Jag lyssnade på P1 idag, programmet Kropp & Själ. Temat var "När är det läge för barn?". Rekommenderas starkt för många olika perspektiv på samma fråga: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/524593?programid=1272
I programmet kom många personer till tals, med lika många olika tankar kring ämnet. Några hade varit väldigt unga förstagångsföräldrar, det hade varit oplanerat men blivit bra ändå. Någon hade varit betydligt äldre än snittet och hade sina tankar om huruvida det varit bra eller dåligt. Vad som lyste igenom, tyckte jag, var att allmänhetens åsikter om folks föräldraskap verkar vara väldigt starka.
"Inte skall du väl skaffa barn så ung! Tänk dig för!" En sådan fras riktad till en femtonåring som planerar att köra på utan preventivmedel i hopp om en graviditet, då känns frasen i allra högsta grad berättigad. Men att säga det till någon som är runt tjugo och redan är gravid? Nja, lite starkt i min mening. Vad tror man skall bli utgången av sådan kritik? Att någon säger "tänka mig för? Ja, jo, du har rätt. Dags för abort!" Nej, det kommer ju knappast att hända.
Det är sin sak att komma med goda råd när man blir ombedd att göra så. Kanske i planeringsstadiet, när den eller de presumtiva föräldrarna söker råd och vägledning från närstående. Där kan man hitta ett tillfälle att lyfta vissa frågor som kan vara angelägna, eller lufta sina egna åsikter. Gärna på ett lite smidigt sätt.
Det är en helt annan sak att komma med pekpinnar till någon som redan bestämt sig för något, någon som redan påbörjat sin resa mot vilket mål det än månde vara. "Nej, gör inte si! Gör så istället, det är bättre (för att det passar bättre med mina egna personliga åsikter och preferenser)!"
Så gör man helt enkelt inte. Det är inte bara ofint, det är snarare oförskämt och visar på bristande empatisk förmåga. Att under maskeringen av "omsorg" och "vänlighet" försöka sätta käppar i hjulen för någon eller några, det borde alla förstå att det inte är sjyst. Det glöms inte heller bort så lätt.
Jag vet, för jag har varit där själv. Från oväntat håll, från närstående har jag fått "goda råd" som kortfattat gick ut på att "men skall ni verkligen adoptera, det är ju så roligt med en liten bebis och det är ju så viktigt för kvinnan att få vara gravid!". Att sedan P gång på annan förklarade att graviditeten inte spelade någon roll, det var oviktigt.
Vi gjorde våra val tidigt, och var öppna med dem. Insemination och liknande var inget vi kände oss bekväma med. Adoption kändes av olika anledningar som det absolut mest naturliga valet för oss när vi skulle ta oss an ett föräldraskap. Det var ett föräldraskap där vi gick in med likadana förutsättningar bägge två. Jag var personligen nervös inför tanken på en insemination, där P skulle ha en biologisk koppling men att jag skulle sakna den kopplingen. Att någonstans, kanske på något universitet i Köpenhamn (om vi hade använt Storkkliniken) skulle det finnas en biologisk koppling till mitt barn.
I efterhand inser jag att det inte hade spelat någon roll. Idag hade jag inte brytt mig det minsta, det är jag rätt säker på. Men ovanstående var de känslor jag hade vid det tillfället, för vad som nu är ganska många år sedan. Och vid det tillfället var de känslorna högst aktuella, relevanta och äkta.
Men trots öppenhet kom ändå kritiken, förtäckt som omsorg eller goda råd. Från folk man egentligen bara ville ha, och väntade sig, ovillkorlig stöttning ifrån. Där och då grundades en känsla av att vår väg till föräldraskap inte skulle vara lika uppskattad hos alla, och att engagemanget och uppskattningen till vårt framtida barn kanske skulle vara lite mindre hos vissa närstående än vissa andra. Jag skulle verkligen vilja skriva att de känslorna kom på skam, att allt blev bra till slut. Men tyvärr, det blev ungefär som jag trodde. I vissa fall ännu värre.
Tillbaka till ämnet, när är det egentligen rätt läge i livet? En del företag, rapporterades det om i inslaget, erbjuder nedfrysning av ägg. Om det är en omsorgsfråga för att kvinnliga anställda i framtiden lättare skall kunna bli mammor, eller om det är ett effektivt sätt att skjuta på problemet med föräldraskap hos kvinnor i karriären, kan man bara spekulera i. Själv skulle jag tycka det vore intressant om fler företag underlättade för föräldrar att gå ned i arbetstid. Att jobba halvtid, exempelvis, vore säkert lockande för en hel del föräldrar. Stora företag skulle kunna ordna barnomsorg i byggnaden med viss pedagogisk verksamhet. I inslaget talade en kvinnlig VD som berättade om sitt föräldraskap, hur hon och en annan chef satt tonen genom att ha med sig barnen på jobbet. Barnstolar i matsalen, leksaker på arbetsplatsen och liknande.
Jag fick en gång höra att man skulle kunna dela upp det i två val. Antingen har man mycket fritid innan barnen, eller efter. Blir man förälder som tjugofemåring så kan man tänka sig att ha utflyttade barn när är runt fyrtiofem. Blir man däremot förälder tio år senare, skjuts naturligtvis utflyttningen fram ett decennium även det.
Idag behöver det inte vara så strikt. Resa med barn, jobba som förälder, utbilda sig samtidigt som man tar hand om barn. Allt är lösbart. Men det kan ändå ligga något i det. Har man ett väldigt stort behov av att festa, resa eller bara ägna sig åt sina hobbies så får man kanske fundera på om man skall göra det innan föräldraskapet, eller efter det.
Men det är ju just det, det där med planering. Man tänker ofta sig något, men det blir något annat. En sliten fras på bloggen - det blir inte alltid som man tänkt sig.
Skulle man se det ur optimal fertilitetssynpunkt så skulle alla vilja bli föräldrar tidigt, runt tjugoårsåldern kanske. Men då är man kanske precis kommen till första lägenheten, mitt i pluggandet eller på första riktiga jobbet. Att bli förälder är en väldigt avlägsen tanke vid det laget. Å andra sidan, ett par år går fort. Framtiden som man ser den som tjugotvååring ser helt annorlunda ut när man fyller tjugosex.
Strikt fertilitetsmässigt så dalar vi år för år. Ju längre tid vi skjuter på det, desto svårare blir det. Som beskrevs i programmet finns det en ganska drastiskt sluttande kurva någonstans runt trettiofemårsåldern. För oss män är det, givet att allt fungerar som det skall, inga direkta problem. Vi kan gärna vänta. Oss biter inte tidens tand lika mycket.
Och här finns en del att säga. Jag vill dela ut en liten känga till många killar som tänker som jag själv gjorde för inte så oerhört länge sedan. Se det inte som en utskällning, utan en spark i rumpan. En knuff i rätt riktigt. Kom till skott med era beslut. För tusan.
Jag vet att det är lätt att tänka att "det löser sig", och "vi tar det sen". Jag har själv sagt de fraserna hundratals gånger. Klart att det löser sig. Vi tar det sen. Inte just nu bara. Lite senare. Bara vänta lite grann.
Och så går tiden. Det går en kvinna och väntar, väntar och väntar. Tänker sig att killen skall få tummen ur stolgången och sätta fart. Men killen vill ofta inte riktigt ta ett så stort beslut, att försöka skaffa barn. Så då blir det ofta inget beslut alls.
Det är inte helt rättvist. Det är inte rättvist att tvinga någon till ett föräldraskap de inte är redo för - och det händer! Det har jag sett främst från tjejer som vill skaffa barn oavsett vad, killen får snällt hänga med vare sig han vill det eller ej. Men det är inte heller sjyst att hålla någon på halster, att låta någon gå och vänta, hoppas, drömma, månad efter månad. År efter år.
Åter igen, jag talar av erfarenhet. I det senare fallet, vill säga. Det tog mig lång tid att komma fram till att lägga undan p-pillerna. Det tog mig väldigt lång tid att över huvud taget erkänna att något kunde vara fel. Och ännu längre tid att faktiskt masa mig iväg till läkaren och kolla upp saker och ting.
Det skulle ju lösa sig. Vi skulle ju ta det sen.
Det är nog bara att inse - det magiska ögonblicket kommer aldrig. Livet kommer aldrig att skicka ett SMS och berätta att "nu, nu är det bra läge! Nu är du minsann redo!". Det fungerar inte så. Livet tar ingen hänsyn till dig på det sättet. Det mer välbetalda jobbet eller det större boendet, det finns många milstolpar folk gärna vill uppnå innan de ger sig in på föräldraskapet. Och det är ju bra med ambitiösa mål, men det kanske inte alltid handlar exakt om det, utan snarare om en rädsla att göra fel. Att inte räcka till. En rädsla att bli en dålig pappa. Att man inte skall fixa det. Men tro mig, det gör man. Jag gjorde det, det kommer du också att göra. Ibland får du sätta på dig ögonbindeln och hoppa ut i tomheten, men förvissningen att de absolut allra flesta som hoppat innan dig har landat mjukt. Och att du har ett jättelikt skyddsnät under dig, i form av familj, vänner och myndigheter. Alla som vill ditt bästa och inget hellre vill än att hjälpa dig om du någonsin skulle be om det. Du står inte ensam. Graviditet, insemination, IVF, adoption, oavsett vad så lovar jag att du inte står ensam.
Vi gör alla olika val. Somliga väljer att skaffa ett barn och är nöjda så, andra nöjer sig inte förrän de fyller hela minibussen med ungar. Några vill bli föräldrar på egen hand och klarar det galant, vissa vill inte bli föräldrar alls. Någon tycker att biologiska band är livsviktiga, andra vill bygga nya band med ett adopterat barn. Det jag generellt skulle önska vore att folk respekterade andras personliga val. Litade på att de faktiskt tänkt igenom saker och ting. Att man stöttar istället för ifrågasätter.
Slutligen, jag har tre officiella arbetsdagar kvar. Sedan går jag på föräldraledighet. Jag skall kombinera det med semesterveckorna och får således i runda slängar fyra månaders pappaledighet innan skolstarten i höst. Det skall bli roligt, härligt och spännande på samma gång. Kanske även en liten smula skrämmande. Kommer jag att klara av att hålla Sockret sysselsatt på ett bra vis, fixa alla sysslor, göra bra mat i god tid och vara pedagogisk så det räcker? Tja, vem vet. Kanske läge att skruva ned kraven. Jag får se till att hon lever, är mätt och är glad, så löser sig nog resten på något vis. Det löser sig. Vi tar det sen.
Ta hand om er. Skriv gärna en rad om hur ni själva resonerat kring timingen av ert föräldraskap - eller icke-föräldraskap!
I programmet kom många personer till tals, med lika många olika tankar kring ämnet. Några hade varit väldigt unga förstagångsföräldrar, det hade varit oplanerat men blivit bra ändå. Någon hade varit betydligt äldre än snittet och hade sina tankar om huruvida det varit bra eller dåligt. Vad som lyste igenom, tyckte jag, var att allmänhetens åsikter om folks föräldraskap verkar vara väldigt starka.
"Inte skall du väl skaffa barn så ung! Tänk dig för!" En sådan fras riktad till en femtonåring som planerar att köra på utan preventivmedel i hopp om en graviditet, då känns frasen i allra högsta grad berättigad. Men att säga det till någon som är runt tjugo och redan är gravid? Nja, lite starkt i min mening. Vad tror man skall bli utgången av sådan kritik? Att någon säger "tänka mig för? Ja, jo, du har rätt. Dags för abort!" Nej, det kommer ju knappast att hända.
Det är sin sak att komma med goda råd när man blir ombedd att göra så. Kanske i planeringsstadiet, när den eller de presumtiva föräldrarna söker råd och vägledning från närstående. Där kan man hitta ett tillfälle att lyfta vissa frågor som kan vara angelägna, eller lufta sina egna åsikter. Gärna på ett lite smidigt sätt.
Det är en helt annan sak att komma med pekpinnar till någon som redan bestämt sig för något, någon som redan påbörjat sin resa mot vilket mål det än månde vara. "Nej, gör inte si! Gör så istället, det är bättre (för att det passar bättre med mina egna personliga åsikter och preferenser)!"
Så gör man helt enkelt inte. Det är inte bara ofint, det är snarare oförskämt och visar på bristande empatisk förmåga. Att under maskeringen av "omsorg" och "vänlighet" försöka sätta käppar i hjulen för någon eller några, det borde alla förstå att det inte är sjyst. Det glöms inte heller bort så lätt.
Jag vet, för jag har varit där själv. Från oväntat håll, från närstående har jag fått "goda råd" som kortfattat gick ut på att "men skall ni verkligen adoptera, det är ju så roligt med en liten bebis och det är ju så viktigt för kvinnan att få vara gravid!". Att sedan P gång på annan förklarade att graviditeten inte spelade någon roll, det var oviktigt.
Vi gjorde våra val tidigt, och var öppna med dem. Insemination och liknande var inget vi kände oss bekväma med. Adoption kändes av olika anledningar som det absolut mest naturliga valet för oss när vi skulle ta oss an ett föräldraskap. Det var ett föräldraskap där vi gick in med likadana förutsättningar bägge två. Jag var personligen nervös inför tanken på en insemination, där P skulle ha en biologisk koppling men att jag skulle sakna den kopplingen. Att någonstans, kanske på något universitet i Köpenhamn (om vi hade använt Storkkliniken) skulle det finnas en biologisk koppling till mitt barn.
I efterhand inser jag att det inte hade spelat någon roll. Idag hade jag inte brytt mig det minsta, det är jag rätt säker på. Men ovanstående var de känslor jag hade vid det tillfället, för vad som nu är ganska många år sedan. Och vid det tillfället var de känslorna högst aktuella, relevanta och äkta.
Men trots öppenhet kom ändå kritiken, förtäckt som omsorg eller goda råd. Från folk man egentligen bara ville ha, och väntade sig, ovillkorlig stöttning ifrån. Där och då grundades en känsla av att vår väg till föräldraskap inte skulle vara lika uppskattad hos alla, och att engagemanget och uppskattningen till vårt framtida barn kanske skulle vara lite mindre hos vissa närstående än vissa andra. Jag skulle verkligen vilja skriva att de känslorna kom på skam, att allt blev bra till slut. Men tyvärr, det blev ungefär som jag trodde. I vissa fall ännu värre.
Tillbaka till ämnet, när är det egentligen rätt läge i livet? En del företag, rapporterades det om i inslaget, erbjuder nedfrysning av ägg. Om det är en omsorgsfråga för att kvinnliga anställda i framtiden lättare skall kunna bli mammor, eller om det är ett effektivt sätt att skjuta på problemet med föräldraskap hos kvinnor i karriären, kan man bara spekulera i. Själv skulle jag tycka det vore intressant om fler företag underlättade för föräldrar att gå ned i arbetstid. Att jobba halvtid, exempelvis, vore säkert lockande för en hel del föräldrar. Stora företag skulle kunna ordna barnomsorg i byggnaden med viss pedagogisk verksamhet. I inslaget talade en kvinnlig VD som berättade om sitt föräldraskap, hur hon och en annan chef satt tonen genom att ha med sig barnen på jobbet. Barnstolar i matsalen, leksaker på arbetsplatsen och liknande.
Jag fick en gång höra att man skulle kunna dela upp det i två val. Antingen har man mycket fritid innan barnen, eller efter. Blir man förälder som tjugofemåring så kan man tänka sig att ha utflyttade barn när är runt fyrtiofem. Blir man däremot förälder tio år senare, skjuts naturligtvis utflyttningen fram ett decennium även det.
Idag behöver det inte vara så strikt. Resa med barn, jobba som förälder, utbilda sig samtidigt som man tar hand om barn. Allt är lösbart. Men det kan ändå ligga något i det. Har man ett väldigt stort behov av att festa, resa eller bara ägna sig åt sina hobbies så får man kanske fundera på om man skall göra det innan föräldraskapet, eller efter det.
Men det är ju just det, det där med planering. Man tänker ofta sig något, men det blir något annat. En sliten fras på bloggen - det blir inte alltid som man tänkt sig.
Skulle man se det ur optimal fertilitetssynpunkt så skulle alla vilja bli föräldrar tidigt, runt tjugoårsåldern kanske. Men då är man kanske precis kommen till första lägenheten, mitt i pluggandet eller på första riktiga jobbet. Att bli förälder är en väldigt avlägsen tanke vid det laget. Å andra sidan, ett par år går fort. Framtiden som man ser den som tjugotvååring ser helt annorlunda ut när man fyller tjugosex.
Strikt fertilitetsmässigt så dalar vi år för år. Ju längre tid vi skjuter på det, desto svårare blir det. Som beskrevs i programmet finns det en ganska drastiskt sluttande kurva någonstans runt trettiofemårsåldern. För oss män är det, givet att allt fungerar som det skall, inga direkta problem. Vi kan gärna vänta. Oss biter inte tidens tand lika mycket.
Och här finns en del att säga. Jag vill dela ut en liten känga till många killar som tänker som jag själv gjorde för inte så oerhört länge sedan. Se det inte som en utskällning, utan en spark i rumpan. En knuff i rätt riktigt. Kom till skott med era beslut. För tusan.
Jag vet att det är lätt att tänka att "det löser sig", och "vi tar det sen". Jag har själv sagt de fraserna hundratals gånger. Klart att det löser sig. Vi tar det sen. Inte just nu bara. Lite senare. Bara vänta lite grann.
Och så går tiden. Det går en kvinna och väntar, väntar och väntar. Tänker sig att killen skall få tummen ur stolgången och sätta fart. Men killen vill ofta inte riktigt ta ett så stort beslut, att försöka skaffa barn. Så då blir det ofta inget beslut alls.
Det är inte helt rättvist. Det är inte rättvist att tvinga någon till ett föräldraskap de inte är redo för - och det händer! Det har jag sett främst från tjejer som vill skaffa barn oavsett vad, killen får snällt hänga med vare sig han vill det eller ej. Men det är inte heller sjyst att hålla någon på halster, att låta någon gå och vänta, hoppas, drömma, månad efter månad. År efter år.
Åter igen, jag talar av erfarenhet. I det senare fallet, vill säga. Det tog mig lång tid att komma fram till att lägga undan p-pillerna. Det tog mig väldigt lång tid att över huvud taget erkänna att något kunde vara fel. Och ännu längre tid att faktiskt masa mig iväg till läkaren och kolla upp saker och ting.
Det skulle ju lösa sig. Vi skulle ju ta det sen.
Det är nog bara att inse - det magiska ögonblicket kommer aldrig. Livet kommer aldrig att skicka ett SMS och berätta att "nu, nu är det bra läge! Nu är du minsann redo!". Det fungerar inte så. Livet tar ingen hänsyn till dig på det sättet. Det mer välbetalda jobbet eller det större boendet, det finns många milstolpar folk gärna vill uppnå innan de ger sig in på föräldraskapet. Och det är ju bra med ambitiösa mål, men det kanske inte alltid handlar exakt om det, utan snarare om en rädsla att göra fel. Att inte räcka till. En rädsla att bli en dålig pappa. Att man inte skall fixa det. Men tro mig, det gör man. Jag gjorde det, det kommer du också att göra. Ibland får du sätta på dig ögonbindeln och hoppa ut i tomheten, men förvissningen att de absolut allra flesta som hoppat innan dig har landat mjukt. Och att du har ett jättelikt skyddsnät under dig, i form av familj, vänner och myndigheter. Alla som vill ditt bästa och inget hellre vill än att hjälpa dig om du någonsin skulle be om det. Du står inte ensam. Graviditet, insemination, IVF, adoption, oavsett vad så lovar jag att du inte står ensam.
Vi gör alla olika val. Somliga väljer att skaffa ett barn och är nöjda så, andra nöjer sig inte förrän de fyller hela minibussen med ungar. Några vill bli föräldrar på egen hand och klarar det galant, vissa vill inte bli föräldrar alls. Någon tycker att biologiska band är livsviktiga, andra vill bygga nya band med ett adopterat barn. Det jag generellt skulle önska vore att folk respekterade andras personliga val. Litade på att de faktiskt tänkt igenom saker och ting. Att man stöttar istället för ifrågasätter.
Slutligen, jag har tre officiella arbetsdagar kvar. Sedan går jag på föräldraledighet. Jag skall kombinera det med semesterveckorna och får således i runda slängar fyra månaders pappaledighet innan skolstarten i höst. Det skall bli roligt, härligt och spännande på samma gång. Kanske även en liten smula skrämmande. Kommer jag att klara av att hålla Sockret sysselsatt på ett bra vis, fixa alla sysslor, göra bra mat i god tid och vara pedagogisk så det räcker? Tja, vem vet. Kanske läge att skruva ned kraven. Jag får se till att hon lever, är mätt och är glad, så löser sig nog resten på något vis. Det löser sig. Vi tar det sen.
Ta hand om er. Skriv gärna en rad om hur ni själva resonerat kring timingen av ert föräldraskap - eller icke-föräldraskap!