Hela tiden finns det även något annat som ruvar under ytan. Nej, det är flera saker. I början är det egenskaper som jag som förälder är ensam om att tänka på. Den panikartade gråten exempelvis - vad beror den på? Är det separationskänslor, som när Sockret anlände till skolan helt förtvivlad efter taxiresan? Var det vanlig nervositet, eller hängde det ihop med separationsrädsla och känslor av övergivenhet?
Så småningom kommer aspekter fram som vi som föräldrar inte kan styra över eller påverka särskilt mycket. Kanske en känsla av tvivel inför sig själv - vem är jag egentligen? Något som ofta verkar komma under skolans första år, när någon mer eller mindre välvillig skolkamrat fäller någon kommentar om hudfärgen. Eller kanske en annan klassiker "det där är väl inte dina riktiga föräldrar!"
Ännu längre fram i livet kommer en period som vi föräldrar inte alltid är inbjuden till. När de riktigt djupa tankarna kommer, är det inte alltid rätt ålder för att öppna sig för sina föräldrar. Det kan bli väldigt tunga och komplicerade grubblerier, om identitetsfrågor, det biologiska arvet och varför man blev bortlämnad för adoption från första början. Är man då i tonåren, kan man som förälder inte alltid räkna med att bli inbjuden till några långa diskussioner. Det kan snarare bli igenslagna dörrar och skrik om att "du är inte min riktiga pappa!"
När den dagen väl kommer - för det gör den någon gång - måste jag försöka stålsätta mig. Försöka minnas med huvudet, och inte med hjärtat. Försöka ta ett par djupa andetag och hoppas att reflexen att ta åt mig, bryta ihop, bli knäckt, inte tar överhanden. Jag vill ju så mycket. Jag önskar henne bara allt väl. Jag älskar henne så mycket, och vill inget hellre än att hon skall må bra och vara lycklig. Men för att uppnå det, måste man kanske offra en del av sig själv.
Jag måste komma i andra hand. Och det gör jag gladeligen. Är inte det förälderns jobb, att sätta barnen före sig själv och ordna för dem, före sig själv? Så måste det vara.
Men hur gör man egentligen när det riktigt svåra kommer? När man inte bara förväntas agera, som man gör med ett väldigt litet barn, utan börja svara för varför man gjort vissa val? Vilka svar ger man egentligen när det kommer väldigt invecklade och komplicerade frågor kring barnets ursprung? Vad säger man, när man kanske helst inte vill säga något alls?
Om jag det visste. Det kan finnas mycket obehaglig information som man helst av allt vill glömma själv, hellre än berätta det för sitt barn. Eller kanske ingen information alls, när man vill helst av allt ge sitt barn en bakgrund, en förklaring, ett rikt sammanhang.
Jag har tänkt mycket på det den sista tiden, och kommit fram till en sak. Att det inte är min sak att avgöra, utifrån mina egna värderingar och uppfattningar.
Den bästa kompassen i dessa situationer måste vara att lägga undan sina egna känslor. Att hellre tänka på vad mitt barn mest kan komma att uppskatta när hon är trettio år gammal. Mina egna känslor är helt obetydliga i sammanhanget. Jag har gjort valet att bli hennes pappa, att adoptera henne och uppfostra henne så gott jag bara kan. Det innebär inte att hon är livegen mig, att jag har rätt att bestämma över hennes framtid eller att jag äger rätten till hennes historia. Min roll som förälder är att ge henne en sund och trygg uppväxt, och när det gäller adoptionen måste jag rusta henne så gott det bara går inför det stormiga känslohav hon tvivelsutan kommer att behöva ge sig ut på när hon är äldre.
Alltså - ta inga genvägar. Ljug inte ihop någon rosenskimrande historia som sedan måste tas tillbaka vid arton års ålder när barnet själv får rätt till all tillgänglig information. Berätta naturligtvis inte mer än barnet klarar av, men jag tror att sanningen är bättre än en lögn. Budskapet måste anpassas efter mottagaren, men ärlighet varar nog längst i långa loppet. Lite som att fuska i en labyrint tänker jag att jag börjar från slutet. Om jag vill att min dotter säger "pappa, du gjorde rätt" när hon är trettio - hur skall jag göra idag?
Den senare tiden har jag åter blivit påmind om det tyngdfulla ansvar en adoption alltid innebär. Att man måste tänka efter två, tre eller fyra gånger extra. Granska sina egna beslut och handlingar från extra många vinklar. Och hela tiden leva med ett gnagande tvivel om man gör rätt eller ej. Jag kan bara göra mitt bästa, och hoppas att det är gott nog i slutänden.