I skrivande stund är klockan fem minuter i elva, en helt vanlig söndag. Det har varit en helt vanlig helg, i ett helt vanligt hus, i ett helt vanligt liv. Jag och Sockret är hemma själva nästan hela helgen, medan P är på teckenspråkskurs. Hon åkte igår morse vid åttatiden, och kommer hem idag runt halv fem på eftermiddagen. Helgen är fullkomligt vanlig och odramatisk, men ger ändå utrymme för lite tankar.
Sällskaplighet. Vi trivs bra ihop, jag och Sockret. Men precis som alla barn tycker hon att det roligaste är att leka med andra barn. Därför bjöd jag hem svågern J och hans två barn. Det passade bra, eftersom hans fru - P's syster - hängde med på teckenspråkskursen.
Tillsammans kunde jag och J sitta och prata om jobb, tjänstebilar, utbyggnad av hus, stålbalkar och andra viktiga saker i flera timmar. Hans två killar och min lilla tjej sysselsatte sig själva i stort sett hela tiden.
En jättetrevlig dag i sin vanlighet. Sockret somnade sent, vid halv elva, efter någon mindre kontrovers om hur många Transformers som skulle vara med i sängen och exakt hur sagan skulle läsas. Är man övertrött, så är man.
Och det är just detta som är kärnan. Vanligheten. Trevligheten. Att det inte behöver vara så komplicerat, extravagant eller rent av tillgjort för att vara bra. Några timmars snack i soffan, följt av några timmars snack vid matbordet, är nog så trevligt som vilken lyxresa som helst. Så känns det. I detta fallet tror jag det var möjligheten att avslappnat prata vuxensnack med en god vän som gjorde skillnaden. Även vi blev avbrutna var tredje minut av ett "pappa..." följt av olika fantasifulla förfrågningar om hjälp eller märkliga funderingar, var det ändå mer stillsamt än det brukar. Vi pratade, de sprang runt och gled på golvet eller ramlade i och ur soffan med höga skratt som följd.
Kanske är det något med åldern. Eller så är det bara att det är ett förhållandevis sällsynt tillfälle att snacka. Eller också det trevliga att villkorslöst umgås med folk man känner väldigt väl och trivs ihop med? Trevligt var det i alla fall.
Nu halvligger min dotter bredvid mig i soffan. Hon har ätit en ostmacka, ett ägg och druckit ur sin chokladmjölk. Hon tittar på Ben 10 och livet är ganska toppen. Och jag trivs som fisken i vattnet med det vanliga livet.
När jag får den känslan, tänker jag också på att vissa tar just den biten till sin spets. Gör det vanliga till något upphöjt.
Jag ser framför mig hur jag lite Kirchteiger-esque glider runt i huset som igår. Jag dammsög ju ändå, jag dammade och putsade. Plockade undan stökiga saker. Jag tog fram en duk ur linneskåpet - bara en sån sak. Diskade och bar undan sopor och källsortering. Jag lagade mat och bakade till och med en kaka.
Kanske har jag också potential att bli en älskad fixarguru, någon som "går hem i stugorna". Kanske kan jag också svänga ihop stuvningar och grytor i en handvändning, samtidigt som jag bakar surdegsbröd, snickrar ihop ett matsalsmöblemang och lägger om taket. Efter att jag sprungit ett halvmaraton på morgonen, förstås. Allt iförd en avslappnat härlig lammullströja jag stickat själv från garn jag spunnit själv från ull jag kardat själv från får jag både fött upp, matat med nappflaska och klippt ullen på själv. Allt detta har jag gjort barfota, med ett par dagar gammal skäggstubb och lite klädsamt grått insprängt i håret. Och floskler, ständigt nya floskler skall jag häva ur mig. Jag skall bli en ny citatmaskin. "Aldrig känner man sig så rik som när man skrubbar toalettstolen med ekologisk såpa från de svenska skogarna".
Nej, någon tv-profil av den rangen blir det nog aldrig av mig. Men det gör inget. Jag trivs ganska bra i min medelmåttighet ändå. Det är på sätt och vis en bekväm tillvaro. Och det bästa av allt? Min dotter bryr sig inte alls. Så länge jag är en okej förälder till henne, så struntar hon i vilket. Om hon får mat på bordet, lite lek och bus, kläder på kroppen och en uppmuntrande blick så mår hon bra. Lite ostmacka, chokladmjölk och lite Netflix på söndagens förmiddag. Det behövs inte mycket mer idag, det kan räcka så. Precis som den här helgen. Inga stora extravaganser, inga stora utflykter eller påhitt. Bara en lugn helg, pappa och dotter. Mer behövs inte för att må bra.
Sällskaplighet. Vi trivs bra ihop, jag och Sockret. Men precis som alla barn tycker hon att det roligaste är att leka med andra barn. Därför bjöd jag hem svågern J och hans två barn. Det passade bra, eftersom hans fru - P's syster - hängde med på teckenspråkskursen.
Tillsammans kunde jag och J sitta och prata om jobb, tjänstebilar, utbyggnad av hus, stålbalkar och andra viktiga saker i flera timmar. Hans två killar och min lilla tjej sysselsatte sig själva i stort sett hela tiden.
En jättetrevlig dag i sin vanlighet. Sockret somnade sent, vid halv elva, efter någon mindre kontrovers om hur många Transformers som skulle vara med i sängen och exakt hur sagan skulle läsas. Är man övertrött, så är man.
Och det är just detta som är kärnan. Vanligheten. Trevligheten. Att det inte behöver vara så komplicerat, extravagant eller rent av tillgjort för att vara bra. Några timmars snack i soffan, följt av några timmars snack vid matbordet, är nog så trevligt som vilken lyxresa som helst. Så känns det. I detta fallet tror jag det var möjligheten att avslappnat prata vuxensnack med en god vän som gjorde skillnaden. Även vi blev avbrutna var tredje minut av ett "pappa..." följt av olika fantasifulla förfrågningar om hjälp eller märkliga funderingar, var det ändå mer stillsamt än det brukar. Vi pratade, de sprang runt och gled på golvet eller ramlade i och ur soffan med höga skratt som följd.
Kanske är det något med åldern. Eller så är det bara att det är ett förhållandevis sällsynt tillfälle att snacka. Eller också det trevliga att villkorslöst umgås med folk man känner väldigt väl och trivs ihop med? Trevligt var det i alla fall.
Nu halvligger min dotter bredvid mig i soffan. Hon har ätit en ostmacka, ett ägg och druckit ur sin chokladmjölk. Hon tittar på Ben 10 och livet är ganska toppen. Och jag trivs som fisken i vattnet med det vanliga livet.
När jag får den känslan, tänker jag också på att vissa tar just den biten till sin spets. Gör det vanliga till något upphöjt.
Jag ser framför mig hur jag lite Kirchteiger-esque glider runt i huset som igår. Jag dammsög ju ändå, jag dammade och putsade. Plockade undan stökiga saker. Jag tog fram en duk ur linneskåpet - bara en sån sak. Diskade och bar undan sopor och källsortering. Jag lagade mat och bakade till och med en kaka.
Kanske har jag också potential att bli en älskad fixarguru, någon som "går hem i stugorna". Kanske kan jag också svänga ihop stuvningar och grytor i en handvändning, samtidigt som jag bakar surdegsbröd, snickrar ihop ett matsalsmöblemang och lägger om taket. Efter att jag sprungit ett halvmaraton på morgonen, förstås. Allt iförd en avslappnat härlig lammullströja jag stickat själv från garn jag spunnit själv från ull jag kardat själv från får jag både fött upp, matat med nappflaska och klippt ullen på själv. Allt detta har jag gjort barfota, med ett par dagar gammal skäggstubb och lite klädsamt grått insprängt i håret. Och floskler, ständigt nya floskler skall jag häva ur mig. Jag skall bli en ny citatmaskin. "Aldrig känner man sig så rik som när man skrubbar toalettstolen med ekologisk såpa från de svenska skogarna".
Nej, någon tv-profil av den rangen blir det nog aldrig av mig. Men det gör inget. Jag trivs ganska bra i min medelmåttighet ändå. Det är på sätt och vis en bekväm tillvaro. Och det bästa av allt? Min dotter bryr sig inte alls. Så länge jag är en okej förälder till henne, så struntar hon i vilket. Om hon får mat på bordet, lite lek och bus, kläder på kroppen och en uppmuntrande blick så mår hon bra. Lite ostmacka, chokladmjölk och lite Netflix på söndagens förmiddag. Det behövs inte mycket mer idag, det kan räcka så. Precis som den här helgen. Inga stora extravaganser, inga stora utflykter eller påhitt. Bara en lugn helg, pappa och dotter. Mer behövs inte för att må bra.