Det finns saker man inte vill tänka på. Faktum som kan vara oundvikliga, men man skjuter bortom sig. Vägrar beakta. Utelämnar från ekvationen. Idag har jag haft sådana tankar. Det bästa sättet att hantera dem är att försöka få ned dem på pränt.
Tänk om jag inte är pappa för alltid. Tänk om det är så att jag inte har ett långt liv av faderskap framför mig. Hur skall jag förhålla mig inför de tankarna? Vissa är hemska, vissa är... mindre hemska.
Jag och P är trygghetsmänniskor. Vi åker inte iväg på festivaler och bor i leriga tält, bland ölburkar och dreadlocks. Ingen av oss är lockade av backpackerliv i Sydostasien, fallskärmshoppning eller något annat som innefattar ett för oss obekvämt mått av osäkerhet. För mig har det alltid varit viktigt att ha åtminstone två av Maslows totalt fem trappsteg att stå på. Jag gillar att veta var jag skall sova på natten och när jag skall äta nästa gång. Folk frågar mig varför jag inte dricker, om jag är nykterist. Nej, det är jag inte. Men om jag är borta så är det en trygghetsfråga att kunna sätta mig i bilen och köra hem. Som jag gjorde när jag var på konferens och julfest tre timmar hemifrån och P får feber på kvällen. Halv elva på kvällen säger hon per telefon att "det går säkert bra om jag får sova, jag är lite yr bara". Det tog inte lång tid innan jag satt i bilen och var på väg hem. Hade jag gjort som alla andra och tagit ett par öl eller några glas vin, hade min kväll bara slutat med osäkerhet och ångest över att inte finnas där för min fru. Skall jag vara ute och roa mig och hon ligga hemma i feber och vara yr? Inte helt rimligt. Tryggheten som följer med den nyktra rörligheten väger oerhört mycket tyngre än ett par öl.
Vi har tänkt på det värsta. Pratat om att skriva "vita arkivet" om det otänkbara skulle hända. Vi har livförsäkringar som tryggar den andres boende i huset om en av oss går bort. Vi säger alltid "kör försiktigt" till varandra. Vi älskar livet, särskilt nu som föräldrar, men vi är också rädda om det. Det finns en varm omfamning i den trygghet man får av att gardera sig. Några extra värmeljus i händelse av strömavbrott, startkablar och bogserlina i bilen om man blir stående någonstans.
Jag har tackat nej till potentiellt lönsamma lönevillkor till förmån för tryggheten. Jag vill veta vad jag har och inte har i livet, för att kunna planera därefter. Jag har inte bara mig själv att tänka på, jag har min familj att svara inför. Just därför är det smärtsamt att tänka sig att det viktigaste jag har i livet, mitt föräldraskap, skulle kunna vara ändligt.
Det finns en mängd scenarion som snurrat i skallen. Det första är det fall där Sockret väljer att jag inte längre skall vara hennes pappa. Visst låter det hårt, det gör det. Men möjligheten finns att dagen kommer. Eller risken. Jag vet inte riktigt vilket ord som passar bäst.
Tänk er följande scenario. Om femton år är hon tjugo. Hon har grunnat och funderat länge över sin bakgrund, sin identitet. Kanske är hon trots våra allra bästa insatser djupt besviken över faktumet att hon är adopterad. Adoption är inte en fråga som egentligen skall behandlas med uteslutande gullighet, det finns flera fall där de barn som adopteras med goda intentioner faktiskt inte mår bra under sin uppväxt. Gåvan att ha en familj kan bli en blytung tyngd att bära. Så skulle det kunna bli även för vår dotter. Kanske känner hon någon dag att vi är C och P, men inte pappa och inte mamma. Tack för den här tiden, men nu skall jag återgå till mina rötter. Med allt vad det innebär.
Är det en risk? Eller en möjlighet? Ja, om hon vid något tillfälle upplever att hon mår bäst av att flytta till Colombia och leva sitt liv uteslutande som Colombian, och avsluta förälder-barn-relationen med sina svenska föräldrar... då får vi stötta henne i det. Så länge man kan känna att hon inte fattar beslut av fel anledningar, beslut som riskerar att bli skadliga för henne själv, så får vi stötta henne i det hon tar för sig. En klok person sade till mig för ett tag sen att "det är förälderns uppgift att älska och stötta barnen, även när man inte håller med om besluten". Naturligtvis finns det undantag även till den regeln, men generellt sett är det en universell sanning. Vill du plugga konst och inte juridik? Har du tänkt igenom det ordentligt? Okej, bra. Vill du ta dina ägodelar och flytta till en annan kontinent? Har du tänkt igenom det ordentligt? Okej, bra. Vem är vi att styra hennes liv? Vi äger henne inte. Vi, eller närmre jag, måste ställa in mig på det faktumet att det kan komma en dag när jag får packa ihop min pappatitel i en liten låda. Det blir i så fall den bästa lådan jag har, som skall stå väl synligt i mitt vitrinskåp. Om jag så bara har Sockret till låns, så är det ändå den bästa tid i mitt liv. Vad hon än tar sig för så kommer hon alltid att ha min ovillkorliga kärlek. Med eller utan pappatitel.
Runtom mig ser jag många tråkigheter. Skilsmässor, separationer. Bråk. För ett antal år sedan var det giftermålen som duggade tätt. I samma veva kändes det som att nästintill varenda kotte i bekantskapen blev förälder. Vissa för andra, eller till och med tredje gången. Åren går. Somliga är eviga singlar, somliga avverkar partner efter partner. Men så har man kommit in i en annan fas - separationsfasen. Stabila par som man verkligen kunde se en gemensam framtid hos, de skall gå isär. Han skall flytta, hon har fått nog, de har vuxit ifrån varandra, någon hade varit otrogen. Massvis av anledningar. Den senaste tiden har det varit flera sådana tråkigheter. Somliga hur lugna som helst, somliga stormiga. Sällan är parterna ense. I vissa fall används barnen som murbräcka, som hävarm gentemot partnern som man bara måste får rätt mot. Inte rätt som i rättvisa, inte rätt som i barnens bästa, utan rätt som i "min rätt att vinna". Det är det sorgligaste av allt. För barn ser. Barn hör, och barn känner. Framför allt så minns barn mer än vi ofta tror.
Det är ett ämne som dyker upp förhållandevis ofta här hemma. Det om separation, skilsmässa och bråk. Inte för att någon av oss vill det eller känner ett behov, men för att verkligheten inte alltid är perfekt. Jag vill inte tänka för mycket på det, men vi är bägge överens om att vi kanske en dag går skilda vägar. Av en eller annan anledning. Vi hoppas så innerligt på motsatsen, att vi är ett av de fåtal par som faktiskt hänger ihop. Som håller samman, år efter år. Rider ut stormar, har dåliga perioder och lyckas studsa tillbaka. Undantaget som bekräftar regeln, på något vis. Det är ett ämne vi tar upp på samma vis som vi pratar om husförsäkring. Ingen av oss planerar att huset skall brinna ned, men det kan ändå vara vettigt att tänka tanken någon gång. Placera ut ett par brandvarnare, en brandsläckare eller två kanske. Och i de tankarna så tänker jag på de män jag känner som inte har så mycket kontakt med sina barn. Vissa förvägras den av barnens mamma, vissa pappor vill inte ha så mycket kontakt med sina barn. Det är den värsta sortens pappor i mina ögon. De som prioriterar bort sina barn från tidigare förhållande när de får barn med en ny partner. Kvar står det barn som känner sig som andrahandssortering. Som någon som får existera på nåder. Och någonstans i allt detta kan man dra paralleller till adoption, att det finns de barn som i vuxen ålder får djupa existentiella sår kring de här frågorna. Hur det än är, så är jag och P helt ense i det att om vi någon gång skulle separera, vilket vi absolut inte vill, så måste Sockret gå absolut först. Det skall inte bråkas, inte stökas kring henne.
Men ändå. Trots allt så grunnar jag och tänker. Tänk om jag någon dag plötsligt inte skall vara hennes pappa längre. Kan det vara så illa? Hur i hela världen skulle jag kunna hantera det? Många funderingar, svåra att besvara. Men en och annan ljusglimt i resonemanget också. För jag kom på en sak idag. Jag kanske inte är den bästa pappan i världen för henne, men jag är den pappa hon har.
Lät det konstigt? Låt mig förklara. Det finns över 7 miljarder människor på planeten. Det är 7 000 000 000 människor. I runda slängar hälften är av manligt kön. Ett urval av män i rimlig ålder att vara pappa till en femårig flicka... ja, det blir stort. Många, många miljoner män. Och så står jag här och skall vara pappa. Jag som inte ens hittar bilnycklarna hälften av gångerna jag skall iväg.
Statistiskt sett finns det säkert mängder av killar och män som skulle göra mitt jobb mycket bättre än vad jag själv gör. Någon som är roligare, tålmodigare, påhittigare, mer energisk, mer pedagogisk... eller allting samtidigt. För så är det ju, det är bara att erkänna. Någonstans därute i nattmörkret ruvar det hemska män som är bättre pappor än vad jag är. På samma vis som att Ryan Gosling och George Clooney finns där ute någonstans. Och här sitter jag med min bonnabränna och skall föreställa en äkta man till P.
Men! Trots dessa mängder av superkvalificerade farsor så är det mig som Sockret kommer att peta på imorgon bitti. Det är jag som är pappan som skall vakna. Det är mina axlar hon vill rida på när hon är trött i benen. Eller bara lite lat. Det är jag som duger när inte mamma gör det, och vice versa. Jag är här. Det är jag och hon som har ett osynligt band mellan oss. Det band vi gemensamt vävt sedan den femte november i fjol, och fortsätter att väva på. Skulle nu händelsevis Den Perfekta Pappan dyka upp, så vore det inte en bra idé att han skulle ta över. Han känner inte Sockret, det gör jag. Jag vet att hon helst vill dricka den mer lösflytande drickyoghurten i den lilla muggen och använda den lilla skeden. Jag vet att gosedjuret Tigern skall följa med överallt, och att Hunden oftast är ledsen och behöver lite tröst. Jag kan det. Jag kan henne. Så gott det går efter dessa månader tillsammans. Och så länge jag är här, måste jag göra mitt bästa för att ge henne en trygghet i vardagen. En meningsfull, rolig och kärleksfull trygghet.