Jag ligger bakom henne. Min älskade, efterlängtade, fantastiska dotter. Den lilla sjuåringen, den busiga och och roliga och sura och tvära. Just nu den ledsna, oroliga och ängsliga lilla sjuåringen.
Trots att hon är trött är det svårt att komma till ro. När jag sagt god natt och att jag älskar henne, som vi alltid gör när vi nattar henne, räknar vi som vanligt ned från fem och släcker sedan lampan.
Hon verkar lägga sig till rätta, med ryggen mot mig. Jag ligger bakom henne med ansiktet nära hennes hår och håller om henne.
Där ligger vi, alldeles stilla i mörkret. Jag börjar slumra till så smått själv, och tror först att hon också är på väg att somna. Det sedvanliga småbusandet verkar utebli i kväll. Tio minuter går, och jag är övertygad om att hon sover. Men, så hör jag plötsligt ett litet ljud. Inte ett småsnarkande som annars hörs när hon somnat, utan ett annat ljud. Ovanligare.
Det är ett litet, litet gnyende. Ett väldigt tyst.. snyft.
Jag sätter mig halvt upp i sängen och stryker bort håret från hennes ansikte och vänder henne mot mig. Då märker jag att hon är fuktig på kinden av tårar. Där har hon legat, stilla, och gråtit tyst för sig själv. Det hugger till i mitt hjärta direkt.
Men älskling! Är du ledsen? Du har ju gråtit? Hon snyftar lite och gnuggar sig med handen i ögat.
Vår konversation är fåordig, men bekräftar det jag direkt tänker på.
"Är du ledsen?"
"Ja."
"Är du lite rädd?"
"Ja."
"Är du orolig?"
"Ja."
"Varför är du det?"
Inget svar.
"Är du orolig för att besöka doktorn imorgon?"
Inget svar. Jag upprepar frågan, samma uteblivet svarande.
"Är du orolig för att skolan börjar?"
"Ja."
Jag fick exakt det svar jag visste att jag skulle få. Skolan är och har varit en känslig fråga under en längre tid. Som jag tog upp i ett tidigare inlägg här på bloggen hoppades jag att en långt och härligt jullov skulle ge lite distans till denna aversion mot skolan. Tyvärr har det inte blivit så, utan nästan tvärtom.
Vi pratade lite om det. Jag försäkrade henne med en pappas envishet att hon inte behöver vara rädd och orolig, att det kommer att gå bra. Jag säger det för att jag måste säga det, för att jag vill säga det och att det är min plikt att säga det. Men innerst inne vet jag att hon tror på mig. Hennes oro sitter djupare rotad än vad mina enkla budskap kan nå till.
Till slut verkar hon lite lugnare. Hon lägger sig mot mig istället. Jag håller om henne hårt, gosar in mig i hennes hår och pussar henne på pannan.
Ett tag senare vänder hon sig om igen. Jag håller om henne igen. Hon håller om mjukishunden och sin älskade tiger. Jag tar lite spjärn med ena foten och börjar gunga henne svag med min kropp, samtidigt som jag pussar henne på kinden. Hennes ögonlock blir så småningom tyngre och det är glesare mellan öppningarna. För att hålla mig vaken räknar jag antalet gungningar. En, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio. Tjugo. Trettio.
När hon äntligen somnat och börjat småsnarka jag har tappat räkningen och smyger mig sakta, sakta upp ur sängen. Jag slutade räkna vid sju hundra.
Igår tog vi upp ämnet skola. Att skolan börjar på tisdag. Nåja, egentligen är det ju imorgon, men vi har ett läkarbesök imorgon eftermiddag så det blir ingen skola för hennes del då.
I början av lovet var Sockret noga med att försäkra sig om att det inte skulle vara någon skola dagen efter, eller någon annan dag i veckan. På veckotavlan har vi skrivit ut och satt upp tecken för "ledig", vilket gjort stor nytta nu under lovet.
Vi har inte velat prata om skolan för tidigt, men igår kändes som en lagom tid, ett par dagar innan starten. Med facit i hand kan man nog bara konstatera att det aldrig funnits någon bra tidpunkt, och skulle inte komma någon sådan heller. Beskedet igår togs inte emot av någon glädje. Inte alls. Snarare helt tvärtom. Det möttes av blundande ögon, neddragna mungipor och huvudskakningar. Nej, nej, nej. Inte skolan.
Direkt när vi vaknade i morse märkte vi vilken sida vår kära sjuåring vaknat på. Den sämsta tänkbara. Och det var nog ingen slump. Det var sura miner, ilska och sorg över allt och inget. Det var en enorm irritation hos henne som satt i åtminstone 2-3 timmar in på förmiddagen. Om det räcker.
När vi idag tog upp ämnet skolstart strax efter lunch, var vi så pedagogiska vi bara kunde. Vi pratade om och satte upp bilder på vem som skjutsar på morgonen, vilken aktivitet det är i skolan på dagen och att taxin kör hem på eftermiddagen. Humöret hos Sockret blev sämre och sämre. Till slut stod hon upptryckt mot en dörrkarm, strök sig över handen och grät. Hon ville inte se, hon ville inte ta in. Hon visste varken in eller ut, hon saknar det känslomässiga verktyg hon behöver för att hantera den här situationen. Och vi kan tyvärr inte mirakulöst ge henne en enkel lösning.
Vi pratade om vad som skall hända i skolan, vem som skall vara där. Att det är gymnastik med den läraren, att det är lektioner med den och den läraren, att hon skall träffa alla kompisarna.
Efter ett tag kryper det fram en liten anledning till att hon är så ledsen.
"Inte ensam", säger hon. Hon vill inte vara själv. Hon uppfattar att hon är ensam i skolan.
"Saknar du mamma och pappa?" frågar jag.
"Ja."
Att kompisarna och lärarna är där, att hon skrattar och busar och har kul, att lärarna beskriver henne som harmonisk och alltid vid gott humör, spelar just nu ingen roll. Hennes upplevelse är ju subjektiv för henne, hon ser saker och ting ur sitt perspektiv.
Plötsligt kommer jag på en grej. Jag får en idé. Jag reser mig från köksgolvet där vi sitter, säger åt Sockret och P att vänta där, och går ned till barnrummet. I famnen plockar jag på mig de vanligaste och mest populära mjuksdjuren. Några små, de flesta lite större i lagom kramstorlek.
Åter på köksgolvet tittar Sockret storögt på mig och undrar vad jag håller på med. Varför har jag hämtat upp drygt tio av hennes favoritnallar?
Jag lägger dem på golvet framför henne, plockar fram papper, penna och en rulle tejp. Sedan sätter jag mig igen.
"Okej, vilken av dessa skall följa med till skolan på tisdag?"
Sockret skiner upp. Det tindrar till i ögonen och man ser direkt att hon förstår vad det är frågan om.
"Den!" Hon pekar på sitt lodjur.
"Okej, bra!" säger jag. Jag skriver "tisdag" på en lapp, river av och tejpar på lodjuret som sedan får sitta under veckotavlan och vänta på sällskap från andra gosedjur.
"Måndag, till doktorn" säger Sockret och pekar direkt på sin hund.
"Bra! Hunden följer med imorgon till doktorn" svarar jag. Ny lapp.
Sedan fortsätter vi med alla veckodagar. Lördag och söndag skulle tydligen också fördelas, tyckte hon.
"Du berättade ju att du inte vill vara ensam i skolan, nu kan någon här följa med dig varje dag" säger jag.
"Känns det lite bättre nu?"
Hon nickar till svar. Lite bättre, åtminstone för stunden. Detta är ingen långsiktig lösning, men det kanske kan vara ett litet symboliskt plåster på det lite större såret. Vi får se i veckan hur det går.
Det är naturligtvis fler saker som tynger. Det vet vi sedan tidigare. Bredvid henne i klassen sitter en annan tjej som också kan vara lite busig ibland. Tillsammans har de vid några tillfällen hittat på lite rackartyg, och fått någon tillsägelse av lärarna. Precis som det sig bör.
Men Sockret reagerar inte så bra på tillsägelser. Det vet vi här hemma, det spelar ingen roll vad det gäller. Hon är som allra bräckligast just där. Om det handlar om en rädsla att göra fel, en rädsla att någon skall tycka att hon är dum eller dålig, det vet jag inte. Så mycket information har vi inte kunnat få ur henne. Men hon avskyr när man skrattar om hon råkar göra något tokigt. Det kan gälla att tappa något, snubbla till eller precis vad som helst. Saker jag hade skrattat åt mig själv åt, eller skrattat lite åt någon annan, alltså fullt naturliga saker som oftast åtföljs av ett garv och ett "hoppsan då!" är dödsallvarliga för Sockret. Tillsägelser att hon skall sluta med något olämpligt resulterar ofta i gråt och tandagnisslan. Det är när det är mamma eller pappa som säger till. Eller gudarna förbjude, både mamma och pappa samtidigt. När det blir en lärare, då är det etter värre. Hundra gånger jobbigare.
Att vara ängslig för skolan är ju säkert inget helt ovanligt för barn i den åldern. De senaste månaderna har en allmän ängslan och oro vuxit fram och tilltagit kraftigt i styrka. Hon har plötsligt blivit mörkrädd, något som tidigare inte funnits. Hon vill ibland inte vara själv på toaletten eller i ett rum över huvud taget när det vill sig så. Det är en rad olika saker hon reagerar på och inte tycker om, som tidigare gått hur bra som helst. De sista veckorna innan jullovet var extra jobbiga när vi lämnade i skolan, eftersom hon plötsligt börjar gråta när vi kommer innanför skolans dörrar. Lärare och personal kommer och tar över, vi lämnar henne ofta gråtande på deras inrådan. De säger att det i princip alltid går över när föräldrarna gått, sedan tar personalen över och håller koll så att barnen blir glada. Oftast har hon blivit det, men vi har också fått sms om att hon varit ledsen en stund, eller blivit ledsen igen senare. De allra flesta gånger har vi bara hunnit runda ett hörn, så slutar hon gråta. Någon gång har jag eller P, eller vi båda, stått kvar utanför dörrarna och tittat in. Vi står ute i mörkret så vi syns inte inifrån. Då ser vi att hon direkt slutar gråta, tar sina saker (som hon annars skulle insisterat på att vi skulle bära åt henne) och gått med den personal som mött upp.
Det hugger i pappahjärtat. Eller ja, föräldrahjärtat i allmänhet, jag vet att P känner exakt likadant. Helst av allt hade vi bara velat vara hemma med Sockret bägge två, alltid. En tid av outtömliga semester- och lovdagar. En konstant avslappnad tillvaro där vi hittar på saker tillsammans, vi tre. Inget jobb och ingen skola. Då hade Sockret mått som allra bäst skulle jag tro.
Men verkligheten ser ju tyvärr annorlunda ut. Vi måste jobba, och hon måste gå i skolan. Mitt enda hopp är att kunna härda ut. Att det blir annorlunda, blir bättre, att det lättare senare.
Tills dess kan vi väl inget annat göra än att försöka vara där för henne, krama och pussa henne ofta och försöka få henne att bli så trygg hon bara kan bli.
Det här är ett område vi aldrig upplevt tidigare. Vi går mest på känn. Jag välkomnar alla läsares erfarenheter och tankar i frågan, skriv gärna en kommentar till inlägget!