Man tror att man kommit långt. Och det har man väl också. Men tillit och anknytning är något bräckligt, det är som att klättra upp för en brant stege. Ett snedsteg så halkar man lätt ned ett antal pinnar. Just ett sådant snedsteg hände idag.
Jag blev kontaktad av en tidning som rör föräldraskap, med frågan om jag hade lust att medverka i en artikel. Temat var just pappalängtan, och jag tackade ja. Intervjubiten sköttes per telefon, texten som jag fått förhandsgranska blev jättebra. Men så kvarstod frågan om fotografering. En text utan bild i en större tidning är som en maträtt helt utan salt - något viktigt saknas.
Frågan kom huruvida jag skulle känna mig bekväm fotas med Sockret, och om hennes ansikte hade fått synas på bild.
Efter en del funderande mellan mig och P så sade jag okej till det. Det är inget utlämnande i texten, det fokuseras på mina personliga tankar. Det vore helt okej att visa oss två tillsammans som pappa och dotter.
En kontakt förmedlades. Det fanns en fotograf på nära håll som kunde ta sig an uppdraget. Vi talades vid och bokade tid till idag, under eftermiddagen. Vi skulle ses på ett hotell, hon skulle ta med sig en stylist med lite kläder.
Visa av erfarenheten är det viktigt att förbereda Sockret på vad som skall hända. Vad skall vi göra, vart åker vi, vem träffar vi, och så vidare. Förberedelserna började igår. Vi pratade om att vi skulle åka in till stan alla tre, och att vi skulle träffa en kvinna som skulle ta kort på oss.
Inga större problem. Det började med enkel acceptans. En nickning. Okej då, det skulle väl gå bra. Sen fortsatte det med lite mer avancerade tankar. Sockret skulle posera på detta viset, på detta viset, och så här... Det skulle nog gå bra. Vi såg fram emot att ha en riktigt bra bild på oss två tillsammans. Det kunde göra sig fint på väggen.
Nu låter det kanske lite märkligt att just en bild på oss två skulle hamna på väggen och inte på P och Sockret, men det ligger inget annat bakom än att det finns ganska gott om bilder på P och Sockret. Med tanke på att jag ganska ofta har kameran i högsta hugg så är den kvoten nästan fylld vid det här laget. Däremot är bilderna på mig och henne inte lika vanligt förekommande (av tidigare nämnda skäl - jag håller oftast i kameran).
När jag kom hem idag möttes jag av ett litet bakslag. Jag låste upp dörren och gick in, mötte en mycket besviken dotter i trappan. Hon surade. Hoppsan, jag hade ju gjort fel, hon ville öppna dörren för mig! Nåväl, vi löste det på enklaste vis. Pappa går ut och ställer sig i regnet och blåsten en stund till, så kan dottern i sin mycket lugna takt ta sig till dörren och öppna. En liten uppoffring att göra i relation till den glädje jag mötte senare.
Hon hade duschat och klätt om till finaste stassen. Leopardmönstrade leggings och en tröja med en tvättbjörn på. Den är extra tokig, tvättbjörnen har en liten kungakrona i silver som sitter på sniskan. Till denna "dagens outfit" - gummistövlar. Alltid gummistövlar. Den här tjejen älskar sina gummistövlar, speciellt de senaste som blinkar i hälen när man går.
Vi begav oss iväg och kom lite tidiga till hotellets lobby. En fantastisk miljö i gammal stil. Gamla böcker, svulstiga möbler. Känslor av 1800-tal. Ett uppstoppat renhuvud på väggen, stämning så tjock att den skulle kunna buteljeras och säljas. Riktigt mysigt. Men redan där märker man att Sockret reagerar. Hon har ju inte vetat mer än oss vad som väntade. Hur det såg ut, vem som var där, och så vidare. Det är dunkelt i lokalen, ganska mycket folk. Hon drar sig närmre oss, rent instinktivt. Här är hon ute på djupt vatten och håller hårt i sin livboj - sina föräldrar.
Fotografen och stylisten är jättetrevliga. Två mycket sympatiska kvinnor som är väldigt måna om att göra detta på ett så bra vis som möjligt. Jag tittar tillsammans med dem ut var vi skall ta bilderna, och hur. Efter att ha köpt en muta till Sockret i form av en liten läsk så byter jag om på toaletten. Av med tröjan och de slitna jeansen, på med nya stiligare jeans. Cardigan, kavaj, skinnskor. Inte helt fult, får medges. Men redan där började det bli lite märkligt för Sockret. När jag kommer ut och går bort till henne för att kolla läget, är hon lite avståndstagande. Inte helt bekväm ändå. Vi går tillsammans bort och skall titta på hur fotograferingen skall gå till. Jag frågar om hon vill vara med, kanske sitta i pappas knä?
Svaret är kort och bestämt. Nej, det vill hon inte. Det är tydligt att se på hela hennes kroppsspråk att hon känner sig obekväm i situationen. Hon gör det enda hon kan göra, hon stålsätter sig. Nej. Vill inte. Nej.
Vi plåtar på så länge. P och Sockret sitter en stund och dricker kaffe och lite läsk. Vi hade pratat om att hon skulle få lite godis efter att hon och pappa hade tagit korten. Vi har försökt så mycket som möjligt att få henne att känna att detta var något roligt, lite spännande, och att det blir lite mysigt efteråt. Hon kommer fram med P väldigt nära intill sig emellanåt och kollar läget. Tittar lite på håll. Lite nyfiken är hon.
P försöker med att Sockret kan skrämma pappa, busa med honom och alla möjliga saker. Men pappas nya kläder gör att han är Någon Annan. En del av Något Annat. Något inte helt bekvämt, något konstigt. Jag får inte komma nära, jag blir som en främling till min egen dotter en liten stund. Detta går inte riktigt som vi hade hoppats, någon av oss.
Fotografen och jag snackar ihop oss. Inser att detta förmodligen inte kommer att gå som tänkt, att ha med Sockret på bilden. Och det är okej. Eller ja, det måste vara okej. Vi pratar om det, vi har bägge samma inställning. Vi vill absolut inte göra något som inte känns okej för henne.
Och egentligen, det hade inte kunnat göras mot hennes vilja även om man så hade velat. Det hade varit totalt omöjligt.
Efter en liten stunds ytterligare fotografering på en grön soffa kommer Sockret fram till mig. Hon ville visa den fina tröja hon fått låna till fotograferingen. En rosa tröja med en stor tiger på, favoritdjuret. Hon ser glad ut, lite busig. Nu, tänker jag, har jag min chans. Jag skall angripa situationen som vanligt - med humor och bus. Jag tittar på tröjan, låtsas vara rädd för den, hon ser nöjd ut. Jag tar henne under armarna och skall lyfta upp henne i knäet. Tankarna går blixtsnabbt - jag tänker att jag skall lyfta upp henne även om hon protesterar lite, och sedan busa mig till bekvämligheten. Det har gått hundratals gånger förut. Så inte denna gång. Verkligen inte.
Jag tycker mig höra att hon skrattar till. Det kommer gå! Men nej, det skrattet försvann snabbt. Hon spjärnar emot, jag försöker att lyfta henne på nytt. Hela förloppet är över på en eller två sekunder, men i efterhand är det som tio-tjugo sekunder. Hennes röstläge ändras fort, hon låter ansträngd och obekväm. Rentav lite rädd. Det här kommer inte att gå. Jag släpper. Ser att hon ser ledsen ut. Hon blev rädd.
Jag säger förlåt, ber om ursäkt. Hon behöver inte vara med säger jag, pappa kan ta bilderna själv. Hon måste verkligen inte, det behövs inte.
Mitt samvete håller på att sprängas. Tog jag i för hårt, insisterade jag för mycket? Ville jag så mycket att jag inte kände av hennes rädsla? Missuppfattade jag något? Hur rädd blev hon? Hon hade ju sett skärrad ut, kanske var hon lite tårögd? Eller såg jag kanske fel? Röstläget ändrades ju fort. Vad har jag gjort - kändes det som ett svek? Ett övergrepp? En kränkning? Blev hon rädd för sin pappa? Går det ens att lita på honom nu?
Tankarna flyger igenom skallen i ljusets hastighet. Händelsen var över på någon sekund. Hon kom nära, jag försökte lyfta upp henne, hon spjärnade emot och jag släppte nästan direkt. Men den sekund som jag försökte lite för mycket, insisterade lite för mycket, ville för mycket, är jag rädd att jag köpslagit med fel sida. Jag är rädd att jag tänkte för mycket på hur fin bilden skulle bli på väggen, och för lite på min dotters bekvämlighet. Säkerhet. Tänkt för lite på hur detta skulle kunna skada hennes förtroende för mig som pappa, på oss som föräldrar.
Låter det banalt? Kanske. Men det är mitt jobb att tänka "man vet aldrig". Tänka ett par varv extra, tio varv extra. Jag har tjatat om det oräkneliga gånger på bloggen. Det förtroende jag fått när jag blev hennes pappa, det kan jag aldrig någonsin svika. Jag är skyldig henne allting. Mitt odelade fokus och energi genom hela livet. Allt annat är en kompromiss, ett delsvek.
Dags att sansa mig lite. Sockret och P sätter sig igen. Fotografen tycker att jag kan sätta mig med dem. Om jag och Sockret sätter oss på samma sida av bordet och grejar lite så kan hon kanske smyga upp och ta ett par bilder. Perfekt idé tänker jag.
Men nej, det går inte heller. Sockret vill inte ha med mig att göra. När jag hoppar in och sätter mig, lyfter P upp henne bredvid mig. Direkt protesterar hon, vill sitta på andra sidan bordet. Ålar sig, vrider sig ängsligt. Det är jättetydligt - vi lägger ned detta. Inte ens ett par smygbilder när vi kollar ut igenom fönstret är att tänka på. Jag pratar med fotografen och vi är överens direkt - inga mer tankar på bilder tillsammans.
Jag byter om. Blir åter igen till Vanliga Pappa. Skitiga Adidasskor. Slitna jeans. T-shirt och skjorta. Sockret ser gladare ut att se mig. Inte helt glad, men åtminstone gladare. Mycket satt i de propra kläderna. Vi kan skoja lite till, titta på det uppstoppade huvudet på väggen igen. Vilka knasiga horn.
Ihop med alla grejerna. Vi tackar varandra, slår följe med fotografen en bit ut och skiljs åt. Jag bär på Sockret en stund. Känner att situationen kräver en stunds intensiv kontakt för att eventuellt lappa ihop de slitningar i anknytningen detta kan ha orsakat. Hennes oroliga blick, bestämda nej till allting. Hur djupt satt allting? Hade det blivit permanenta ärr? Eller stora bakslag? Blev det kanske inte så farligt ändå?
Små tecken skvallrade om att detta varit upprörande, uppslitande.
"Gå dit, inte dit" tycker hon. Hon vet var bilen står parkerad, åt vilket håll. Hon vill gå åt andra håll. Rösten blir gnällig, ansträngd. P bär henne, tar över från mig. Fortfarande är Mamma högre på trygghetstrappan än Pappa. Och det är helt okej, så länge jag får vara med i på samma trappa så är jag ganska nöjd.
Men det blev inte så bra det här. Gråten är hela tiden på gång. Rösten blir mer och mer ansträngd, och vi väntar på ett bryt.
Gnällighet, små tårar, alla tecken på upprördhet finns på vägen tillbaka till bilen. Vi känner så väl igen det, reaktionen som kommer när hon klivit för långt ut från sin komfortzon. När bekvämlighet och säkerhet bytts ut mot osäkerhet och nervositet.
Det bryts under små stunder. När vi tittar på spårvagnarna, på bussarna som susar förbi bredvid oss. När vi letar och letar efter bilen i parkeringsgaraget. Pappan var dum och trodde att varenda vit bil var vår, men Sockret visste på råd. Nej pappa, fel, leta vidare!
Väl i bilen verkar det mesta vara över. Hon känns trygg och säker, åtminstone bra mycket mer så än hon varit för en liten stund sedan. Hon säger dock att hon inte vill åka hem. Nej, inte hem. Men klockan börjar bli mycket, vi behöver komma hem och äta.
Lugnet varar några minuter. Sen kommer smågråten igen. Irritationen, nej-nej-nej. Skakningar på det lilla huvudet, vägran att titta på oss när vi försöker kommunicera med henne. Hon stänger av möjligheten för oss att nå henne. Försöker kanske skapa någon slags ordning i det kaos hon upplever inom sig, inne i den lilla femåriga kroppen.
Bilresan hem var inte angenäm det minsta. Inte för någon av oss. Det bryt vi väntade på kom, men upptrappningen var lång. Gråt, gnäll, protester. Efter tjugo minuter kom det riktiga brytet. Det var kraftigt. Obehagligt. Hjärtskärande.
Gråten var inte den gråt man hör från ett barn som inte fick godis i affären, eller som trillat av cykeln. Det var en gråt som var avgrundsdjup. Det var inte kroppen som skrek, det var själen. Hon skrek ut all sin oro, all sin rädsla. Det var en sorg som vällde fram, så mycket känslor som behövde komma ut från den lilla femåringen på samma gång. Fördämningarna brast och ut kom allt som behövde ventileras. Allt var negativt, allt behövde utrymmas.
Vi fick stanna vid en vägficka. Jag hämtade favoritnallen från ryggsäcken i bagaget. Sockret fick hoppa upp i mammas knä och sitta där en stund. Det blev bättre då, men inte helt bra ändå. Hon behövde hållas ihop mitt i sammanbrottet. Det var viktigt att visa att vi fanns där för henne. Hon behövde vår kärlek, vår uppmärksamhet. Vi hade inte en aning om att det skulle bli en så här stark reaktion. Nu var det vårt jobb att försöka lappa och laga det.
Väl tillbaka hemma var allt som vanligt igen. Någorlunda. Hon var glad över att vara hemma. Vi lekte lite, fixade lite mat. Det blev en enkel middagsbjudning. Eftersom vi åt en stadig lunch rätt sent på eftermiddagen så att hon skulle stå sig och ha energi till fotograferingen så gjorde vi det lätt för oss. Rostade mackor. Yoghurt. Äpplejuice. Ett smörgåsrån med skinka. Efteråt - en piggelin och tio minuters tecknade serier. Vi lekte lite, busade. Det viktigaste var att Sockret kände sig helt bekväm och tillfreds stunden innan läggdags. Att dagen skulle sluta på ett bra sätt. Hon somnade mellan oss efter att ha vridit och vänt på sig i tjugo minuter. Dagen var över för henne, dagen som inte riktigt blev som den skulle.
Jag har skrivit en del av denna text med gråten i halsen och tårar i ögonen. Man tycker att man byggt upp en stark och bra grund under de månader vi varit tillsammans. Det är snart ett år sedan vi träffades första gången, och sedan dess har utvecklingen gått fantastiskt bra. Vi har svetsats samman som en familj, lärt känna varandra väl. Nu tycker vi att vi känner den här fantastiska flickan, och hon känner oss.
Vi känner henne så pass väl att vi vet att nya situationer kräver förberedelse. Gärna under en lång tid innan. Att visa bilder på vad som skall hända är bra. Vi vet att hon behöver lite återhämtning när hon gjort något som krävt mycket energi av det själsliga slaget. Vi räknade med att hon skulle vara svårflirtad under dagens fotograferingsäventyr. Men att hon skulle reagera så här djupt känslomässigt visste vi inte. Och vi kunde inte veta. Men nu får vi leva med erfarenheten. Och jag känner att samvetet fortfarande svider. Det känns som ett litet svek, att ha försökt. Att jag har svikit hennes förtroende genom att försöka putta henne mot ett mål som inte visade sig möjligt för henne.
De val vi gör, gör vi för hennes skull. Vi är föräldralediga så mycket som ekonomin tillåter. Vi hittar på saker tillsammans, försöker med alla sätt att bygga upp ett starkt förtroende till oss som föräldrar. Vi vill lägga en orubblig grund som hon kan stå på senare i livet.
Men man märker så väl att fasaden kan krackelera lättare än man vågat tro. Att det räcker att skrapa på ytan lite grann. Under den tunna fernissan av självsäkerhet och tilltro finns det en livrädd femåring som genomgått en separation och fått nya föräldrar. Det krävs inte mycket för att riva en del av det korthus vi tillsammans ständigt jobbar på.
På ett vis är dagens erfarenheter nyttiga. Vi vet att vi inte kan slappna av, tagga ned, sluta anstränga oss så mycket. Dagens händelser är snarare ett kvitto på att vi är på rätt väg, men att vi har lång väg kvar. Det krävs ett konstant engagemang för att bygga på den trygghet hon behöver, den anknytning som är nödvändig för oss alla som familj. Det krävs mycket mer tid en man kanske trott från början. Det krävs inte flera månader, det krävs flera år. Det krävs en livstid.
Jag blev kontaktad av en tidning som rör föräldraskap, med frågan om jag hade lust att medverka i en artikel. Temat var just pappalängtan, och jag tackade ja. Intervjubiten sköttes per telefon, texten som jag fått förhandsgranska blev jättebra. Men så kvarstod frågan om fotografering. En text utan bild i en större tidning är som en maträtt helt utan salt - något viktigt saknas.
Frågan kom huruvida jag skulle känna mig bekväm fotas med Sockret, och om hennes ansikte hade fått synas på bild.
Efter en del funderande mellan mig och P så sade jag okej till det. Det är inget utlämnande i texten, det fokuseras på mina personliga tankar. Det vore helt okej att visa oss två tillsammans som pappa och dotter.
En kontakt förmedlades. Det fanns en fotograf på nära håll som kunde ta sig an uppdraget. Vi talades vid och bokade tid till idag, under eftermiddagen. Vi skulle ses på ett hotell, hon skulle ta med sig en stylist med lite kläder.
Visa av erfarenheten är det viktigt att förbereda Sockret på vad som skall hända. Vad skall vi göra, vart åker vi, vem träffar vi, och så vidare. Förberedelserna började igår. Vi pratade om att vi skulle åka in till stan alla tre, och att vi skulle träffa en kvinna som skulle ta kort på oss.
Inga större problem. Det började med enkel acceptans. En nickning. Okej då, det skulle väl gå bra. Sen fortsatte det med lite mer avancerade tankar. Sockret skulle posera på detta viset, på detta viset, och så här... Det skulle nog gå bra. Vi såg fram emot att ha en riktigt bra bild på oss två tillsammans. Det kunde göra sig fint på väggen.
Nu låter det kanske lite märkligt att just en bild på oss två skulle hamna på väggen och inte på P och Sockret, men det ligger inget annat bakom än att det finns ganska gott om bilder på P och Sockret. Med tanke på att jag ganska ofta har kameran i högsta hugg så är den kvoten nästan fylld vid det här laget. Däremot är bilderna på mig och henne inte lika vanligt förekommande (av tidigare nämnda skäl - jag håller oftast i kameran).
När jag kom hem idag möttes jag av ett litet bakslag. Jag låste upp dörren och gick in, mötte en mycket besviken dotter i trappan. Hon surade. Hoppsan, jag hade ju gjort fel, hon ville öppna dörren för mig! Nåväl, vi löste det på enklaste vis. Pappa går ut och ställer sig i regnet och blåsten en stund till, så kan dottern i sin mycket lugna takt ta sig till dörren och öppna. En liten uppoffring att göra i relation till den glädje jag mötte senare.
Hon hade duschat och klätt om till finaste stassen. Leopardmönstrade leggings och en tröja med en tvättbjörn på. Den är extra tokig, tvättbjörnen har en liten kungakrona i silver som sitter på sniskan. Till denna "dagens outfit" - gummistövlar. Alltid gummistövlar. Den här tjejen älskar sina gummistövlar, speciellt de senaste som blinkar i hälen när man går.
Vi begav oss iväg och kom lite tidiga till hotellets lobby. En fantastisk miljö i gammal stil. Gamla böcker, svulstiga möbler. Känslor av 1800-tal. Ett uppstoppat renhuvud på väggen, stämning så tjock att den skulle kunna buteljeras och säljas. Riktigt mysigt. Men redan där märker man att Sockret reagerar. Hon har ju inte vetat mer än oss vad som väntade. Hur det såg ut, vem som var där, och så vidare. Det är dunkelt i lokalen, ganska mycket folk. Hon drar sig närmre oss, rent instinktivt. Här är hon ute på djupt vatten och håller hårt i sin livboj - sina föräldrar.
Fotografen och stylisten är jättetrevliga. Två mycket sympatiska kvinnor som är väldigt måna om att göra detta på ett så bra vis som möjligt. Jag tittar tillsammans med dem ut var vi skall ta bilderna, och hur. Efter att ha köpt en muta till Sockret i form av en liten läsk så byter jag om på toaletten. Av med tröjan och de slitna jeansen, på med nya stiligare jeans. Cardigan, kavaj, skinnskor. Inte helt fult, får medges. Men redan där började det bli lite märkligt för Sockret. När jag kommer ut och går bort till henne för att kolla läget, är hon lite avståndstagande. Inte helt bekväm ändå. Vi går tillsammans bort och skall titta på hur fotograferingen skall gå till. Jag frågar om hon vill vara med, kanske sitta i pappas knä?
Svaret är kort och bestämt. Nej, det vill hon inte. Det är tydligt att se på hela hennes kroppsspråk att hon känner sig obekväm i situationen. Hon gör det enda hon kan göra, hon stålsätter sig. Nej. Vill inte. Nej.
Vi plåtar på så länge. P och Sockret sitter en stund och dricker kaffe och lite läsk. Vi hade pratat om att hon skulle få lite godis efter att hon och pappa hade tagit korten. Vi har försökt så mycket som möjligt att få henne att känna att detta var något roligt, lite spännande, och att det blir lite mysigt efteråt. Hon kommer fram med P väldigt nära intill sig emellanåt och kollar läget. Tittar lite på håll. Lite nyfiken är hon.
P försöker med att Sockret kan skrämma pappa, busa med honom och alla möjliga saker. Men pappas nya kläder gör att han är Någon Annan. En del av Något Annat. Något inte helt bekvämt, något konstigt. Jag får inte komma nära, jag blir som en främling till min egen dotter en liten stund. Detta går inte riktigt som vi hade hoppats, någon av oss.
Fotografen och jag snackar ihop oss. Inser att detta förmodligen inte kommer att gå som tänkt, att ha med Sockret på bilden. Och det är okej. Eller ja, det måste vara okej. Vi pratar om det, vi har bägge samma inställning. Vi vill absolut inte göra något som inte känns okej för henne.
Och egentligen, det hade inte kunnat göras mot hennes vilja även om man så hade velat. Det hade varit totalt omöjligt.
Efter en liten stunds ytterligare fotografering på en grön soffa kommer Sockret fram till mig. Hon ville visa den fina tröja hon fått låna till fotograferingen. En rosa tröja med en stor tiger på, favoritdjuret. Hon ser glad ut, lite busig. Nu, tänker jag, har jag min chans. Jag skall angripa situationen som vanligt - med humor och bus. Jag tittar på tröjan, låtsas vara rädd för den, hon ser nöjd ut. Jag tar henne under armarna och skall lyfta upp henne i knäet. Tankarna går blixtsnabbt - jag tänker att jag skall lyfta upp henne även om hon protesterar lite, och sedan busa mig till bekvämligheten. Det har gått hundratals gånger förut. Så inte denna gång. Verkligen inte.
Jag tycker mig höra att hon skrattar till. Det kommer gå! Men nej, det skrattet försvann snabbt. Hon spjärnar emot, jag försöker att lyfta henne på nytt. Hela förloppet är över på en eller två sekunder, men i efterhand är det som tio-tjugo sekunder. Hennes röstläge ändras fort, hon låter ansträngd och obekväm. Rentav lite rädd. Det här kommer inte att gå. Jag släpper. Ser att hon ser ledsen ut. Hon blev rädd.
Jag säger förlåt, ber om ursäkt. Hon behöver inte vara med säger jag, pappa kan ta bilderna själv. Hon måste verkligen inte, det behövs inte.
Mitt samvete håller på att sprängas. Tog jag i för hårt, insisterade jag för mycket? Ville jag så mycket att jag inte kände av hennes rädsla? Missuppfattade jag något? Hur rädd blev hon? Hon hade ju sett skärrad ut, kanske var hon lite tårögd? Eller såg jag kanske fel? Röstläget ändrades ju fort. Vad har jag gjort - kändes det som ett svek? Ett övergrepp? En kränkning? Blev hon rädd för sin pappa? Går det ens att lita på honom nu?
Tankarna flyger igenom skallen i ljusets hastighet. Händelsen var över på någon sekund. Hon kom nära, jag försökte lyfta upp henne, hon spjärnade emot och jag släppte nästan direkt. Men den sekund som jag försökte lite för mycket, insisterade lite för mycket, ville för mycket, är jag rädd att jag köpslagit med fel sida. Jag är rädd att jag tänkte för mycket på hur fin bilden skulle bli på väggen, och för lite på min dotters bekvämlighet. Säkerhet. Tänkt för lite på hur detta skulle kunna skada hennes förtroende för mig som pappa, på oss som föräldrar.
Låter det banalt? Kanske. Men det är mitt jobb att tänka "man vet aldrig". Tänka ett par varv extra, tio varv extra. Jag har tjatat om det oräkneliga gånger på bloggen. Det förtroende jag fått när jag blev hennes pappa, det kan jag aldrig någonsin svika. Jag är skyldig henne allting. Mitt odelade fokus och energi genom hela livet. Allt annat är en kompromiss, ett delsvek.
Dags att sansa mig lite. Sockret och P sätter sig igen. Fotografen tycker att jag kan sätta mig med dem. Om jag och Sockret sätter oss på samma sida av bordet och grejar lite så kan hon kanske smyga upp och ta ett par bilder. Perfekt idé tänker jag.
Men nej, det går inte heller. Sockret vill inte ha med mig att göra. När jag hoppar in och sätter mig, lyfter P upp henne bredvid mig. Direkt protesterar hon, vill sitta på andra sidan bordet. Ålar sig, vrider sig ängsligt. Det är jättetydligt - vi lägger ned detta. Inte ens ett par smygbilder när vi kollar ut igenom fönstret är att tänka på. Jag pratar med fotografen och vi är överens direkt - inga mer tankar på bilder tillsammans.
Jag byter om. Blir åter igen till Vanliga Pappa. Skitiga Adidasskor. Slitna jeans. T-shirt och skjorta. Sockret ser gladare ut att se mig. Inte helt glad, men åtminstone gladare. Mycket satt i de propra kläderna. Vi kan skoja lite till, titta på det uppstoppade huvudet på väggen igen. Vilka knasiga horn.
Ihop med alla grejerna. Vi tackar varandra, slår följe med fotografen en bit ut och skiljs åt. Jag bär på Sockret en stund. Känner att situationen kräver en stunds intensiv kontakt för att eventuellt lappa ihop de slitningar i anknytningen detta kan ha orsakat. Hennes oroliga blick, bestämda nej till allting. Hur djupt satt allting? Hade det blivit permanenta ärr? Eller stora bakslag? Blev det kanske inte så farligt ändå?
Små tecken skvallrade om att detta varit upprörande, uppslitande.
"Gå dit, inte dit" tycker hon. Hon vet var bilen står parkerad, åt vilket håll. Hon vill gå åt andra håll. Rösten blir gnällig, ansträngd. P bär henne, tar över från mig. Fortfarande är Mamma högre på trygghetstrappan än Pappa. Och det är helt okej, så länge jag får vara med i på samma trappa så är jag ganska nöjd.
Men det blev inte så bra det här. Gråten är hela tiden på gång. Rösten blir mer och mer ansträngd, och vi väntar på ett bryt.
Gnällighet, små tårar, alla tecken på upprördhet finns på vägen tillbaka till bilen. Vi känner så väl igen det, reaktionen som kommer när hon klivit för långt ut från sin komfortzon. När bekvämlighet och säkerhet bytts ut mot osäkerhet och nervositet.
Det bryts under små stunder. När vi tittar på spårvagnarna, på bussarna som susar förbi bredvid oss. När vi letar och letar efter bilen i parkeringsgaraget. Pappan var dum och trodde att varenda vit bil var vår, men Sockret visste på råd. Nej pappa, fel, leta vidare!
Väl i bilen verkar det mesta vara över. Hon känns trygg och säker, åtminstone bra mycket mer så än hon varit för en liten stund sedan. Hon säger dock att hon inte vill åka hem. Nej, inte hem. Men klockan börjar bli mycket, vi behöver komma hem och äta.
Lugnet varar några minuter. Sen kommer smågråten igen. Irritationen, nej-nej-nej. Skakningar på det lilla huvudet, vägran att titta på oss när vi försöker kommunicera med henne. Hon stänger av möjligheten för oss att nå henne. Försöker kanske skapa någon slags ordning i det kaos hon upplever inom sig, inne i den lilla femåriga kroppen.
Bilresan hem var inte angenäm det minsta. Inte för någon av oss. Det bryt vi väntade på kom, men upptrappningen var lång. Gråt, gnäll, protester. Efter tjugo minuter kom det riktiga brytet. Det var kraftigt. Obehagligt. Hjärtskärande.
Gråten var inte den gråt man hör från ett barn som inte fick godis i affären, eller som trillat av cykeln. Det var en gråt som var avgrundsdjup. Det var inte kroppen som skrek, det var själen. Hon skrek ut all sin oro, all sin rädsla. Det var en sorg som vällde fram, så mycket känslor som behövde komma ut från den lilla femåringen på samma gång. Fördämningarna brast och ut kom allt som behövde ventileras. Allt var negativt, allt behövde utrymmas.
Vi fick stanna vid en vägficka. Jag hämtade favoritnallen från ryggsäcken i bagaget. Sockret fick hoppa upp i mammas knä och sitta där en stund. Det blev bättre då, men inte helt bra ändå. Hon behövde hållas ihop mitt i sammanbrottet. Det var viktigt att visa att vi fanns där för henne. Hon behövde vår kärlek, vår uppmärksamhet. Vi hade inte en aning om att det skulle bli en så här stark reaktion. Nu var det vårt jobb att försöka lappa och laga det.
Väl tillbaka hemma var allt som vanligt igen. Någorlunda. Hon var glad över att vara hemma. Vi lekte lite, fixade lite mat. Det blev en enkel middagsbjudning. Eftersom vi åt en stadig lunch rätt sent på eftermiddagen så att hon skulle stå sig och ha energi till fotograferingen så gjorde vi det lätt för oss. Rostade mackor. Yoghurt. Äpplejuice. Ett smörgåsrån med skinka. Efteråt - en piggelin och tio minuters tecknade serier. Vi lekte lite, busade. Det viktigaste var att Sockret kände sig helt bekväm och tillfreds stunden innan läggdags. Att dagen skulle sluta på ett bra sätt. Hon somnade mellan oss efter att ha vridit och vänt på sig i tjugo minuter. Dagen var över för henne, dagen som inte riktigt blev som den skulle.
Jag har skrivit en del av denna text med gråten i halsen och tårar i ögonen. Man tycker att man byggt upp en stark och bra grund under de månader vi varit tillsammans. Det är snart ett år sedan vi träffades första gången, och sedan dess har utvecklingen gått fantastiskt bra. Vi har svetsats samman som en familj, lärt känna varandra väl. Nu tycker vi att vi känner den här fantastiska flickan, och hon känner oss.
Vi känner henne så pass väl att vi vet att nya situationer kräver förberedelse. Gärna under en lång tid innan. Att visa bilder på vad som skall hända är bra. Vi vet att hon behöver lite återhämtning när hon gjort något som krävt mycket energi av det själsliga slaget. Vi räknade med att hon skulle vara svårflirtad under dagens fotograferingsäventyr. Men att hon skulle reagera så här djupt känslomässigt visste vi inte. Och vi kunde inte veta. Men nu får vi leva med erfarenheten. Och jag känner att samvetet fortfarande svider. Det känns som ett litet svek, att ha försökt. Att jag har svikit hennes förtroende genom att försöka putta henne mot ett mål som inte visade sig möjligt för henne.
De val vi gör, gör vi för hennes skull. Vi är föräldralediga så mycket som ekonomin tillåter. Vi hittar på saker tillsammans, försöker med alla sätt att bygga upp ett starkt förtroende till oss som föräldrar. Vi vill lägga en orubblig grund som hon kan stå på senare i livet.
Men man märker så väl att fasaden kan krackelera lättare än man vågat tro. Att det räcker att skrapa på ytan lite grann. Under den tunna fernissan av självsäkerhet och tilltro finns det en livrädd femåring som genomgått en separation och fått nya föräldrar. Det krävs inte mycket för att riva en del av det korthus vi tillsammans ständigt jobbar på.
På ett vis är dagens erfarenheter nyttiga. Vi vet att vi inte kan slappna av, tagga ned, sluta anstränga oss så mycket. Dagens händelser är snarare ett kvitto på att vi är på rätt väg, men att vi har lång väg kvar. Det krävs ett konstant engagemang för att bygga på den trygghet hon behöver, den anknytning som är nödvändig för oss alla som familj. Det krävs mycket mer tid en man kanske trott från början. Det krävs inte flera månader, det krävs flera år. Det krävs en livstid.