Just nu sitter jag och tittar på Sockret. Klockan är tio på kvällen och hon har inte haft en bra start på sovandet. Vi befinner oss på en folkhögskola som vi skall vara på hela denna veckan. Vi har totalt tio veckor här, tre veckor per år, utspridda över olika tillfällen.
För oss är det en enkel grej att bo borta. Äta i en annan matsal, umgås med andra människor som vi kommer att följa över alla veckorna.
Det är inte fullt så enkelt när man är en liten tjej, nyss fyllda sex år. Då är det ett virrvarr av tumultartade känslor, rädslor och funderingar. Resultatet blev i detta fall att hon stängde oss ute från sina känslor vid läggdags. Hon släppte inte in oss till sina tankar alls, hon stängde in sig i sin bubbla av oro och ångest. Blev i princip okontaktbar, i ett limbo mellan förtvivlad gråt och utmattad trötthet. Det tär på henne med dessa förändringar.
Kontinuitet, rutiner, förutsägbarhet. Förberedelser och att informera om saker i väldigt god tid, gärna många gånger. Det är recept på framgång hos Sockret. Då kan hennes vardag fungera. Hon är som mig, gillar inte när saker och ting bara händer. Hon vill ha kontroll på saker och ting, kunna förbereda sig för det som kommer. Prata om det, gå igenom det, skämta om det. Även om man följer detta så är det inte säkert att allting går bra.
Idag har det flutit på bra. Sockret går på ett dagis om dagarna som anordnas av folkhögskolan. Personalen är fantastisk, erfaren och lyhörd för alla barns olika behov och förutsättningar.
Lämningen gick perfekt, till vår stora lättnad. Hämtningen likaså. Vi kunde installera oss på rummet på ett bra vis, middagen gick bra den med. Sen kom läggningen. Då kom allting ikapp henne och hon stängde av.
Hon somnade efter en stund, med den där mixen av gråt och distans till övriga världen. Men hon somnade i alla fall. Med hennes snarkningar i bakgrunden ägnade vi oss åt en dator respektive en surfplatta. Lite radio, lite spotify, lite smygätande av nyinköpt godis.
Friden blev kortvarig. En halvtimme senare vaknade hon, i exakt samma bräckliga sinnesstämning som hon hade när hon somnade. Mer gråt, förtvivlan, fäktande med händer och dimmig blick. Tjugo minuter senare hade hon hunnit med att sitta i famnen hos P och bli tröstad. Hon somnade igen.
Ytterligare tjugo minuter senare - vaknar på nytt. Samma procedur. Somnar. Vaknar. Somnar och vaknar. Förhoppningsvis sover hon hela natten nu.
Det är just den här biten som är så svår att förklara ibland. Känsligheten, oron, problemen som förändringar medför. De flesta förstår det, vissa gör inte det. Våra steg kan ibland behöva vara små, små myrsteg för att hon skall känna sig bekväm med tempot. Snabbare än så kan vi inte ta det, vi kan aldrig röra oss snabbare än att vår dotter kan hänga med oss. Ibland är hon för trött för att orka, då bär vi henne.
Vi måste skynda långsamt. Det är inte alltid det passar i vardagen, men vi får göra det ändå. Ibland innebär det att aktiviteter får skjutas upp, ställas in eller bli mer kortlivade än vi hade hoppats. Det kan fortfarande bli stora kontroverser när känslorna svallar över. Fortfarande kan en vilodag efter en ansträngande aktivitet behövas för att Sockret skall orka med, kunna landa i sig själv igen.
Förståelse är något jag skrivit om tidigare. Just nu befinner vi oss i en slags fristad, en miljö med andra föräldrar som alla har eller har haft sina beskärda delar av svårigheter med kommunikation. Alla har vi våra egenskaper, våra barn likaså. Det är skönt att omges med folk som nickar förstående utan att någon tittar konstigt. Vi har turen att ha det så nästan hela tiden, det är för oss en lyx.
Jag fick en märklig känsla tidigare, eller kanske snarare en märklig känsla. Att min dotter inte är en främling.
Det var något som slog mig innan vi genomförde adoptionen, att jag kanske skulle känna att det var en främling som bodde i vårt hus med oss. Som delade vår säng, åt vid vårt bord. Att det skulle vara vårt barn, givetvis, men att vårt barn emellanåt skulle reduceras till att vara ett främmande barn från ett främmande land.
Den märkliga tanken var att jag aldrig upplevt den känslan. Det var konstigt att komma på det, men jag kom på att jag aldrig någonsin fått den känslan. Att Sockret skulle vara någon utomstående.
Hon är helt och fullkomligt självklar i våra liv. Det finns inget "oss" utan henne. Hon är en solklar medlem i familjen, precis lika mycket som jag eller P är. Eller nej, det stämmer inte. Hon är en viktigare del, den vitala delen. Det är hon som verkligen skapar vår familj. Vi var ett par innan henne, nu är vi en familj.
Vi ser ju lite annorlunda ut, vi och hon. Hon har tydliga sydamerikanska drag, vi är bägge två födda i Sverige av föräldrar som är födda i Sverige, och så vidare. Men jag märker aldrig det. Ibland kan det slå mig att "just det, vi har ju adopterat henne". "Just det, hon har inte alltid funnits här med oss". Det är tretton månader sedan vi gick från tvåsamhet till familj. Från sovmorgnar till att bli petad i ansiktet, från lugn och ro till en kärleksfull kalabalik på daglig basis.
Livet förändras och bevisligen förändras vi samtidigt med livet. Att återgå till ett sådant liv vi levde innan hon kom in i bilden är fullkomligt otänkbart.
Det var en lång vandring innan hon kom hit, nu är det som om inget annat någonsin har existerat. Det är en fantastiskt skön känsla. Vi hör ihop, vi tre. Det är som om det alltid varit så. Så skall det för alltid förbli.
För oss är det en enkel grej att bo borta. Äta i en annan matsal, umgås med andra människor som vi kommer att följa över alla veckorna.
Det är inte fullt så enkelt när man är en liten tjej, nyss fyllda sex år. Då är det ett virrvarr av tumultartade känslor, rädslor och funderingar. Resultatet blev i detta fall att hon stängde oss ute från sina känslor vid läggdags. Hon släppte inte in oss till sina tankar alls, hon stängde in sig i sin bubbla av oro och ångest. Blev i princip okontaktbar, i ett limbo mellan förtvivlad gråt och utmattad trötthet. Det tär på henne med dessa förändringar.
Kontinuitet, rutiner, förutsägbarhet. Förberedelser och att informera om saker i väldigt god tid, gärna många gånger. Det är recept på framgång hos Sockret. Då kan hennes vardag fungera. Hon är som mig, gillar inte när saker och ting bara händer. Hon vill ha kontroll på saker och ting, kunna förbereda sig för det som kommer. Prata om det, gå igenom det, skämta om det. Även om man följer detta så är det inte säkert att allting går bra.
Idag har det flutit på bra. Sockret går på ett dagis om dagarna som anordnas av folkhögskolan. Personalen är fantastisk, erfaren och lyhörd för alla barns olika behov och förutsättningar.
Lämningen gick perfekt, till vår stora lättnad. Hämtningen likaså. Vi kunde installera oss på rummet på ett bra vis, middagen gick bra den med. Sen kom läggningen. Då kom allting ikapp henne och hon stängde av.
Hon somnade efter en stund, med den där mixen av gråt och distans till övriga världen. Men hon somnade i alla fall. Med hennes snarkningar i bakgrunden ägnade vi oss åt en dator respektive en surfplatta. Lite radio, lite spotify, lite smygätande av nyinköpt godis.
Friden blev kortvarig. En halvtimme senare vaknade hon, i exakt samma bräckliga sinnesstämning som hon hade när hon somnade. Mer gråt, förtvivlan, fäktande med händer och dimmig blick. Tjugo minuter senare hade hon hunnit med att sitta i famnen hos P och bli tröstad. Hon somnade igen.
Ytterligare tjugo minuter senare - vaknar på nytt. Samma procedur. Somnar. Vaknar. Somnar och vaknar. Förhoppningsvis sover hon hela natten nu.
Det är just den här biten som är så svår att förklara ibland. Känsligheten, oron, problemen som förändringar medför. De flesta förstår det, vissa gör inte det. Våra steg kan ibland behöva vara små, små myrsteg för att hon skall känna sig bekväm med tempot. Snabbare än så kan vi inte ta det, vi kan aldrig röra oss snabbare än att vår dotter kan hänga med oss. Ibland är hon för trött för att orka, då bär vi henne.
Vi måste skynda långsamt. Det är inte alltid det passar i vardagen, men vi får göra det ändå. Ibland innebär det att aktiviteter får skjutas upp, ställas in eller bli mer kortlivade än vi hade hoppats. Det kan fortfarande bli stora kontroverser när känslorna svallar över. Fortfarande kan en vilodag efter en ansträngande aktivitet behövas för att Sockret skall orka med, kunna landa i sig själv igen.
Förståelse är något jag skrivit om tidigare. Just nu befinner vi oss i en slags fristad, en miljö med andra föräldrar som alla har eller har haft sina beskärda delar av svårigheter med kommunikation. Alla har vi våra egenskaper, våra barn likaså. Det är skönt att omges med folk som nickar förstående utan att någon tittar konstigt. Vi har turen att ha det så nästan hela tiden, det är för oss en lyx.
Jag fick en märklig känsla tidigare, eller kanske snarare en märklig känsla. Att min dotter inte är en främling.
Det var något som slog mig innan vi genomförde adoptionen, att jag kanske skulle känna att det var en främling som bodde i vårt hus med oss. Som delade vår säng, åt vid vårt bord. Att det skulle vara vårt barn, givetvis, men att vårt barn emellanåt skulle reduceras till att vara ett främmande barn från ett främmande land.
Den märkliga tanken var att jag aldrig upplevt den känslan. Det var konstigt att komma på det, men jag kom på att jag aldrig någonsin fått den känslan. Att Sockret skulle vara någon utomstående.
Hon är helt och fullkomligt självklar i våra liv. Det finns inget "oss" utan henne. Hon är en solklar medlem i familjen, precis lika mycket som jag eller P är. Eller nej, det stämmer inte. Hon är en viktigare del, den vitala delen. Det är hon som verkligen skapar vår familj. Vi var ett par innan henne, nu är vi en familj.
Vi ser ju lite annorlunda ut, vi och hon. Hon har tydliga sydamerikanska drag, vi är bägge två födda i Sverige av föräldrar som är födda i Sverige, och så vidare. Men jag märker aldrig det. Ibland kan det slå mig att "just det, vi har ju adopterat henne". "Just det, hon har inte alltid funnits här med oss". Det är tretton månader sedan vi gick från tvåsamhet till familj. Från sovmorgnar till att bli petad i ansiktet, från lugn och ro till en kärleksfull kalabalik på daglig basis.
Livet förändras och bevisligen förändras vi samtidigt med livet. Att återgå till ett sådant liv vi levde innan hon kom in i bilden är fullkomligt otänkbart.
Det var en lång vandring innan hon kom hit, nu är det som om inget annat någonsin har existerat. Det är en fantastiskt skön känsla. Vi hör ihop, vi tre. Det är som om det alltid varit så. Så skall det för alltid förbli.