Klockan sex på morgonen ringer klockan. Utanför fönstret härskar fortfarande ett kompakt mörker, natten släpper inte taget över landet förrän om ett par timmar. Sockret och jag masar oss upp. Det skall kissas, bytas kläder och spexas om energin finns. Eventuellt släpas med fötter, eller lyftas upp för att bäras de uppskattningsvis tio-tolv meter som skiljer sängkanten från badrummet.
Jag älskar den känslan, när hon sitter på sängkanten med rufsigt hår och plutande underläpp. Ögonlocken är bara öppna till hälften, och hennes sängvarma pyjamasarmar sträcks sakta upp mot mig. Bär mig, pappa. Och ja, det gör jag så gärna. Med ett stilla "åh-hej" lyfter jag min älskade dotter upp i famnen, och hennes huvud finner sig till rätta mot min axel. I ena handen har hon sin trogna följeslagare tigern, i andra handen antagligen något annat gosedjur. Eller en av mina gamla Transformers...
Morgonen fortsätter. Antingen vid köksbordet eller vid soffbordet. Det blir antingen ett tänt ljus som kastar sig stilla sken över oss, eller TV'n med Netflix som kickstartar vår morgon.
När allt är uppätet och uppdrucket, håret och tänderna är borstat, äpplet klyftat och nedpackat i den blåa plastlådan som alltid finns längst ned i ryggsäcken till hemfärden i taxin, då är det dags att ge sig av.
Vi packar ut oss i bilen och ger oss iväg. Årstiden är lite besvärlig för mig i och med mörkret. Det är oftast helt omöjligt att se vad hon tecknar till mig i backspegeln, och säg det barn som tycker det är okej när vuxna antingen inte förstår alls, inte har tid att titta och lyssna, eller ännu värre missuppfattar.
Men allt brukar lösa sig. Efter fyrtio minuter anländer vi till skolan, och avlämningen kan ske. Allra, allra oftast odramatiskt.
Här händer något spännande. För både oss som föräldrar, och för Sockret som barn. En ny tid börjar, en del av det Egna Livet. Det liv som levs bortom föräldrarnas ständiga insyn.
Skolan blir en plats där hon får en chans att skapa nya relationer, forma en ny och egen identitet. Både barn och lärare bildar en unik dynamik som vi inte kommer i närheten av hemma. Visst, vi får följa allting både från Sockret och i rapporter från skolan, men vi ser ju inte de dagliga händelserna på samma vis som barnen gör.
Nu är alltså terminen slut. Den första hela skolterminen är över, och ett härligt lov breder ut sig framför sjuåringen. Sockret har möjlighet att vara på fritids under de helgfria dagarna, men kommer att vara hemma med mig istället. Lite pappa-dotter tid i bonusformat, jag har just nu fullt upp att tänka på vad vi kan hitta på.
När någonting tar slut, som i detta fall hennes första skoltermin någonsin, manar det till viss eftertanke. Hur har allting gått? Hur har det fungerat, hur har hålorna i vägen hanterats av alla inblandade? När jag funderar över allt detta så kommer jag på en massa saker, men är glad över utfallet.
Vi började ju med en tidig inskolning i våras. P och Sockret var med en hel del, både i skolan och på fritids. Jag var också med på fritids så mycket som kändes bra för alla inblandade. Och det var jättetrevligt. En liten barngrupp, gott om engagerade vuxna. Vi åkte på utflykt, gick till sjön och badade eller bara hängde på skolgården och ritade på stenplattorna, gungade och spelade memory i storformat. Där fick jag för övrigt storspö av en mellanstadieelev. Gång på gång på gång...
När skolan väl drog igång i höstas var det alltså i mångt och mycket välbekanta ansikten som Sockret mötte. Lokalerna kände hon igen ganska väl, hon hade ju varit med på ett par lektioner i klassrummet under våren, och även en gympalektion. Någon ny lärare, några nya barn, men det mesta var ändå sig likt. Och det var väldigt skönt.
Låt mig då säga att jag, eller rättare sagt vi, är enormt nöjda med skolan. Under hela processen har alla varit stöttande och informerande. Våra tvivel kring att sätta vår dotter i den för åldern korrekta första klass - istället för förskoleklass som vi först tänkte på - skingrades efter möte med skolan. Och valet till första klass har visat sig fungera precis lika bra som förskoleklass hade gjort.
Hon är vad vi fått höra intresserad av skolan, engagerad och verkar trivas väldigt bra. Det är en liten grupp om nio elever, med två lärare och en extra resurs med i klassen. Det varierar lite grann emellanåt, men i regel ser det ut så.
Lärarna är inkännande och engagerade, likaså personalen på fritids. Sockret har fått ett par favoriter, men alla är uppskattade. Och som allmän tumregel - är hon glad så är jag glad! Visst finns det väl något som jag skulle vilja se annorlunda, men kan omöjligen få allting exakt som man önskar. Det som är bra för mig, behöver inte vara lika bra i någon annan förälders ögon. Alla objektiva värden är väldigt positiva.
Jag passade på att gå med i skolans föräldraråd när frågan ställdes. Det är ett intressant sätt att komma "bakom kulisserna" på skolans verksamhet och få andra synvinklar och inblickar i skolans arbete. På mötet som var för ett tag sedan deltog förutom skolledning även elevhälsa, lärare, andra föräldrar, elever och ännu fler. Definitivt givande.
Någon vecka senare åkte jag som ensam representant för skolans föräldrar till Örebro för att deltaga i det nationella föräldrarådet. Där kan man snacka om frågor på en helt annan nivå. För mig med en dotter på sju år, som jag inte varit förälder till så väldigt länge, var det mycket nytt. Det mesta var på myndighetsnivå, och även det var klart intressant att ta del av. Jag uppskattar att man från myndigheten är villig att lyssna på föräldrarnas synpunkter, vad jag uppfattar var det ganska lyhört lyssnande. Men framför allt imponerades jag av eleverna som deltog i det nationella mötet. För att vara elever från högstadiet hade de väldigt mogna och balanserade åsikter. Det som framfördes var sakligt och konstruktivt, och jag gläds åt deras engagemang!
Men, allt detta ligger på en mycket högre nivå än vår vanliga vardag. Vad vi märkt efter denna termin är ett antal saker, få av dem är egentligen nya eller överraskande.
Separation är oftast ingen höjdare för något barn. Ännu känsligare blir det för det adopterade barnet. Det har visat sig tydligt när det gäller taxiresorna för vår del. Hemresorna går kanon, resorna till skolan går inte alls. Vi har provat två gånger. Första gången kom hon fram jätteledsen. Andra gången kom hon fram som ett riktigt vrak och var svår att trösta. Då sade vi att det inte blir en tredje gång, inte förrän hon känner sig helt bekväm. Vi sade att vi skjutsar henne i ett par veckor. Som blev till någon dryg månad. Som blev till en hel termin.
Vi har pratat om att göra vissa justeringar, som att försöka ha en handfull chaufförer som skjutsar på morgonen. Bekanta ansikten funkar alltid mycket, mycket bättre. Det är en värld av skillnad. Det verkar inte vara omöjligt att lösa enligt de signaler jag fått från skolan, men att vi tar upp diskussionen igen till våren.
Angående skjutsandet så blir det naturligtvis lite jobbigt i längden att ligga och köra åtta-nio mil på morgonen när det skulle kunna fungera med taxi. Men framför allt är det ju inte optimalt att som sjuåring sitta i bilen i en och en halv timme om dagen. Lägg därtill att vårt sociala umgänge med andra barn i vårt närområde är närapå noll och intet, trots att det bor massvis av barn i närheten, så blir svaret väldigt enkelt. Vi tar vårt pick och pack och flyttat till skolans ort helt enkelt.
Pendlingarna blir mycket kortare, och en annan social värld kan öppna sig. Win-win.
Ju närmre årets skolavslutning vi kommit, desto mer märkbart har det varit på Sockrets humör. I början av terminen var det lite svårt att ta in att det här med "skola", det var inte en temporär grej. Det var så det skulle vara - alltid. Men det gick snabbt över, skolan var (och är fortfarande) något trevligt. För det mesta.
Mot slutet har protesterna börjat komma. "Inte skolan" tycker hon ibland. Eller inte fritids, eller inte klassrummet. Ibland har hon dragit till med att hon nog är sjuk och måste stanna hemma. Lite av det kan nog bero på några mindre "incidenter" som hon tagit åt sig av. Det har verkligen bara varit små vardagssaker, men för henne har de varit viktiga märker man.
Ledigheten kommer nog precis i rättan tid. Även om personalen på skolan är enormt förstående och verkligen bryr sig om henne (och alla andra barn, förstås) så märks det på Sockret att vila, det behövs. Ett par veckor där vi inte behöver gå upp klockan sex på morgonen, där hon inte kommer hem halv fem på eftermiddagen, där hon får träffa oss mer än några timmar per dag. Det kommer nog att göra susen. Vi kraftsamlar inför den kommande vårterminens utmaningar!
Jag hoppas kunna göra ett blogginlägg till i mellandagarna. Tills dess, god jul på er allesamman!
Jag älskar den känslan, när hon sitter på sängkanten med rufsigt hår och plutande underläpp. Ögonlocken är bara öppna till hälften, och hennes sängvarma pyjamasarmar sträcks sakta upp mot mig. Bär mig, pappa. Och ja, det gör jag så gärna. Med ett stilla "åh-hej" lyfter jag min älskade dotter upp i famnen, och hennes huvud finner sig till rätta mot min axel. I ena handen har hon sin trogna följeslagare tigern, i andra handen antagligen något annat gosedjur. Eller en av mina gamla Transformers...
Morgonen fortsätter. Antingen vid köksbordet eller vid soffbordet. Det blir antingen ett tänt ljus som kastar sig stilla sken över oss, eller TV'n med Netflix som kickstartar vår morgon.
När allt är uppätet och uppdrucket, håret och tänderna är borstat, äpplet klyftat och nedpackat i den blåa plastlådan som alltid finns längst ned i ryggsäcken till hemfärden i taxin, då är det dags att ge sig av.
Vi packar ut oss i bilen och ger oss iväg. Årstiden är lite besvärlig för mig i och med mörkret. Det är oftast helt omöjligt att se vad hon tecknar till mig i backspegeln, och säg det barn som tycker det är okej när vuxna antingen inte förstår alls, inte har tid att titta och lyssna, eller ännu värre missuppfattar.
Men allt brukar lösa sig. Efter fyrtio minuter anländer vi till skolan, och avlämningen kan ske. Allra, allra oftast odramatiskt.
Här händer något spännande. För både oss som föräldrar, och för Sockret som barn. En ny tid börjar, en del av det Egna Livet. Det liv som levs bortom föräldrarnas ständiga insyn.
Skolan blir en plats där hon får en chans att skapa nya relationer, forma en ny och egen identitet. Både barn och lärare bildar en unik dynamik som vi inte kommer i närheten av hemma. Visst, vi får följa allting både från Sockret och i rapporter från skolan, men vi ser ju inte de dagliga händelserna på samma vis som barnen gör.
Nu är alltså terminen slut. Den första hela skolterminen är över, och ett härligt lov breder ut sig framför sjuåringen. Sockret har möjlighet att vara på fritids under de helgfria dagarna, men kommer att vara hemma med mig istället. Lite pappa-dotter tid i bonusformat, jag har just nu fullt upp att tänka på vad vi kan hitta på.
När någonting tar slut, som i detta fall hennes första skoltermin någonsin, manar det till viss eftertanke. Hur har allting gått? Hur har det fungerat, hur har hålorna i vägen hanterats av alla inblandade? När jag funderar över allt detta så kommer jag på en massa saker, men är glad över utfallet.
Vi började ju med en tidig inskolning i våras. P och Sockret var med en hel del, både i skolan och på fritids. Jag var också med på fritids så mycket som kändes bra för alla inblandade. Och det var jättetrevligt. En liten barngrupp, gott om engagerade vuxna. Vi åkte på utflykt, gick till sjön och badade eller bara hängde på skolgården och ritade på stenplattorna, gungade och spelade memory i storformat. Där fick jag för övrigt storspö av en mellanstadieelev. Gång på gång på gång...
När skolan väl drog igång i höstas var det alltså i mångt och mycket välbekanta ansikten som Sockret mötte. Lokalerna kände hon igen ganska väl, hon hade ju varit med på ett par lektioner i klassrummet under våren, och även en gympalektion. Någon ny lärare, några nya barn, men det mesta var ändå sig likt. Och det var väldigt skönt.
Låt mig då säga att jag, eller rättare sagt vi, är enormt nöjda med skolan. Under hela processen har alla varit stöttande och informerande. Våra tvivel kring att sätta vår dotter i den för åldern korrekta första klass - istället för förskoleklass som vi först tänkte på - skingrades efter möte med skolan. Och valet till första klass har visat sig fungera precis lika bra som förskoleklass hade gjort.
Hon är vad vi fått höra intresserad av skolan, engagerad och verkar trivas väldigt bra. Det är en liten grupp om nio elever, med två lärare och en extra resurs med i klassen. Det varierar lite grann emellanåt, men i regel ser det ut så.
Lärarna är inkännande och engagerade, likaså personalen på fritids. Sockret har fått ett par favoriter, men alla är uppskattade. Och som allmän tumregel - är hon glad så är jag glad! Visst finns det väl något som jag skulle vilja se annorlunda, men kan omöjligen få allting exakt som man önskar. Det som är bra för mig, behöver inte vara lika bra i någon annan förälders ögon. Alla objektiva värden är väldigt positiva.
Jag passade på att gå med i skolans föräldraråd när frågan ställdes. Det är ett intressant sätt att komma "bakom kulisserna" på skolans verksamhet och få andra synvinklar och inblickar i skolans arbete. På mötet som var för ett tag sedan deltog förutom skolledning även elevhälsa, lärare, andra föräldrar, elever och ännu fler. Definitivt givande.
Någon vecka senare åkte jag som ensam representant för skolans föräldrar till Örebro för att deltaga i det nationella föräldrarådet. Där kan man snacka om frågor på en helt annan nivå. För mig med en dotter på sju år, som jag inte varit förälder till så väldigt länge, var det mycket nytt. Det mesta var på myndighetsnivå, och även det var klart intressant att ta del av. Jag uppskattar att man från myndigheten är villig att lyssna på föräldrarnas synpunkter, vad jag uppfattar var det ganska lyhört lyssnande. Men framför allt imponerades jag av eleverna som deltog i det nationella mötet. För att vara elever från högstadiet hade de väldigt mogna och balanserade åsikter. Det som framfördes var sakligt och konstruktivt, och jag gläds åt deras engagemang!
Men, allt detta ligger på en mycket högre nivå än vår vanliga vardag. Vad vi märkt efter denna termin är ett antal saker, få av dem är egentligen nya eller överraskande.
Separation är oftast ingen höjdare för något barn. Ännu känsligare blir det för det adopterade barnet. Det har visat sig tydligt när det gäller taxiresorna för vår del. Hemresorna går kanon, resorna till skolan går inte alls. Vi har provat två gånger. Första gången kom hon fram jätteledsen. Andra gången kom hon fram som ett riktigt vrak och var svår att trösta. Då sade vi att det inte blir en tredje gång, inte förrän hon känner sig helt bekväm. Vi sade att vi skjutsar henne i ett par veckor. Som blev till någon dryg månad. Som blev till en hel termin.
Vi har pratat om att göra vissa justeringar, som att försöka ha en handfull chaufförer som skjutsar på morgonen. Bekanta ansikten funkar alltid mycket, mycket bättre. Det är en värld av skillnad. Det verkar inte vara omöjligt att lösa enligt de signaler jag fått från skolan, men att vi tar upp diskussionen igen till våren.
Angående skjutsandet så blir det naturligtvis lite jobbigt i längden att ligga och köra åtta-nio mil på morgonen när det skulle kunna fungera med taxi. Men framför allt är det ju inte optimalt att som sjuåring sitta i bilen i en och en halv timme om dagen. Lägg därtill att vårt sociala umgänge med andra barn i vårt närområde är närapå noll och intet, trots att det bor massvis av barn i närheten, så blir svaret väldigt enkelt. Vi tar vårt pick och pack och flyttat till skolans ort helt enkelt.
Pendlingarna blir mycket kortare, och en annan social värld kan öppna sig. Win-win.
Ju närmre årets skolavslutning vi kommit, desto mer märkbart har det varit på Sockrets humör. I början av terminen var det lite svårt att ta in att det här med "skola", det var inte en temporär grej. Det var så det skulle vara - alltid. Men det gick snabbt över, skolan var (och är fortfarande) något trevligt. För det mesta.
Mot slutet har protesterna börjat komma. "Inte skolan" tycker hon ibland. Eller inte fritids, eller inte klassrummet. Ibland har hon dragit till med att hon nog är sjuk och måste stanna hemma. Lite av det kan nog bero på några mindre "incidenter" som hon tagit åt sig av. Det har verkligen bara varit små vardagssaker, men för henne har de varit viktiga märker man.
Ledigheten kommer nog precis i rättan tid. Även om personalen på skolan är enormt förstående och verkligen bryr sig om henne (och alla andra barn, förstås) så märks det på Sockret att vila, det behövs. Ett par veckor där vi inte behöver gå upp klockan sex på morgonen, där hon inte kommer hem halv fem på eftermiddagen, där hon får träffa oss mer än några timmar per dag. Det kommer nog att göra susen. Vi kraftsamlar inför den kommande vårterminens utmaningar!
Jag hoppas kunna göra ett blogginlägg till i mellandagarna. Tills dess, god jul på er allesamman!