Imorgon är en stor dag. Imorgon är en lika delar spännande och skrämmande dag. Åtminstone för mig, som i viss mån inte riktigt vill inse att min nyss fyllda femåring börjar närma sig sju, och imorgon skall gå första inskolningsdagen på skolans fritids.
Det har ju varit många turer fram och tillbaka om det här med skola. Skulle vi välja förskoleklass - alltså hålla henne tillbaka ett år - eller köra på första klass som hon enligt åldern skall börja i. Vår stora rädsla var tvånget. Skolplikten. Är det förskoleklass finns det inga hinder att hålla sitt barn hemma en eller ett par dagar, om situationen kräver det. Men vad gör du om barnet börjar första klass och det blir för jobbigt? Det var ju det, du har ju skolplikt..
Nåväl! Som jag tidigare skrivit i ämnet så fick vi en god känsla av skolans rektor och skolans samordnare. Precis som så mycket annat i skolan är alla lösningar på uppkomna situationer individanpassad. Om det skulle bli för jobbigt kan man göra något som kallas "individuell studieplan", om jag minns rätt. Och låt oss inte glömma - det handlar om första klass. Inte första året i gymnasiet. Nog för att utbildning är viktig oavsett ålder, men det är någon gång det är förlåtande att missa lite av skolan så borde det väl vara i första klass.
Jag vet inte om Sockret är riktigt medveten om stundens allvar. Att det är skola som gäller hädanefter. Vi skall vara på fritids tisdag till och med fredag, och nästa vecka är det skola måndag till onsdag. Hon vet om det, tycker att det skall bli spännande, vilket jag hoppas skall hålla i sig. Förhoppningsvis är det så roligt att det går av bara farten, jag ser mardrömsscenarion framför mig där hon gråtande protesterar mot att behöva gå upp tidigt på morgonen och åka dit varenda dag. Och att hon inte vill åka skoltaxi.
Just skoltaxin är något jag tänker extra mycket på. Vår tjej som vill ha koll på saker och ting, vill ha trygghet och säkerhet och gärna vill ha mamma eller pappa på någorlunda nära avstånd - hur skall det gå? P är rätt lugn, hon tror att det kommer gå bra. Det borde vara ett tecken för min del, det är sällan hon har helt fel.
Det är lustigt, att man inte riktigt kan föreställa sig sin egen reaktion innan man möter vissa saker i livet. Jag som skulle vara lugn och cool, och tänkte att P skulle vara den som var hönsmamman och oroade sig. Och så blev det helt tvärtom...
Denna veckan skulle jag egentligen börja jobba igen. Jag har tagit ut föräldraledighet denna veckan också, men kommer att behöva rycka in och jobba lite grann ändå. Sedan tar P över, och assisterar under inskolningen i klassen under de kommande veckorna, med hjälp av föräldraledighet och semester. Sockret kommer att ha en förälder antingen med sig eller i stand by under hela augusti månad, vilket känns bra. Vår lilla tjej. Den lilla, lilla tjejen som nu plötsligt skall gå i skolan.
Det heter väl inte kvartssamtal längre, heter det utvecklingssamtal? Hemsamtal? Föräldrasamtal? Jag har ingen aning. Jag tycker själv att jag nyss satt där själv, ditsläpad av min mamma under någon kväll, för samtal med läraren som tyckte att jag ju hade så mycket potential men inte nådde upp till den. Nu skall jag själv inta rollen som förälder i det samtalet och snacka läxläsning, trivsel och delaktighet.
En sak i taget. Nu skall vi ta oss igenom första veckan med fritids, så ser vi hur det går sedan!
Det har ju varit många turer fram och tillbaka om det här med skola. Skulle vi välja förskoleklass - alltså hålla henne tillbaka ett år - eller köra på första klass som hon enligt åldern skall börja i. Vår stora rädsla var tvånget. Skolplikten. Är det förskoleklass finns det inga hinder att hålla sitt barn hemma en eller ett par dagar, om situationen kräver det. Men vad gör du om barnet börjar första klass och det blir för jobbigt? Det var ju det, du har ju skolplikt..
Nåväl! Som jag tidigare skrivit i ämnet så fick vi en god känsla av skolans rektor och skolans samordnare. Precis som så mycket annat i skolan är alla lösningar på uppkomna situationer individanpassad. Om det skulle bli för jobbigt kan man göra något som kallas "individuell studieplan", om jag minns rätt. Och låt oss inte glömma - det handlar om första klass. Inte första året i gymnasiet. Nog för att utbildning är viktig oavsett ålder, men det är någon gång det är förlåtande att missa lite av skolan så borde det väl vara i första klass.
Jag vet inte om Sockret är riktigt medveten om stundens allvar. Att det är skola som gäller hädanefter. Vi skall vara på fritids tisdag till och med fredag, och nästa vecka är det skola måndag till onsdag. Hon vet om det, tycker att det skall bli spännande, vilket jag hoppas skall hålla i sig. Förhoppningsvis är det så roligt att det går av bara farten, jag ser mardrömsscenarion framför mig där hon gråtande protesterar mot att behöva gå upp tidigt på morgonen och åka dit varenda dag. Och att hon inte vill åka skoltaxi.
Just skoltaxin är något jag tänker extra mycket på. Vår tjej som vill ha koll på saker och ting, vill ha trygghet och säkerhet och gärna vill ha mamma eller pappa på någorlunda nära avstånd - hur skall det gå? P är rätt lugn, hon tror att det kommer gå bra. Det borde vara ett tecken för min del, det är sällan hon har helt fel.
Det är lustigt, att man inte riktigt kan föreställa sig sin egen reaktion innan man möter vissa saker i livet. Jag som skulle vara lugn och cool, och tänkte att P skulle vara den som var hönsmamman och oroade sig. Och så blev det helt tvärtom...
Denna veckan skulle jag egentligen börja jobba igen. Jag har tagit ut föräldraledighet denna veckan också, men kommer att behöva rycka in och jobba lite grann ändå. Sedan tar P över, och assisterar under inskolningen i klassen under de kommande veckorna, med hjälp av föräldraledighet och semester. Sockret kommer att ha en förälder antingen med sig eller i stand by under hela augusti månad, vilket känns bra. Vår lilla tjej. Den lilla, lilla tjejen som nu plötsligt skall gå i skolan.
Det heter väl inte kvartssamtal längre, heter det utvecklingssamtal? Hemsamtal? Föräldrasamtal? Jag har ingen aning. Jag tycker själv att jag nyss satt där själv, ditsläpad av min mamma under någon kväll, för samtal med läraren som tyckte att jag ju hade så mycket potential men inte nådde upp till den. Nu skall jag själv inta rollen som förälder i det samtalet och snacka läxläsning, trivsel och delaktighet.
En sak i taget. Nu skall vi ta oss igenom första veckan med fritids, så ser vi hur det går sedan!