Det är lätt att ha förutfattade meningar om vad någon annan gör. Eller skall göra. Eller vad någon annan är, eller inte är. Stereotyper finns överallt, många har inte dykt upp ur tomma intet eller existerar bara på grund av ryktesspridning, utan det kan finnas en sanning bakom. Stor, eller pytteliten.
Går man lite längre, åt det mer negativa hållet, blir det till fördomar. En förutsatt negativ koppling inför något, eller någon. En stämpel som finns, innan man vet bättre. Jag har ovetandes hamnat i en sådan situation den sista tiden, och blev uppriktigt sagt ganska överraskad. Denna vecka har jag varit hemma, pappaledig. Tyvärr har jag inte riktigt möjligheten att helt koppla bort jobbet, men det har bara varit enstaka småärenden som skötts på distans. En stund här, en stund där. P har återgått till jobbet efter nästan ett och ett halvt år. Jag skall återkomma till just föräldraledighetens sidor i ett kommande inlägg, så nog om det just nu. Till det lustiga då. Vid flera tillfällen har hon fått frågan vad Sockret gör nu, nu när P återgår till jobbet. Är det någon slags barnomsorg, dagis eller förskola? Hur löser ni det nu? "Ehh... ja, C är ju hemma nu med vår dotter..." blir svaret. Och det är just det som är så förvånande. Att man idag, 2015, ens får en sådan fråga. En fråga som ställs i ren nyfikenhet, men där frågan i sig själv ställs på ett sådant vis att barnets pappa inte ens är med i ekvationen. Mamman börjar jobba igen efter en lång föräldraledighet? Ja, då måste väl barnet ta vägen någonstans. Någon förskola, dagmamma eller något sånt. Vad säger det egentligen? Vad skall man dra för slutsatser av att frågan uppkommer, återkommer? Hade rollerna varit omvända, hade man kunnat tala om "taskig kvinnosyn". Att inte ens inkludera kvinnan i funderingarna alls. Nu existerar inte begreppet "taskig manssyn", så vi får använda något annat begrepp. Har ni något bra förslag på en användbar term får ni gärna lämna en kommentar, men "ogenomtänkt familjeplaneringsorientering" kanske kan fungera? Lite lagom byråkratiskt vid första anblick, men okej. Den hemmavarande mannen är alltså i detta fallet ett undantag. Något som inte annars är med i beräkningen. En joker i leken. Kanske en blixt från klar himmel. Varför? Vilken utveckling har tagit oss dit hän att kvinnor frågar andra kvinnor frågor som helt utesluter pappans medverkan? Är det brist på engagerade män, eller kvinnor som helst vill ha all föräldraledighet själv? Jag har själv mött bägge varianter. Både män som med "hänsyn" till sitt arbete bara tar ut någon enstaka dags föräldraledighet, och kvinnor som nöjt berättar att de planerar att skaffa flera barn, nästa barn lagom till den första föräldraledigheten tar slut. Inte skall mannen få ta ut några dagar, hon vill ju vara hemma och så är det bra med det. Ingen diskussion i frågan. Den nöten knäcker vi inte, ens med vårt kollektiva medvetande då vi slagit våra kloka huvud ihop. Men det kan vara kul att fundera över det. Nästa fråga blir ju hur man bemöter det. Kan man annat göra än att förvånas över att frågeställningen ens existerar? Det blir någon slags kulturkrock. För många av oss, jag hoppas den överhängande majoriteten, är det inte otänkbart att pappan är hemma med sitt barn. Åtminstone under en period, kort eller lång. Då kan jag tänka mig att man mest blir lite paff över att få frågan. När jag tänker efter, har jag väl själv stött på motsvarande attityd, fast från motsatt håll. Det är inte bara en man jag pratat med som uttryckt någon slags förvåning över att jag minsann skall vara hemma hela fyra månader i sträck! Oj, så länge! Från en del kvinnor har jag fått reaktioner som närmast kan beskrivas som beundrande. Att jag minsann skall vara hemma hela fyra månader i sträck! Bägge reaktioner är egentligen tråkiga att få. Visst, det är smickrande att någon tycker att man gör rätt sak, men jag hade önskat att det inte vore så. Det vore egentligen trevligare ur ett större perspektiv om ingen reagerade på en ynka fyramånadersperiod tillsammans med sitt barn. Det är ju en rätt kort tid i jämförelse med ett livslångt föräldraskap. Om något, skulle reaktionen vara "jaså, bara fyra månader?". Det hade egentligen varit bättre. Missförstå mig rätt nu. Jag är inte en förespråkare för att lagstadgat dela föräldraledigheten 50/50. Jag tror hårt på individens frihet och parens förmåga att själva dela upp ledigheten på ett vis som passar dem och deras barn bäst. Men bevisligen är min tro på detta närmast naiv. Det verkar vara en utopisk tanke att folk gjorde sina val utifrån barnets bästa eller familjens övergripande bästa. Istället är det egenintresset som styr, både hos män och kvinnor. Inte alltid, alls inte, men påfallande ofta. Tillräckligt ofta för att se en röd tråd, ett mönster. Hur man skall bryta det har jag ingen aning om. Har du någon tanke? Skriv en kommentar. Tills vidare får jag finna mig i att som kortvarigt hemmavarande pappa bli betraktad som ett undantag. Imorgon är det måndag. Men det är inte vilken måndag som helst. Nej, när jag slår upp ögonen imorgon kommer det att vara den första föräldralediga dagen av många. Nu byter vi av, P börjar jobba och jag skall vara hemma med Sockret till skolstarten i augusti.
Nu tänker kanske någon, vänta nu här! Det kan ju inte stämma. Har karln tappat vettet, skall han vara hemma blott fyra månader med sin dotter - och frun vara hemma nästan i ett och ett halvt år? Jo, så är det. Det är det upplägg som passat oss bäst. Aj aj aj. Inte bra det här. Typiskt män, va? Hålla sig undan barnaledigheten, låta frun i huset gå där och torka snoriga näsor och stå för marktjänsten. Ojämlikt så det förslår, illa illa. Riktigt så illa är det faktiskt inte. Vi gör alla våra olika val, och detta var vårat. Jag kan förklara, så kanske bilden klarnar. Det hela är mycket enkelt. Vi vill att Sockret skall få så mycket tid som möjligt med bägge sina föräldrar. P har ett jobb som kräver att hon befinner sig på arbetsplatsen, som de flesta andra jobb gör. För egen del har jag ett jobb som tillåter mig att arbeta väldigt mycket hemifrån. Det har inneburit att jag sedan jag började jobba sedan återkomsten till Sverige i februari i fjol kunnat vakna och äta frukost tillsammans med fru och barn nästan varje dag. De allra flesta dagar har vi kunnat äta lunch ihop. Jag har kunnat ta små pauser för att busa och leka lite, eller bara finnas där en stund. När jag sedan lägger ned jobbet på eftermiddagen har jag alltså inte längre pendlingsväg hem än att gå de dryga tre meterna och öppna dörren som skiljer arbetsrummet från resten av huset. I vår mening en väldigt god uppdelning, som maximerar familjetiden. Nu skall jag dock vara själv med Sockret i fyra månader. Eller ja, inte helt själv naturligtvis, men det kommer mest att vara hon och jag. Det är en tid att se fram emot, är jag helt säker på. Min förhoppning är att jag skall lyckas släppa jobbet tillräckligt för att verkligen kunna slappna av. Och att jobbet kan släppa mig. Det borde vara givet, men är det ett litet företag där ingen annan sköter mina uppgifter helt och hållet så kan det behöva bli några samtal och kanske något inhopp. Om det är priset att betala för att kunna styra sitt arbete så självständigt som jag ändå gör, då får det vara så. Och så kommer alla frågor flygandes - vad skall vi hitta på? Vad gör man när man är föräldraledig med en sexåring? Skall man försöka aktivera henne så mycket som möjligt, eller mest hitta ett lunk som fungerar? Skall sommaren innan skolstarten minnas som ett späckat schema, eller ett lite mer avslappnat? Nåja, det sistnämnda är kanske svårt. Sockret är inte direkt typen som vill ligga i gräset och titta på molnen. Kanske i tre sekunder, sen är det vidare mot nya äventyr. Gungor skall gungas, studsmattor hoppas, träbitar skall kastas i vattnet och blommor skall plockas. Det finns ingen tid att förspilla! Å andra sidan har jag själv blivit likadan med åren. Jag gillar att ta det väldigt lugnt, men det kryper ändå lite i kroppen. Allra mest nöjd blir jag när jag har åstadkommit något. Det är inte så kul att göra saker, men desto trevligare att känna att man gjort dem. Det finns projekt här hemma. Både inomhus och utomhus. Elkontakter skall bytas, lite lister skall upp i det nyrenoverade vardagsrummet. Vindskivor skall kapas, målas och sättas upp på altantaket som byggdes i fjol. Förrådet behöver ett fasadbyte och ett vedskjul skall byggas. Bland annat. Brist på idéer finns inte. Lite av detta hade jag hoppats hinna med under min tid hemma. Inte så att jag tänkt mjölka Försäkringskassan på pengar för att leva ut någon fantasi om att bli en Martin Timell i lightversion. I så fall hade jag snarare blivit en taskig lågbudgetkopia på någon loppisliknande marknad, med det närbesläktade namnet Mortien Tinelld. Med en hundradel av kvaliteten. Nej, det är alltså inte renoveringslustan som brinner allra starkast egentligen. Men jag ser att det skulle kunna bli lite nytta-med-nöje-tänkande över det hela. Få saker gjorda lite då och då, och göra det tillsammans. Sockret är väldigt noga med att saker skall göras bra. Ögonskydd, hörselskydd, hamra och banka. Hon gillar att greja utomhus, få känna sig delaktig och nyttig. Tillsammans blir vi nog en bra duo, med effektivitet som främsta signum. Eller så slutar det som det brukar, med att hon släpar runt någon stackars nalle eller docka på en skumpig tur i barnvagnen på gräsmattan. Och jag står på en stege och svär i tysthet över alla skruvar jag tappar på marken och måste plocka upp igen. Vi får se. Förutom att hamra mig på tummen och kapa plankor några centimeter för korta, vad skall jag då ta mig för? Det korta svaret är att jag inte riktigt vet. Det långa svaret är att jag inte riktigt vet så noga. Se, lite längre var det i alla fall. Kanske blir jag en rekorderlig hemmaman. Det är åtminstone visionen jag har för näthinnan. Jag skall upprätta ett städschema, förbereda näringsrika och goda måltider. Underlätta för den hårt förvärvsarbetande hustrun på det vis hon gjort för mig under sin tid hemma. Jag skall villigt erkänna att jag känt mig en smula bortskämd emellanåt, nu har jag för avsikt att försöka återgälda tjänsten. Sockret och jag skall åka på lite utflykter tänkte jag. Kanske hälsa på någon, åka och handla, åka till något lekställe och lite sånt. Hålla undan monotonin från vardagen. Kanske slänga in ett gäng pedagogiska inslag här och där också? Vi har en dialog med skolan om att sträcka lite på inskolningen. Eftersom hon börjar första klass och inte har gått på någon förskola under tiden i Sverige är det extra viktigt för oss att övergången till skolan blir så smärtfri som möjligt. Därför har vi kommit överens om lite inskolning under våren också. Imorgon skall vi exempelvis åka till skolans fritids på eftermiddagen, för att bli mer familjär med lokalerna, personalen och träffa några av de barn hon kommer att gå i samma klass med till hösten. Det är inte första gången, vi har varit där ett par gånger redan. Det verkar flyta på bra, och jag kommer att fortsätta de tripperna under min föräldraledighet. Vad jag vet med säkerhet är att tiden kommer att gå alldeles för fort. Jag kommer att värdesätta dessa fyra månader som ett tillfälle att komma varandra ännu lite närmre, lära känna varandra lite till, och få känna på ett vardagslunk på ett sätt som inte riktigt känns av när jag är hemma men jobbar. Nu är det jag som fixar frukostarna, luncherna, middagarna. Eftersom P jobbar kväll en hel del, blir det även jag som får ta kvällsrutinerna och nattningarna då. Jag ser fram emot det, eftersom jag tror att jag och Sockret som sagt kan lära känna varandra lite närmre. På ett annat plan än det man befinner sig på när man ofta är den busiga, den spexiga. Nu får jag chansen att under en längre period även vara den tråkiga, den tjatiga och trista. Den förälder som finns där hela tiden, inte den som försvinner emellanåt på jobb, även om det så bara är bakom en vikdörr mot rummet intill. Imorgon är P ledig, sedan kommer tisdagen. Då jobbar hon sin första dag sedan oktober 2013. Jag går in i en ny period, föräldraledigheten. Det första jag och Sockret skall göra är att åka till Ica Maxi och köpa trettio paket snabbmakaroner och fyrtio falukorvar, så jag har maten tryggad ett par veckor! Nej, det var alltså bara ett skämt. Självklart blir det färdiga köttbullar, inte falukorv. Vad tror ni om mig egentligen? Jag lyssnade på P1 idag, programmet Kropp & Själ. Temat var "När är det läge för barn?". Rekommenderas starkt för många olika perspektiv på samma fråga: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/524593?programid=1272
I programmet kom många personer till tals, med lika många olika tankar kring ämnet. Några hade varit väldigt unga förstagångsföräldrar, det hade varit oplanerat men blivit bra ändå. Någon hade varit betydligt äldre än snittet och hade sina tankar om huruvida det varit bra eller dåligt. Vad som lyste igenom, tyckte jag, var att allmänhetens åsikter om folks föräldraskap verkar vara väldigt starka. "Inte skall du väl skaffa barn så ung! Tänk dig för!" En sådan fras riktad till en femtonåring som planerar att köra på utan preventivmedel i hopp om en graviditet, då känns frasen i allra högsta grad berättigad. Men att säga det till någon som är runt tjugo och redan är gravid? Nja, lite starkt i min mening. Vad tror man skall bli utgången av sådan kritik? Att någon säger "tänka mig för? Ja, jo, du har rätt. Dags för abort!" Nej, det kommer ju knappast att hända. Det är sin sak att komma med goda råd när man blir ombedd att göra så. Kanske i planeringsstadiet, när den eller de presumtiva föräldrarna söker råd och vägledning från närstående. Där kan man hitta ett tillfälle att lyfta vissa frågor som kan vara angelägna, eller lufta sina egna åsikter. Gärna på ett lite smidigt sätt. Det är en helt annan sak att komma med pekpinnar till någon som redan bestämt sig för något, någon som redan påbörjat sin resa mot vilket mål det än månde vara. "Nej, gör inte si! Gör så istället, det är bättre (för att det passar bättre med mina egna personliga åsikter och preferenser)!" Så gör man helt enkelt inte. Det är inte bara ofint, det är snarare oförskämt och visar på bristande empatisk förmåga. Att under maskeringen av "omsorg" och "vänlighet" försöka sätta käppar i hjulen för någon eller några, det borde alla förstå att det inte är sjyst. Det glöms inte heller bort så lätt. Jag vet, för jag har varit där själv. Från oväntat håll, från närstående har jag fått "goda råd" som kortfattat gick ut på att "men skall ni verkligen adoptera, det är ju så roligt med en liten bebis och det är ju så viktigt för kvinnan att få vara gravid!". Att sedan P gång på annan förklarade att graviditeten inte spelade någon roll, det var oviktigt. Vi gjorde våra val tidigt, och var öppna med dem. Insemination och liknande var inget vi kände oss bekväma med. Adoption kändes av olika anledningar som det absolut mest naturliga valet för oss när vi skulle ta oss an ett föräldraskap. Det var ett föräldraskap där vi gick in med likadana förutsättningar bägge två. Jag var personligen nervös inför tanken på en insemination, där P skulle ha en biologisk koppling men att jag skulle sakna den kopplingen. Att någonstans, kanske på något universitet i Köpenhamn (om vi hade använt Storkkliniken) skulle det finnas en biologisk koppling till mitt barn. I efterhand inser jag att det inte hade spelat någon roll. Idag hade jag inte brytt mig det minsta, det är jag rätt säker på. Men ovanstående var de känslor jag hade vid det tillfället, för vad som nu är ganska många år sedan. Och vid det tillfället var de känslorna högst aktuella, relevanta och äkta. Men trots öppenhet kom ändå kritiken, förtäckt som omsorg eller goda råd. Från folk man egentligen bara ville ha, och väntade sig, ovillkorlig stöttning ifrån. Där och då grundades en känsla av att vår väg till föräldraskap inte skulle vara lika uppskattad hos alla, och att engagemanget och uppskattningen till vårt framtida barn kanske skulle vara lite mindre hos vissa närstående än vissa andra. Jag skulle verkligen vilja skriva att de känslorna kom på skam, att allt blev bra till slut. Men tyvärr, det blev ungefär som jag trodde. I vissa fall ännu värre. Tillbaka till ämnet, när är det egentligen rätt läge i livet? En del företag, rapporterades det om i inslaget, erbjuder nedfrysning av ägg. Om det är en omsorgsfråga för att kvinnliga anställda i framtiden lättare skall kunna bli mammor, eller om det är ett effektivt sätt att skjuta på problemet med föräldraskap hos kvinnor i karriären, kan man bara spekulera i. Själv skulle jag tycka det vore intressant om fler företag underlättade för föräldrar att gå ned i arbetstid. Att jobba halvtid, exempelvis, vore säkert lockande för en hel del föräldrar. Stora företag skulle kunna ordna barnomsorg i byggnaden med viss pedagogisk verksamhet. I inslaget talade en kvinnlig VD som berättade om sitt föräldraskap, hur hon och en annan chef satt tonen genom att ha med sig barnen på jobbet. Barnstolar i matsalen, leksaker på arbetsplatsen och liknande. Jag fick en gång höra att man skulle kunna dela upp det i två val. Antingen har man mycket fritid innan barnen, eller efter. Blir man förälder som tjugofemåring så kan man tänka sig att ha utflyttade barn när är runt fyrtiofem. Blir man däremot förälder tio år senare, skjuts naturligtvis utflyttningen fram ett decennium även det. Idag behöver det inte vara så strikt. Resa med barn, jobba som förälder, utbilda sig samtidigt som man tar hand om barn. Allt är lösbart. Men det kan ändå ligga något i det. Har man ett väldigt stort behov av att festa, resa eller bara ägna sig åt sina hobbies så får man kanske fundera på om man skall göra det innan föräldraskapet, eller efter det. Men det är ju just det, det där med planering. Man tänker ofta sig något, men det blir något annat. En sliten fras på bloggen - det blir inte alltid som man tänkt sig. Skulle man se det ur optimal fertilitetssynpunkt så skulle alla vilja bli föräldrar tidigt, runt tjugoårsåldern kanske. Men då är man kanske precis kommen till första lägenheten, mitt i pluggandet eller på första riktiga jobbet. Att bli förälder är en väldigt avlägsen tanke vid det laget. Å andra sidan, ett par år går fort. Framtiden som man ser den som tjugotvååring ser helt annorlunda ut när man fyller tjugosex. Strikt fertilitetsmässigt så dalar vi år för år. Ju längre tid vi skjuter på det, desto svårare blir det. Som beskrevs i programmet finns det en ganska drastiskt sluttande kurva någonstans runt trettiofemårsåldern. För oss män är det, givet att allt fungerar som det skall, inga direkta problem. Vi kan gärna vänta. Oss biter inte tidens tand lika mycket. Och här finns en del att säga. Jag vill dela ut en liten känga till många killar som tänker som jag själv gjorde för inte så oerhört länge sedan. Se det inte som en utskällning, utan en spark i rumpan. En knuff i rätt riktigt. Kom till skott med era beslut. För tusan. Jag vet att det är lätt att tänka att "det löser sig", och "vi tar det sen". Jag har själv sagt de fraserna hundratals gånger. Klart att det löser sig. Vi tar det sen. Inte just nu bara. Lite senare. Bara vänta lite grann. Och så går tiden. Det går en kvinna och väntar, väntar och väntar. Tänker sig att killen skall få tummen ur stolgången och sätta fart. Men killen vill ofta inte riktigt ta ett så stort beslut, att försöka skaffa barn. Så då blir det ofta inget beslut alls. Det är inte helt rättvist. Det är inte rättvist att tvinga någon till ett föräldraskap de inte är redo för - och det händer! Det har jag sett främst från tjejer som vill skaffa barn oavsett vad, killen får snällt hänga med vare sig han vill det eller ej. Men det är inte heller sjyst att hålla någon på halster, att låta någon gå och vänta, hoppas, drömma, månad efter månad. År efter år. Åter igen, jag talar av erfarenhet. I det senare fallet, vill säga. Det tog mig lång tid att komma fram till att lägga undan p-pillerna. Det tog mig väldigt lång tid att över huvud taget erkänna att något kunde vara fel. Och ännu längre tid att faktiskt masa mig iväg till läkaren och kolla upp saker och ting. Det skulle ju lösa sig. Vi skulle ju ta det sen. Det är nog bara att inse - det magiska ögonblicket kommer aldrig. Livet kommer aldrig att skicka ett SMS och berätta att "nu, nu är det bra läge! Nu är du minsann redo!". Det fungerar inte så. Livet tar ingen hänsyn till dig på det sättet. Det mer välbetalda jobbet eller det större boendet, det finns många milstolpar folk gärna vill uppnå innan de ger sig in på föräldraskapet. Och det är ju bra med ambitiösa mål, men det kanske inte alltid handlar exakt om det, utan snarare om en rädsla att göra fel. Att inte räcka till. En rädsla att bli en dålig pappa. Att man inte skall fixa det. Men tro mig, det gör man. Jag gjorde det, det kommer du också att göra. Ibland får du sätta på dig ögonbindeln och hoppa ut i tomheten, men förvissningen att de absolut allra flesta som hoppat innan dig har landat mjukt. Och att du har ett jättelikt skyddsnät under dig, i form av familj, vänner och myndigheter. Alla som vill ditt bästa och inget hellre vill än att hjälpa dig om du någonsin skulle be om det. Du står inte ensam. Graviditet, insemination, IVF, adoption, oavsett vad så lovar jag att du inte står ensam. Vi gör alla olika val. Somliga väljer att skaffa ett barn och är nöjda så, andra nöjer sig inte förrän de fyller hela minibussen med ungar. Några vill bli föräldrar på egen hand och klarar det galant, vissa vill inte bli föräldrar alls. Någon tycker att biologiska band är livsviktiga, andra vill bygga nya band med ett adopterat barn. Det jag generellt skulle önska vore att folk respekterade andras personliga val. Litade på att de faktiskt tänkt igenom saker och ting. Att man stöttar istället för ifrågasätter. Slutligen, jag har tre officiella arbetsdagar kvar. Sedan går jag på föräldraledighet. Jag skall kombinera det med semesterveckorna och får således i runda slängar fyra månaders pappaledighet innan skolstarten i höst. Det skall bli roligt, härligt och spännande på samma gång. Kanske även en liten smula skrämmande. Kommer jag att klara av att hålla Sockret sysselsatt på ett bra vis, fixa alla sysslor, göra bra mat i god tid och vara pedagogisk så det räcker? Tja, vem vet. Kanske läge att skruva ned kraven. Jag får se till att hon lever, är mätt och är glad, så löser sig nog resten på något vis. Det löser sig. Vi tar det sen. Ta hand om er. Skriv gärna en rad om hur ni själva resonerat kring timingen av ert föräldraskap - eller icke-föräldraskap! |
Vem..?Pappa till en sjuårig flicka från Colombia. Bloggade om adoptionsresan på cotor.se och fortsätter här att reflektera kring föräldraskapets olika sidor. Arkiv
May 2016
|