Man vill så väl, så väl. Men kanske blir det så fel, så fel. Jag undrar ibland om jag blivit den curlingförälder som jag innan mitt eget föräldraskap så ofta skrattade åt, och svor att jag aldrig skulle bli.
Barn mår bra av rutiner. Fasta men kärleksfulla förhållningsregler. En förutsägbar vardag är nyttigt för ett barn med inre oro. Och eget ansvar växer både vuxna och barn av. Ja, mycket kan sägas i floskelväg. Mike Tyson, den gamle pugilisten, skall ha sagt "Alla har en plan tills de får en smäll på käften". I mitt fall är det snarare "Jag hade en plan tills jag såg hennes ögon". Eller något åt det hållet. Det är helt enkelt ibland svårt för pappan i familjen att säga nej.
Jag hade mina svårigheter i början. Som nybliven pappa, något jag längtat efter oändligt mycket, blev jag avvisad av min egen dotter. Vilket är både vanligt och naturligt, men även är något som kan kännas förkrossande. I den processen fick jag hitta på lite fiffiga sätt att närma mig henne, att vinna hennes nyfikenhet, förtroende och så småningom kärlek. Min metod blev buset. Skoja, leka, spexa, stoja och busa. Till följd av detta, bland annat, är jag i allra högsta grad den förälder i huset som Sockret väljer att kittla, nafsa på, skrämma och allmänt leva rövare med. Vi har etablerat den relationen, och jag tror inte det vore så lätt att ändra på det konceptet.
Likadant har det blivit med att säga ja till saker, och att ge med sig. Det kommer tillfällen då jag hellre friar än fäller. Jag har skrivit om det tidigare, men det förtjänar att tas upp igen.
Det kan vara små saker som görs av bekvämlighet, men som blir björntjänster. Saker som att hjälpa till att få på strumporna. Att säga ja till den där ritboken vi går förbi på Ica Maxi, eller att erbjuda en glass när vi är ute och kör för att det skall bli en trevlig stund och inte bara en transportsträcka.
Det kan även vara att plocka upp och bära henne lite oftare än nödvändigt och en massa sådana grejer i vardagen som hon absolut fixar själv egentligen.
Min fundering är denna - var går gränsen mellan allmän kärleksfullhet och curling? Omtanke och bortskämdhet? När går ett flickebarn från att vara lite småbortskämd till att bli en utblommad diva? Förändringarna kommer smygande för mig som ser henne på nära håll, varje dag. Det är inte helt lätt att hålla hårt i tyglarna alla gånger heller...
För mycket av det tror jag härrör från vår start tillsammans. Att jag plockar upp henne lite tidigare än nödvändigt, att jag säger ja till fler saker än jag kanske borde, jag tror det handlar om att jag vill se henne glad. Se henne le, skratta, att jag vill undvika onödiga bråk med henne. Att jag vill ta alla chanser till närhet och positivitet jag kan, även om jag har en helt annan relation till henne idag än den trasiga som fanns under våra första veckor och månader tillsammans.
Utöver min egen personliga relation är det också mycket, tror jag, en tanke om att jag vill fylla hennes vardag med positiva upplevelser och minnen. Att hon som adopterad bara skall ha glada minnen av sin första tid i familjen. Och med mig, jag som inte kommer att ha varit föräldraledig på heltid mer än fyra-fem månader.
Just det med föräldraledighet är också något intressant. P menade på att hon ju fick en annan start med Sockret. Det var Colombia, Sverige - pang - föräldraledighet. När hon tog de flesta vardagssysslorna under veckorna gled jag i och ur föräldrarollen och varvade den med jobbrollen. I den situationen ville jag naturligtvis inte lägga onödiga timmar på att vara hård och handfast, det var trevligare att vara lite sådär mysig som en arbetande pappa kan unna sig att vara. Visst, sköta hushållet och allt det, men kanske borde jag ha klivit in mer och tydligare i konfliktsituationerna? Svårt att säga idag. Det har blivit en helt annan sak under de gångna månaderna när jag varit hemma och skött det mesta. Många saker jag tidigare sagt ja till, blir nej nu. Jag stöter ju inte på dem då och då, utan nästan varje dag. Med det syftar jag på det "tjat" som barn kan ha om saker de vill eller inte vill ha. Nu måste jag exempelvis se till att en näringsrik kost intas, och då duger det inte att vara snäll. Då blir snällheten helt missriktad. Godis till lunch funkar ju inte.
En annan aspekt i min curlingrädsla är att hon är helt enormt efterlängtad. Ack, mina vänner, om ni bara visste. Huset har ekat så tomt i så många år. Det har saknats slammer av leksakskastruller, dova dunsar i golvet av springande barn kom inte förrän alldeles för lång väntan. Chansen för mig att rå om ett barn och ge all den kärlek jag som förälder har att ge, den chans fick jag vänta mycket längre än jag ville på. Och som så många andra väldigt efterlängtade barn så finns det en risk för lätt bortskämdhet...
Tro nu inte att jag är oförmögen att säga nej. Så är det nämligen inte. När det gäller viktiga saker är jag kompromisslös. Har jag väl sagt "nej", skall det väldigt mycket till för att ändra det. Konsekvens ÄR jätteviktigt. Men i vissa små situationer kan det göra dagen så mycket trevligare att säga "ja" istället för "nej". Istället för en surmulen fröken kan man få ett litet glädjepaket. Se bara till att dina "ja" är så pass sällsynta och så pass överraskande att det blir genuin glädje.
När jag väl skriver detta, undrar jag om det egentligen är curling det är frågan om. Jag tror mer det är risk för bortskämdhet. För det enda barnet, det efterlängtade barnet, barnet som vid fem års ålder kommer till en ny familj och skall klara sig igenom det. Åter igen - jag vet att jag skrivit om det tidigare. Men det är nygamla funderingar som dykt upp i samband med diskussioner här hemma.
Snart är det nämligen skolstart, då måste Sockret hitta sin plats bland alla andra barn. Då är det inte helt fel att kunna stå på egna ben, om än i väldigt liten skala.
Men det tar vi då. Visst, vi har redan börjat ge henne lite mer ansvar och ställa lite mer åldersadekvata förväntningar på henne, men detta blir den sista sommaren innan skolan. Låt mig skämma bort henne lite till innan allvaret kommer igång. En liten glass har ju aldrig skadat någon...
Barn mår bra av rutiner. Fasta men kärleksfulla förhållningsregler. En förutsägbar vardag är nyttigt för ett barn med inre oro. Och eget ansvar växer både vuxna och barn av. Ja, mycket kan sägas i floskelväg. Mike Tyson, den gamle pugilisten, skall ha sagt "Alla har en plan tills de får en smäll på käften". I mitt fall är det snarare "Jag hade en plan tills jag såg hennes ögon". Eller något åt det hållet. Det är helt enkelt ibland svårt för pappan i familjen att säga nej.
Jag hade mina svårigheter i början. Som nybliven pappa, något jag längtat efter oändligt mycket, blev jag avvisad av min egen dotter. Vilket är både vanligt och naturligt, men även är något som kan kännas förkrossande. I den processen fick jag hitta på lite fiffiga sätt att närma mig henne, att vinna hennes nyfikenhet, förtroende och så småningom kärlek. Min metod blev buset. Skoja, leka, spexa, stoja och busa. Till följd av detta, bland annat, är jag i allra högsta grad den förälder i huset som Sockret väljer att kittla, nafsa på, skrämma och allmänt leva rövare med. Vi har etablerat den relationen, och jag tror inte det vore så lätt att ändra på det konceptet.
Likadant har det blivit med att säga ja till saker, och att ge med sig. Det kommer tillfällen då jag hellre friar än fäller. Jag har skrivit om det tidigare, men det förtjänar att tas upp igen.
Det kan vara små saker som görs av bekvämlighet, men som blir björntjänster. Saker som att hjälpa till att få på strumporna. Att säga ja till den där ritboken vi går förbi på Ica Maxi, eller att erbjuda en glass när vi är ute och kör för att det skall bli en trevlig stund och inte bara en transportsträcka.
Det kan även vara att plocka upp och bära henne lite oftare än nödvändigt och en massa sådana grejer i vardagen som hon absolut fixar själv egentligen.
Min fundering är denna - var går gränsen mellan allmän kärleksfullhet och curling? Omtanke och bortskämdhet? När går ett flickebarn från att vara lite småbortskämd till att bli en utblommad diva? Förändringarna kommer smygande för mig som ser henne på nära håll, varje dag. Det är inte helt lätt att hålla hårt i tyglarna alla gånger heller...
För mycket av det tror jag härrör från vår start tillsammans. Att jag plockar upp henne lite tidigare än nödvändigt, att jag säger ja till fler saker än jag kanske borde, jag tror det handlar om att jag vill se henne glad. Se henne le, skratta, att jag vill undvika onödiga bråk med henne. Att jag vill ta alla chanser till närhet och positivitet jag kan, även om jag har en helt annan relation till henne idag än den trasiga som fanns under våra första veckor och månader tillsammans.
Utöver min egen personliga relation är det också mycket, tror jag, en tanke om att jag vill fylla hennes vardag med positiva upplevelser och minnen. Att hon som adopterad bara skall ha glada minnen av sin första tid i familjen. Och med mig, jag som inte kommer att ha varit föräldraledig på heltid mer än fyra-fem månader.
Just det med föräldraledighet är också något intressant. P menade på att hon ju fick en annan start med Sockret. Det var Colombia, Sverige - pang - föräldraledighet. När hon tog de flesta vardagssysslorna under veckorna gled jag i och ur föräldrarollen och varvade den med jobbrollen. I den situationen ville jag naturligtvis inte lägga onödiga timmar på att vara hård och handfast, det var trevligare att vara lite sådär mysig som en arbetande pappa kan unna sig att vara. Visst, sköta hushållet och allt det, men kanske borde jag ha klivit in mer och tydligare i konfliktsituationerna? Svårt att säga idag. Det har blivit en helt annan sak under de gångna månaderna när jag varit hemma och skött det mesta. Många saker jag tidigare sagt ja till, blir nej nu. Jag stöter ju inte på dem då och då, utan nästan varje dag. Med det syftar jag på det "tjat" som barn kan ha om saker de vill eller inte vill ha. Nu måste jag exempelvis se till att en näringsrik kost intas, och då duger det inte att vara snäll. Då blir snällheten helt missriktad. Godis till lunch funkar ju inte.
En annan aspekt i min curlingrädsla är att hon är helt enormt efterlängtad. Ack, mina vänner, om ni bara visste. Huset har ekat så tomt i så många år. Det har saknats slammer av leksakskastruller, dova dunsar i golvet av springande barn kom inte förrän alldeles för lång väntan. Chansen för mig att rå om ett barn och ge all den kärlek jag som förälder har att ge, den chans fick jag vänta mycket längre än jag ville på. Och som så många andra väldigt efterlängtade barn så finns det en risk för lätt bortskämdhet...
Tro nu inte att jag är oförmögen att säga nej. Så är det nämligen inte. När det gäller viktiga saker är jag kompromisslös. Har jag väl sagt "nej", skall det väldigt mycket till för att ändra det. Konsekvens ÄR jätteviktigt. Men i vissa små situationer kan det göra dagen så mycket trevligare att säga "ja" istället för "nej". Istället för en surmulen fröken kan man få ett litet glädjepaket. Se bara till att dina "ja" är så pass sällsynta och så pass överraskande att det blir genuin glädje.
När jag väl skriver detta, undrar jag om det egentligen är curling det är frågan om. Jag tror mer det är risk för bortskämdhet. För det enda barnet, det efterlängtade barnet, barnet som vid fem års ålder kommer till en ny familj och skall klara sig igenom det. Åter igen - jag vet att jag skrivit om det tidigare. Men det är nygamla funderingar som dykt upp i samband med diskussioner här hemma.
Snart är det nämligen skolstart, då måste Sockret hitta sin plats bland alla andra barn. Då är det inte helt fel att kunna stå på egna ben, om än i väldigt liten skala.
Men det tar vi då. Visst, vi har redan börjat ge henne lite mer ansvar och ställa lite mer åldersadekvata förväntningar på henne, men detta blir den sista sommaren innan skolan. Låt mig skämma bort henne lite till innan allvaret kommer igång. En liten glass har ju aldrig skadat någon...