Ibland behövs lite distans. Ser man saker på håll, kan de bli tydligare. Överskådliga. Perspektiv kan förändras.
Precis så är det just nu. Efter en termin i skolan, en termin fylld av oräkneliga intryck, tidiga morgnar och taxiresor hem på sena eftermiddagar, är en och en halv veckas julledighet till ända. Således är det ganska tryggt att konstatera att både jag och Sockret börjat släppa på stressen och koppla av. När så har skett, märks en tydlig förändring hos henne. En positiv sådan som ger kvitto på vad vi kunnat ana förut.
Det där lovet, det behövdes. Det summerar upp läget ganska bra. Nu är detta som bekant vårt första barn, och vi gör alla saker för första gången. Ledighet över lov inkluderat. Tidigare har hon ju inte varit vare sig på förskola eller hos dagmamma, utan hemma med oss.
Vad som nu skett är att mycket av den irritation som tidigare funnits, de utbrott som ofta legat nära till hands, har försvunnit. I princip över en natt. Det tog ett litet tag att förklara konceptet med lov, att vi var lediga och inte skulle åka till skolan, men när det väl sjönk in.. då tog hon åt sig det fullt ut.
På veckotavlan tog jag ned alla uppsatta taxibilar, alla bilder på skolan, alla bilder på gymnastik, uteskola och annat. Inte tidiga väckningar med skjutsning i morgonmörkret, ingen liten blå plastlåda med klyftat äpple i botten på ryggsäcken. Nu råder helgvila, stillsamhet och återhämtning.
Där det i normala fall finns irritation, korta stubiner och frustration visade sig istället ett lugn och en harmoni som sällan skådats förut. Borta var impulsstyrda retlighet som annars finns, att reagera på de minsta av småsaker och smälla av som en kartesch. Nu fanns istället en följsamhet vi inte är vana vid, kompromissvilja och en ihållande humor. Och inte undra på, egentligen. Nu fanns det tid att bara umgås med mamma och pappa, att sova länge på morgnarna och att inte behöva stressa med maten.
För den sakens skull skall nämnas att läggningstiderna förblir desamma. Så länge det rara flickebarnet sover tolv timmar per natt om hon inte väcks, behöver hon verkligen sin sömn. Avisering om och utförande av tandborstning sker klockan 19, därefter ombyte och sagoläsning. Slutligen brukar jag tassa ut ur sovrummet strax innan klockan slår 20. Sådana ser rutinerna ut, vardag som helg.
Just rutiner är ju ett återkommande ämne. Jag tror starkt på att barn i allmänhet mår bra av det, och att det är av största vikt för adopterade barn i synnerhet.
Varför, kanske någon undrar? Kan det inte vara skönt för ett adopterat barn att få välja själv, efter åratal på ett barnhem exempelvis?
Ja och nej. Det finns olika sätt att svara på det. Det beror helt enkelt på vad det gäller. Kan man få välja själv vilka kläder man vill ha på sig, nu när garderoben och valmöjligheterna är så mycket större? Ja, absolut. Så länge det inte blir en osund stress kring situationen, kör hårt. Det har vi gjort, med väldigt charmiga kreationer som följd. En uniform har för övrigt vuxit fram hos Sockret. Leggings är ett absolut måste. Sedan en långärmad tröja, ovanpå vilket är ärmlös klänning träs på. Eventuellt kan det fungera med en långärmad klänning eller tunika också.
Och mer då? Tja, barnet kan ju få välja hur mycket mat det skall äta, åter igen så länge sundhet återfinns i valet. Att bara äta pommes frites med grillkrydda kan ju bli dumt i längden, skörbjugg är ju ingen höjdare. Visst vet jag att det finns familjer som kämpar något oerhört med detta, och där håller jag med om att någon mat är bättre än ingen mat, men i de flesta fall kan föräldrarna styra barnet i olika riktningar.
Men sömnen. Den är ju en del av de allra mest basala behoven. De som vi föräldrar till det adopterade barnet måste slå oerhört hård vakt om, och visa att vi har koll på.
Toalettbesök, mat och dryck, god sömn. Det är några av dessa behov. Då förutsätter jag att alla vet att barnet inte skall brinna upp eller tappas från höga höjder? Okej, bra.
När dessa grundläggande behov tryggats - och det visats tydligt från föräldrarnas sida - går man raskt vidare till allt det där andra. Den grundläggande tryggheten, mänskliga kontakten och allt det där andra. Men först måste barnet kunna gå på toaletten någonstans, äta och dricka något, och ha en säng att sova i. Det är liksom den absoluta basen. Kan vi som föräldrar inte visa att vi har ordentlig koll på dessa behov, riskerar tilliten till oss som föräldrar att urholkas. Där kan vi inte vara kompisar som låter barnen välja själva. De är ju just det - barn. De är inte kapabla att fatta rationella beslut ens kring dessa saker. Ibland måste man äta, och ibland måste man sova. Så är det bara.
Nåväl! Harmonin ja. Det märks som sagt väldigt tydligt att ett jullov verkligen behövdes. Jag kan bara tänka mig att denna allra första skoltermin har varit ansträngande för Sockret. Och det har ju märkts. Så många, många gånger jag tagit emot henne vid skoltaxins lämning och fått ta emot hennes frustration och ilska. Den hon sakta byggt upp under en uttröttande dag i skolan, men inte vågat lämna över till någon lärare eller annan vuxen. Istället blir det jag som får ta den, dag efter dag efter dag.
Visst har det varit jobbigt, men mest jobbigt är att se henne så på bristningsgränsen.
Det är ju inte så konstigt, adopterat barn eller ej. Att slängas in i en värld full av måsten - hur små dessa måsten än må vara - måste vara som att slängas in i en torktumlare.
Jag minns mina känslor vid inryckningen i lumpen. Så många måsten, så få sekunder i början för att reflektera ordentligt över det. Och då var jag ändå tjugo år, med viss erfarenhet sedan tidigare. Tänk då att vara sex-sju år gammal och plötsligt lämna sin bekväma värld för en helt annan verklighet. Inte särskilt lätt - eller hur?
Nu har hon varit så mysig den gångna veckan. Rolig, finurlig, busig. Utvilad och harmonisk.
Fram tills i helgen. Då var den där harmonin lite grann som bortblåst. I dess ställe står nu en liten Duracellkanin och stampar. En sjuårig flicka som vill att något skall hända - kanske. Oftast vet hon inte riktigt vad hon vill eller behöver. Men det är oerhört tydligt att avläsa hennes beteende. Hon behöver helt enkelt aktiveras. Nu säger kroppen ifrån att den vilat upp sig. Slut på sånt trams, här skall det jobbas! Med något, vad som helst.
En dryg vecka till är hon hemma, sedan är det tillbaka till skolbänken. Några nya klasskamrater tillkommer, klassen kommer sannolikt att delas upp i två grupper för att tillgodose alla barns bästa ur rent pedagogiskt perspektiv.
Framför mig står alltså utmaningen att hålla Sockret sysselsatt med något varje dag. Själv kan jag villigt erkänna att jag mest av allt vill slappa. Inte gör mycket alls. Kanske fixa lite i huset, pyssla lite.
Men det går inte riktigt. Förutom nyårsafton och dess förberedelser har jag planerat lite besök av och till kompisar och lekkamrater. Jag tänkte köra lite hemmaskola och träning på ord och bokstäver, sedan får vi se. Egentligen spelar det inte så stor roll vad det är, så länge hon får så mycket uppmärksamhet som möjligt från oss föräldrar. Och nog tusan njuter vi av att hänga med henne också, oavsett vad vi gör!
Jag hoppas att julhelgen varit till belåtenhet. Att skinkan inte blev för torr, att innehållet i de mjuka klapparna passade bra och att de hårda klapparna infriade förväntningarna. Men oavsett om ni firar jul eller ej, hoppas jag att ni har det bra där ute. Och att ni inte glömmer att krama varandra emellanåt, och era barn. Ha ett riktigt gott nytt år, hör gärna av er om ni vill något!
https://www.facebook.com/Colombiapappan-En-adoptivpappas-reflektioner-440133889474200/
Precis så är det just nu. Efter en termin i skolan, en termin fylld av oräkneliga intryck, tidiga morgnar och taxiresor hem på sena eftermiddagar, är en och en halv veckas julledighet till ända. Således är det ganska tryggt att konstatera att både jag och Sockret börjat släppa på stressen och koppla av. När så har skett, märks en tydlig förändring hos henne. En positiv sådan som ger kvitto på vad vi kunnat ana förut.
Det där lovet, det behövdes. Det summerar upp läget ganska bra. Nu är detta som bekant vårt första barn, och vi gör alla saker för första gången. Ledighet över lov inkluderat. Tidigare har hon ju inte varit vare sig på förskola eller hos dagmamma, utan hemma med oss.
Vad som nu skett är att mycket av den irritation som tidigare funnits, de utbrott som ofta legat nära till hands, har försvunnit. I princip över en natt. Det tog ett litet tag att förklara konceptet med lov, att vi var lediga och inte skulle åka till skolan, men när det väl sjönk in.. då tog hon åt sig det fullt ut.
På veckotavlan tog jag ned alla uppsatta taxibilar, alla bilder på skolan, alla bilder på gymnastik, uteskola och annat. Inte tidiga väckningar med skjutsning i morgonmörkret, ingen liten blå plastlåda med klyftat äpple i botten på ryggsäcken. Nu råder helgvila, stillsamhet och återhämtning.
Där det i normala fall finns irritation, korta stubiner och frustration visade sig istället ett lugn och en harmoni som sällan skådats förut. Borta var impulsstyrda retlighet som annars finns, att reagera på de minsta av småsaker och smälla av som en kartesch. Nu fanns istället en följsamhet vi inte är vana vid, kompromissvilja och en ihållande humor. Och inte undra på, egentligen. Nu fanns det tid att bara umgås med mamma och pappa, att sova länge på morgnarna och att inte behöva stressa med maten.
För den sakens skull skall nämnas att läggningstiderna förblir desamma. Så länge det rara flickebarnet sover tolv timmar per natt om hon inte väcks, behöver hon verkligen sin sömn. Avisering om och utförande av tandborstning sker klockan 19, därefter ombyte och sagoläsning. Slutligen brukar jag tassa ut ur sovrummet strax innan klockan slår 20. Sådana ser rutinerna ut, vardag som helg.
Just rutiner är ju ett återkommande ämne. Jag tror starkt på att barn i allmänhet mår bra av det, och att det är av största vikt för adopterade barn i synnerhet.
Varför, kanske någon undrar? Kan det inte vara skönt för ett adopterat barn att få välja själv, efter åratal på ett barnhem exempelvis?
Ja och nej. Det finns olika sätt att svara på det. Det beror helt enkelt på vad det gäller. Kan man få välja själv vilka kläder man vill ha på sig, nu när garderoben och valmöjligheterna är så mycket större? Ja, absolut. Så länge det inte blir en osund stress kring situationen, kör hårt. Det har vi gjort, med väldigt charmiga kreationer som följd. En uniform har för övrigt vuxit fram hos Sockret. Leggings är ett absolut måste. Sedan en långärmad tröja, ovanpå vilket är ärmlös klänning träs på. Eventuellt kan det fungera med en långärmad klänning eller tunika också.
Och mer då? Tja, barnet kan ju få välja hur mycket mat det skall äta, åter igen så länge sundhet återfinns i valet. Att bara äta pommes frites med grillkrydda kan ju bli dumt i längden, skörbjugg är ju ingen höjdare. Visst vet jag att det finns familjer som kämpar något oerhört med detta, och där håller jag med om att någon mat är bättre än ingen mat, men i de flesta fall kan föräldrarna styra barnet i olika riktningar.
Men sömnen. Den är ju en del av de allra mest basala behoven. De som vi föräldrar till det adopterade barnet måste slå oerhört hård vakt om, och visa att vi har koll på.
Toalettbesök, mat och dryck, god sömn. Det är några av dessa behov. Då förutsätter jag att alla vet att barnet inte skall brinna upp eller tappas från höga höjder? Okej, bra.
När dessa grundläggande behov tryggats - och det visats tydligt från föräldrarnas sida - går man raskt vidare till allt det där andra. Den grundläggande tryggheten, mänskliga kontakten och allt det där andra. Men först måste barnet kunna gå på toaletten någonstans, äta och dricka något, och ha en säng att sova i. Det är liksom den absoluta basen. Kan vi som föräldrar inte visa att vi har ordentlig koll på dessa behov, riskerar tilliten till oss som föräldrar att urholkas. Där kan vi inte vara kompisar som låter barnen välja själva. De är ju just det - barn. De är inte kapabla att fatta rationella beslut ens kring dessa saker. Ibland måste man äta, och ibland måste man sova. Så är det bara.
Nåväl! Harmonin ja. Det märks som sagt väldigt tydligt att ett jullov verkligen behövdes. Jag kan bara tänka mig att denna allra första skoltermin har varit ansträngande för Sockret. Och det har ju märkts. Så många, många gånger jag tagit emot henne vid skoltaxins lämning och fått ta emot hennes frustration och ilska. Den hon sakta byggt upp under en uttröttande dag i skolan, men inte vågat lämna över till någon lärare eller annan vuxen. Istället blir det jag som får ta den, dag efter dag efter dag.
Visst har det varit jobbigt, men mest jobbigt är att se henne så på bristningsgränsen.
Det är ju inte så konstigt, adopterat barn eller ej. Att slängas in i en värld full av måsten - hur små dessa måsten än må vara - måste vara som att slängas in i en torktumlare.
Jag minns mina känslor vid inryckningen i lumpen. Så många måsten, så få sekunder i början för att reflektera ordentligt över det. Och då var jag ändå tjugo år, med viss erfarenhet sedan tidigare. Tänk då att vara sex-sju år gammal och plötsligt lämna sin bekväma värld för en helt annan verklighet. Inte särskilt lätt - eller hur?
Nu har hon varit så mysig den gångna veckan. Rolig, finurlig, busig. Utvilad och harmonisk.
Fram tills i helgen. Då var den där harmonin lite grann som bortblåst. I dess ställe står nu en liten Duracellkanin och stampar. En sjuårig flicka som vill att något skall hända - kanske. Oftast vet hon inte riktigt vad hon vill eller behöver. Men det är oerhört tydligt att avläsa hennes beteende. Hon behöver helt enkelt aktiveras. Nu säger kroppen ifrån att den vilat upp sig. Slut på sånt trams, här skall det jobbas! Med något, vad som helst.
En dryg vecka till är hon hemma, sedan är det tillbaka till skolbänken. Några nya klasskamrater tillkommer, klassen kommer sannolikt att delas upp i två grupper för att tillgodose alla barns bästa ur rent pedagogiskt perspektiv.
Framför mig står alltså utmaningen att hålla Sockret sysselsatt med något varje dag. Själv kan jag villigt erkänna att jag mest av allt vill slappa. Inte gör mycket alls. Kanske fixa lite i huset, pyssla lite.
Men det går inte riktigt. Förutom nyårsafton och dess förberedelser har jag planerat lite besök av och till kompisar och lekkamrater. Jag tänkte köra lite hemmaskola och träning på ord och bokstäver, sedan får vi se. Egentligen spelar det inte så stor roll vad det är, så länge hon får så mycket uppmärksamhet som möjligt från oss föräldrar. Och nog tusan njuter vi av att hänga med henne också, oavsett vad vi gör!
Jag hoppas att julhelgen varit till belåtenhet. Att skinkan inte blev för torr, att innehållet i de mjuka klapparna passade bra och att de hårda klapparna infriade förväntningarna. Men oavsett om ni firar jul eller ej, hoppas jag att ni har det bra där ute. Och att ni inte glömmer att krama varandra emellanåt, och era barn. Ha ett riktigt gott nytt år, hör gärna av er om ni vill något!
https://www.facebook.com/Colombiapappan-En-adoptivpappas-reflektioner-440133889474200/