När jag låg på vänthallens golv och slumrade var jag väldigt trött men också väldigt, väldigt nöjd. Jag hade ju blivit pappa. Både i verkligheten och rent juridiskt. Nu hade vi kommit tillbaka till Europa, och inom ett par timmar skulle vi landa i Sverige. Jag minns vänthallen, jag minns känslan, jag minns landningen på Landvetter. Det var nära skymning, granskogen kändes främmande men ändå hemtrevligt inbjudande.
Den dagen klarade jag inte av att tänka så långt framåt, det var mest nästa flygplansrelaterade hålltid som fanns i skallen. Bagaget, biljetterna, passen. Dottern. Väskorna, dottern, dottern, dottern.
Tänk om jag då visste vad jag vet idag, hur fantastiskt året skulle komma att bli. Jag vet inte om jag riktigt hade vågat tro på det.
Nu är 2014 till ända. Det är de sista skälvande timmarna på ett turbulent år. Det var länge sedan vi hade så väldigt många flyktingar i vårt relativa närområde. Vi har vapenskrammel från öst, en urspårad religiös kult i syd och på hemmaplan har vi politiker som hellre verkar bråka än löser problem. Det finns inflationsmål att nå, bolån att binda om och elavtal att ta ställning till. Och mitt i alltsammans står jag och försöker behålla fotfästet i vardagen.
Självklart visste jag att föräldraskapet skulle vara viktigt. Att det skulle förändra saker i vardagen och bringa nya perspektiv på livet. Aldrig hade jag anat hur långt det faktiskt skulle gå!
Jag har blivit "en sån där". En sådan jag själv raljerat över, en som i princip låter sin Facebookaktivitet styras av föräldraskapet. Det har varit viktigt att jag är Jag, inte bara Sockrets Pappa. Jag finns kvar och är viktig. Men uppriktigt sagt så har 2014 varit ett år då Jag fått ta ett antal kliv tillbaka och låta Sockrets Pappa stå i förgrunden.
Förutom min förändrade närvaro på "sociala medier" har mycket annat färgats av faktumet att jag är förälder. Jag och P har blivit intervjuade för flera tidningar. Jag blev intervjuad i Adoptionspodden och har blivit inbjuden att föreläsa två gånger i år. Ännu en föreläsning är bokad till februari månad och jag kliar mig i skallen och undrar vad som hände. Hur det kunde bli en sådan uppmärksamhet kring detta. Jo, jag vet ju svaret egentligen, men det upplevs ändå som mycket märkligt.
När jag började blogga i slutet av 2013 hade jag ingen aning att det jag skrev skulle få sådan spridning och läsas av så vitt skilda människor. Jag stöter emellanåt på folk som jag själv inte har en aning om vem de är, men de berättar att de läst min blogg. Egentligen vet jag att jag skall bli hedrad, smickrad eller ta det som en komplimang när de berättar att de gillar det de läst. I verkligheten blir jag mest förvånad och tycker att vederbörande antingen har för mycket fritid som hinner läsa mitt svammel, eller har synnerligen dålig smak när det gäller vad man läser.
Nej, skämt åsido. Jag är glad att folk uppskattar det jag skriver. Tro inget annat. Förvånad är jag över att så många läser, det måste sägas. Men jag tycker det är roligt om mina enkla funderingar kan skapa en positiv eller åtminstone konstruktiv tanke hos någon annan.
Ibland får jag frågan hur livet förändrats efter att jag blivit pappa efter så lång väntan. Det finns egentligen inget enkelt och snabbt svar på den frågan, men svaret jag brukar ge är detta: livet har inte förändrats, livet har börjat. Efter så många år av väntan och längtan känns det faktiskt som att livet har kommit igång på riktigt. Mycket av vad som händer omkring en får sig en rejäl omvärdering när det finns en liten människa i huset som kallar en "pappa".
Och det är naturligtvis så det skall vara. Så det måste vara. Barnet eller barnen skall inte vara en modeaccessoar, ett tillägg till livet. De skall ta väldigt stor plats. Jag försöker mitt i stormen som föräldraskapet innebär att fortfarande vara mig själv, och inte ge vika för föräldrajaget för mycket. Det är svårt ibland, barnet är ju det bästa och finaste du har.
Jobbat har jag. Ganska lagom mycket. Har den stora förmånen att kunna styra mitt jobb ganska självständigt och även att kunna jobba hemifrån. Den biten har inneburit att Sockret fått maximal tid med bägge sina föräldrar, även om jag jobbat. Det är en skön lösning som jag verkligen uppskattar. Vi har farit och flängt på ett otal träffar i sjukvård och habilitering, inte för att hon är sjuk eller så, men det hör till. Då är det guld värt att det inte påverkar jobbet särskilt mycket.
Hennes utveckling är väldigt häftig att få vara med om. Det blir en mer och mer självständig tjej, även om hon verkligen inte vill släppa oss alldeles för ofta eller för mycket. Adopterade barn är oftast flera åldrar i samma lilla kropp, och Sockret är verkligen inget undantag. Nu har hon fyllt sex år och är i många hänseenden exakt så gammal. Men emellanåt vill hon bli omhändertagen och ompysslad som ett väldigt litet barn, då är det väl klart att vi skall göra det för henne.
Hon är yvig, sprallig så det förslår. Hon är glad och ledsen och arg, många gånger i ett snabbt ändrande tempo. Hon är viljestark, smart, tjurig och envis i en härlig blandning. Framför allt är hon alldeles, alldeles underbar. Hon är min bal på slottet, varenda dag, resten av livet.
2015 är just precis runt hörnet. Jag vet redan nu att det kommer att bjuda på många roliga händelser och utmaningar. En hel del av dessa känner jag till redan nu, en del kommer säkert komma som överraskningar. Några direkta nyårslöften kan jag inte påstå att jag har. Förutom att fortsätta sträva mot att vara en så bra pappa jag kan vara. Att ha lite bättre tålamod, orka bära lite längre på axlarna, springa med lite längre på leklandet. Jag vill låta Sockret utvecklas ännu mer, känna sig ännu tryggare och alltid lika älskad av mig, av oss.
Gott nytt år alla! Sköt om varandra. Vi hörs av under 2015!