Går man lite längre, åt det mer negativa hållet, blir det till fördomar. En förutsatt negativ koppling inför något, eller någon. En stämpel som finns, innan man vet bättre. Jag har ovetandes hamnat i en sådan situation den sista tiden, och blev uppriktigt sagt ganska överraskad.
Denna vecka har jag varit hemma, pappaledig. Tyvärr har jag inte riktigt möjligheten att helt koppla bort jobbet, men det har bara varit enstaka småärenden som skötts på distans. En stund här, en stund där. P har återgått till jobbet efter nästan ett och ett halvt år. Jag skall återkomma till just föräldraledighetens sidor i ett kommande inlägg, så nog om det just nu.
Till det lustiga då. Vid flera tillfällen har hon fått frågan vad Sockret gör nu, nu när P återgår till jobbet. Är det någon slags barnomsorg, dagis eller förskola? Hur löser ni det nu?
"Ehh... ja, C är ju hemma nu med vår dotter..." blir svaret.
Och det är just det som är så förvånande. Att man idag, 2015, ens får en sådan fråga. En fråga som ställs i ren nyfikenhet, men där frågan i sig själv ställs på ett sådant vis att barnets pappa inte ens är med i ekvationen.
Mamman börjar jobba igen efter en lång föräldraledighet? Ja, då måste väl barnet ta vägen någonstans. Någon förskola, dagmamma eller något sånt.
Vad säger det egentligen? Vad skall man dra för slutsatser av att frågan uppkommer, återkommer?
Hade rollerna varit omvända, hade man kunnat tala om "taskig kvinnosyn". Att inte ens inkludera kvinnan i funderingarna alls.
Nu existerar inte begreppet "taskig manssyn", så vi får använda något annat begrepp. Har ni något bra förslag på en användbar term får ni gärna lämna en kommentar, men "ogenomtänkt familjeplaneringsorientering" kanske kan fungera? Lite lagom byråkratiskt vid första anblick, men okej.
Den hemmavarande mannen är alltså i detta fallet ett undantag. Något som inte annars är med i beräkningen. En joker i leken. Kanske en blixt från klar himmel.
Varför? Vilken utveckling har tagit oss dit hän att kvinnor frågar andra kvinnor frågor som helt utesluter pappans medverkan? Är det brist på engagerade män, eller kvinnor som helst vill ha all föräldraledighet själv? Jag har själv mött bägge varianter. Både män som med "hänsyn" till sitt arbete bara tar ut någon enstaka dags föräldraledighet, och kvinnor som nöjt berättar att de planerar att skaffa flera barn, nästa barn lagom till den första föräldraledigheten tar slut. Inte skall mannen få ta ut några dagar, hon vill ju vara hemma och så är det bra med det. Ingen diskussion i frågan.
Den nöten knäcker vi inte, ens med vårt kollektiva medvetande då vi slagit våra kloka huvud ihop. Men det kan vara kul att fundera över det.
Nästa fråga blir ju hur man bemöter det. Kan man annat göra än att förvånas över att frågeställningen ens existerar? Det blir någon slags kulturkrock. För många av oss, jag hoppas den överhängande majoriteten, är det inte otänkbart att pappan är hemma med sitt barn. Åtminstone under en period, kort eller lång. Då kan jag tänka mig att man mest blir lite paff över att få frågan.
När jag tänker efter, har jag väl själv stött på motsvarande attityd, fast från motsatt håll. Det är inte bara en man jag pratat med som uttryckt någon slags förvåning över att jag minsann skall vara hemma hela fyra månader i sträck! Oj, så länge!
Från en del kvinnor har jag fått reaktioner som närmast kan beskrivas som beundrande. Att jag minsann skall vara hemma hela fyra månader i sträck!
Bägge reaktioner är egentligen tråkiga att få. Visst, det är smickrande att någon tycker att man gör rätt sak, men jag hade önskat att det inte vore så. Det vore egentligen trevligare ur ett större perspektiv om ingen reagerade på en ynka fyramånadersperiod tillsammans med sitt barn. Det är ju en rätt kort tid i jämförelse med ett livslångt föräldraskap. Om något, skulle reaktionen vara "jaså, bara fyra månader?". Det hade egentligen varit bättre.
Missförstå mig rätt nu. Jag är inte en förespråkare för att lagstadgat dela föräldraledigheten 50/50. Jag tror hårt på individens frihet och parens förmåga att själva dela upp ledigheten på ett vis som passar dem och deras barn bäst. Men bevisligen är min tro på detta närmast naiv. Det verkar vara en utopisk tanke att folk gjorde sina val utifrån barnets bästa eller familjens övergripande bästa. Istället är det egenintresset som styr, både hos män och kvinnor. Inte alltid, alls inte, men påfallande ofta. Tillräckligt ofta för att se en röd tråd, ett mönster. Hur man skall bryta det har jag ingen aning om. Har du någon tanke? Skriv en kommentar. Tills vidare får jag finna mig i att som kortvarigt hemmavarande pappa bli betraktad som ett undantag.