivit, fick jag en synnerligen stark reaktion på bloggens namn. Reaktioner gällde alltså att jag döpt bloggen till "Colombiapappan".
Först en kort förklaring. Efter ett antal månader i Colombia hade jag ganska precis ett år sedan kommit tillbaka till Sverige. Sverige kändes bekant, men också lite främmande. Jag hade vant mig vid spanskan, ljuden, människorna, maten och blivit kär i Colombia som land. Colombiansk musik är mer än någonsin ett inslag i vardagen idag, vi har vävt in arepas i middagsrotationen, på samma vis som det steks falukorv med jämna mellanrum. Det är inget förhärligande av Colombia, inget exotiskt, det är inget som sätts på piedestal som heligt och ofelbart utan en del av den vardag vi upplevt där som vi gärna vill ha även här.
Mitt i allt detta sitter jag med en nystartad blogg och skall komma på ett namn. "Colombia Tur och Retur" hette ju den förra. Jag hade blivit pappa, Colombia kändes väldigt nära. Hmm... Colombiapappan? Tja, varför inte. Det lät bra. Det var ännu ett sätt att hålla min dotters land nära mig.
Det är inte alla som går med på den beskrivningen, har jag nu lärt mig.
I adoptionsvärlden har ord i vissa lägen väldigt stor betydelse. Benämningen på de biologiska föräldrarna skiftar, men ganska vanligt är att man säger (land)-föräldern. Kinamamman. Koreapappan. Indienmamman, eller... Colombiapappan.
Det finns naturligtvis andra varianter. Magmamman är en vanligt använd term. Biologiska pappan, eller DNA-föräldern. Jag missar säkert några varianter.
Med hänvisning till att (land)-pappan är en möjlig term att användas för min dotters biologiska pappa fick jag alltså veta att min bloggs namn var väldigt olämpligt.
Enligt en person så berövar jag därigenom min dotter saker som har med hennes uppväxt att göra. Jag gör henne alltså illa genom att jag döpt bloggen till det jag har gjort. Jag kan inte ha detta namnet, får jag veta. Jag ombeds att be om ursäkt, oklart till vem, och ändra namnet på bloggen.
I debatten upplever jag detta som onödigt hårda ord. Det var inte en diskussion, inte en vänlig tillrättavisning. Jag hade felat och borde skämmas, är det jag läser ut av det.
Ingen är perfekt, allra minst jag. Ibland gör man fel, begår misstag. Det går att rätta till, men jag är inte pigg på att diskutera på de premisserna. Att skälla på någon är inte att bjuda in till dialog. Tyvärr reagerar jag som de flesta andra i det läget, jag tappar sugen att diskutera.
Jag försöker dock att förmedla mina tankar. Tycker det är synd att inte innehållet i bloggen bemötts över huvud taget, utan att den sågas vid fotknölarna baserat på dess namn. Jag säger som det är, det känns inte trevligt att få höra att jag genom ett bloggnamn på något vis gör min dotter illa. Jag säger att det inte är roligt, att det inte får mig att vilja diskutera saken närmre.
Då får jag höra det. Något jag aldrig trodde att jag skulle få höra i ett forum som är till för att främja ett vänligt och öppet debattklimat och motverka stereotyper och rasism.
"Ingen bryr sig om dina vita känslor".
Först tror jag knappt det jag läser. Men det står ju där. Helt tydligt. Avsändaren har först avgjort att jag åsamkar min dotter skada, sedan förmedlat att min hudfärg gör mina känslor inför situationen helt ointressanta. Jag kan inte göra rätt i det här läget, hur jag än gör. Hur skall man förhålla sig till det här?
Det kommer som en chock. Att någon sätter sig till doms över mig och sedan helt avfärdar mig utifrån min hudfärg. Jag förstår att det är extra chockerande för mig, som vit är det inte något man råkar ut för särskilt ofta. Folk med annan hudfärg än vit råkar ut för detta bra mycket oftare. Det gör inte att kränkningen och förolämpningen känns bättre. Kanske är det en nyttig erfarenhet inför framtiden, tänker jag någonstans. Den dagen Sockret kommer hem och har upplevt det, då har jag åtminstone en liten aning om hur det kan kännas.
Vad drar jag för lärdom av detta? En tydlig, och den är inte särskilt trevlig.
Hur jag än beter mig, vilka vägval jag än gör i adoptionssammanhang, så kommer jag alltid att göra fel. Enligt någon. Vad jag än skriver, vilka ord jag än präntar ned på tangentbordet kommer det alltid att finns människor som fäller hellre än friar, som skäller hellre än försöker närma sig med en fråga.
Jag försöker att tänka på alla aspekter inför ett beslut. Försöker att göra så rätt det bara går, men jag kan inte täcka alla döda vinklar. Jag kommer att missa saker, glömma saker. Det är oundvikligt. Och när det sker, för det gör det ju bevisligen, då kommer jag att få höra det.
Dessvärre är jag en känslomässig person. Jag tar åt mig av saker, lite för mycket. Det blir lite som ett korthus, man kan bygga ett hus av positivitet. Det krävs dock bara ett litet inslag av negativitet för att rasera all positivitet. Så känns det just nu. Är det verkligen värt att skriva i bloggen? Skriva öppet, ärligt, utlämnande? Någon gång i framtiden kommer någon annan att ha starka synpunkter om vad jag skriver, hur jag skriver det. Vad jag gör, inte gör, hur jag är som person eller i mitt föräldraskap. Den gången kommer det inte att kännas roligare än det gör just nu.
Hur skall jag tänka då? Jo, det finns ett bombsäkert sätt att bli immun och skyddad - det är att bli tyst. Sluta mig i ett skal. Hålla saker och ting för mig själv. Bloggen fungerar som en ventil, ett bollplank, ett växthus för tankar. Nu är jag för första gången frestad att lägga ned allt.
Det kan säkert låta jättekinkigt. Skall några personers negativitet komma mig så in på livet? Ja, tyvärr. Det är så jag fungerar och har alltid gjort det. Önskar att det inte vore så, men nu är det så. Det lämnar mig inte, grubblerierna finns där. Plötsligt börjar jag ifrågasätta mig själv ännu mer, tvivlen dyker upp. Det gör mig inte till en bättre förälder, tvärtom. När de känslorna kommer, då tittar jag på nödbromsen och det kliar i fingrarna.