Vem är jag?
Punkt. Där kan man egentligen avsluta blogginlägget. Läs vidare om du orkar. Har berört ämnet tidigare, om än ur en lite annan vinkel.
Som jag skrev på facebook till mina vänner och bekanta så har den sista av min "street cred" försvunnit nu, nu när jag skall medverka i en tidskrift som nästan uteslutande riktar sig till mammor. Jag har mött mitt ögonblick, det som motsvarar Dogge Doggelitos "Cykel på köpet!".
Skämt åsido. Så illa är det inte. Det är inte illa alls faktiskt, tvärtom är det smickrande. På något vis har någon läst min blogg och tyckt att något jag skrivit verkade intressant. För mig angränsar det galenskap, men konstigare saker har hänt. Den romerska kejsaren Caligula har enligt en någorlunda modern skrift ha gjort sin kapplöpningshäst Incitatus till senator. Det är något lite märkligare än att någon skulle ta mina osammanhängande texter seriöst.
I vart fall. Den senare tidens engagemang i såväl poddradioavsnitt, tidningsintervjuer och föreläsningar får mig att fundera. I förstone på identitetsfrågan. Vem är jag, egentligen? Bygger jag genom detta upp en ny identitet, en ny roll, fokuserad på föräldrarollen och allt omkring det, eller är det en del av mitt allmänna jag?
Nu skall jag inte gå in på någon kvasifilosofisk monolog om jaget och människans självbild, men nog har vi många bottnar. Vi har vårt arbetsjag, grannjaget, tvåsamhetsjaget, lumparjaget, eller vad man nu ägnar sig åt. Våra identiteter sammanflätas med varandra, de gränsar över varandras territorier. Ibland har vi identiteter som hålls relativt åtskilda våra andra. Jag funderar på om min identitet som pappa är en ny identitet, eller kanske mer en förlängning av mitt sanna jag.
För det är inte så oerhört mycket som förändrats. Tommy Iommis gitarriff på Black Sabbaths debutskiva är fortfarande gåshudsframkallande. Jag går fortfarande i samma skor, om än med reservationen att de blivit skitigare. Det finns fortfarande en önskan att dra alldeles för råa skämt för att bryta stämningen i vissa lägen.
Vad som blivit annorlunda är, som jag uttryckte till journalisten jag talade med tidigare ikväll, att skygglapparna försvunnit. Min uppfattning är att jag ser bredare än förr, längre än förr. Det håller inte som förälder att ha kortsiktiga lösningar. Att begränsa sig i sitt perspektiv. Man kan inte bara se till det egna intresset, man tvingas att ha ett perspektiv som inkluderar sin familj, sitt barn. Och i förlängningen kommer (förhoppningsvis) insikter om andra människor. Andra människors barn, deras föräldrar, deras livssituation.
Något som skrämmer mig är hur vissa nästan med dåraktig envishet håller fast vid sin begränsade syn på livet. Som hellre håller fast vid sina två toapappersrullar som de håller för ögonen och njuter av den begränsade utsikten. Så länge man bara ser de tio procenten av synfältet så löser allt annat sig. Nej, det håller inte. Börja beakta andra människors situationer. Att vara förälder är i viss mån att acceptera och inse sin egen dödlighet, och därmed andra människors dödlighet. Jo, nu blev det lite väl mörkt här. Tänd ett ljus, låt oss fortsätta.
Om drygt tio år börjar vår lilla tjej på gymnasiet. Hon är inte vår lilla tjej för evigt. Eller ja, för oss kommer hon alltid att vara det. Något säger mig dock att hon inte längre kommer vilja bli kittlad i armhålorna och på låren av sin pappa när hon är sexton år. Livet går framåt i raketfart. Vilket föredrar du egentligen, om du måste tänka efter. Att begränsa ditt liv till att gälla dig själv, eller att lyfta blicken från stigen du vandrar på och se andra människor omkring dig? Hittills har du behövt ta hand om dig själv. Kanske en partner. Nu finns det ett barn med i bilden. Kanske ett syskon, kanske till och med flera.
Jag talar i vida termer för att undvika missförstånd. Men jag syftar på många företeelser. Religiös intolerans, mobbing, umgängessabotage, inskränkthet, curlingföräldrar vars gullungar inte kan göra några fel i världen. Många är det som skulle behöva inse att de och deras barn inte existerar på en öde ö, utan i ett nästan obegränsat nätverk av människor.
Den känslan har åtminstone blivit väldigt verklig för mig när jag blev pappa. Efter att ha längtat efter att bli förälder så länge, inser jag att jag haft väldigt snäva synsätt tidigare. Det allra tydligaste exemplet är nog det med skrikande barn i affären. Att se föräldrar släpa sina gapande snorungar på Ica Maxi har tidigare frammanat ett antal djupa suckar och halvirriterade blickar från min sida. Idag är det tvärtom, jag hoppas innerligt att förälderns blick skall möta min så att jag kan försöka dela med mig av en annan blick, den av sympati och förståelse.
Det är väldigt mycket som blir klarare när man ikläder sig föräldrarollen. Åtminstone om man är öppen för det.
Tillbaks till identitetsfrågan lite med handfast. Mitt jobbjag har fått stryka på foten. Kanske läser någon kollega eller chef detta, det må så vara. Tidigare har jag gjort väldigt mycket för jobbet, att säga nej har inte riktigt existerat. Jag bidrar, jag vill vara nyttig. Behövd. I förlängningen för att bli uppskattad. Uppskattningen har alltid varit viktigast som drivkraft, tillsammans är man ett lag som bidrar och kan klappa varandra på ryggen när det går bra. Hugga i ordentligt när det går mindre bra. Lagets bästa går före individens bästa, i de flesta lägen.
Riktigt så skulle jag inte vilja beskriva det idag. Jag gör mitt jobb. Försöker fortfarande lära mig ordet "nej". Men inser att jag bara har en chans med min dotter. Hon är bara fem år en gång. Sedan är hon sex år. Sedan sju år, åtta år, äldre och äldre. De åren kommer aldrig åter, hur mycket man än önskar det. Visst är det viktigt att göra så mycket man kan för sitt jobb, men det måste finnas gränser. Din gamla chef kommer knappast att finnas vid din sida på din ålders höst. Det är inte din chef du skall bygga upp en nära relation med, som skall kunna berätta precis allt för dig i förtroende. Det är tvärtemot ditt barn som skall känna att du alltid finns där, aldrig sviker, alltid är en osviklig klippa att luta sig mot i livets alla lägen.
Så jo, mitt jobbjag är mindre viktigt. Ganska rejält så. Mitt lumparjag kan jag plocka ur den imaginära malpåsen någon gång om året när de gamla historierna skall luftas. Mitt biltokiga jag har reducerats från galning till någon som nostalgiskt skulle vilja ha en fräsch version av tjugoårsbilen att köra några mil med på sommaren. Husfixarjaget växer sakta fram parallellt med pappajaget. Det finns ett grannskapsjag som vuxit sig starkare också. Men det stora huvudsakliga jaget är absolut pappajaget. Det som försöker slå vakt om sitt barns rättigheter, välbefinnande och stimulans i vardagen. Samma jag slarvar emellanåt. Vet ni, det är ganska mänskligt. Det blir lite mycket Netflix någon gång då och då. Opedagogiska slödagar. Håll i er nu, någon gång har det till och med blivit godis på en vardag. Pass på, där ute i landet! Här är det dekadens.
Vi har som sagt många olika jag, många olika roller att ikläda oss. Jag märker väldigt tydligt att jag låter de flesta roller hänga på krokar i en garderob och samla damm, jag ikläder mig helst papparollen dygnet runt, även i jobbet. Men jag gillar det. Det känns helt underbart. Det kan vara så att den rollen är den som smälter ihop med mitt äkta jag. Jag tror det.
Kanske skall jag inte tala i för stora ordalag eftersom jag faktiskt också jobbar. Får vuxenstimulans när jag pratar om leveranstider, avtal, ombokningar och annat som man inte riktigt kan diskutera med en femåring. Men från mitt perspektiv, och det är ju det förhärskande på denna blogg, så trivs jag ofantligt bra med livet just nu. Livet innan detta liv var egentligen inget liv. Det var, känner jag så här med perspektiv bakåt, mest en väntan på att detta liv skulle börja.
Något jag grunnar på är huruvida det är rätt och rättvist att bygga sin externa identitet på detta. Jag har gått från att vara "den som vill bli pappa" till "den infertile", till "den som vill adoptera" och sedan till "den som väntar på ett specifikt barn". Efter lång tid är jag nu "den som adopterat ett barn". I samband med detta undrar jag alltså om det växer fram ett nytt jag i allt detta, "den som pratar om sina erfarenheter". Jag vet inte, kanske är det så. I takt med att pappajaget blir starkare och mer dominant i mig så är det naturligt för mig att dela med mig så länge jag kan göra det på ett vettigt vis, och så länge det finns folk som tycker att det är intressant och de har någon nytta av det jag gör.
Jag skulle kunna måla tavlor. Skriva dikter. Det finns många olika sätt att lufta sina känslor inför andra människor. Men eftersom jag inte kan måla annat än streckgubbar och min poetiska förmåga inte sträcker sig mycket längre än "Rosor är röda, violer är blå"-lyriken så håller jag mig till att häva ur mig allmänt osammanhängande texter om allt och inget. Emellanåt kommer det positiva kommentarer, då känner jag att det är värt det. Kanske kommer någon över något jag skrivit och har nytta av det. Kanske kan jag nå en och annan kille som håller lika krampaktigt i sina skygglappar som jag själv gjorde för ett antal år sedan, som vägrade prata om de potentiella problem som fanns när graviditeten uteblev. Inte vet jag. Det är inte meningen att bli uppslukad i en ny identitet, ett nytt jag. Jag är ingen talesperson för någon, jag kan bara utgå från mig själv i den ödmjukhet jag måste använda mig av när jag tar mig an dessa ämnen som den nybörjare jag är.
Identitetskris eller identitetsfrågor, kalla det vad man vill. Vi kämpar alla med att balansera våra olika jag. För egen del lägger jag gärna undan en hel del av mina forna vanor till förmån för de nya vanor som tillhör en förälder. En pappa. För jag är ju det nu, någons pappa. Hur otroligt och overkligt det än må kännas vissa dagar. Fråga mig gärna om det, det är ju mitt favoritämne. Men glöm inte att lyssna på lite Sabbath också...
Punkt. Där kan man egentligen avsluta blogginlägget. Läs vidare om du orkar. Har berört ämnet tidigare, om än ur en lite annan vinkel.
Som jag skrev på facebook till mina vänner och bekanta så har den sista av min "street cred" försvunnit nu, nu när jag skall medverka i en tidskrift som nästan uteslutande riktar sig till mammor. Jag har mött mitt ögonblick, det som motsvarar Dogge Doggelitos "Cykel på köpet!".
Skämt åsido. Så illa är det inte. Det är inte illa alls faktiskt, tvärtom är det smickrande. På något vis har någon läst min blogg och tyckt att något jag skrivit verkade intressant. För mig angränsar det galenskap, men konstigare saker har hänt. Den romerska kejsaren Caligula har enligt en någorlunda modern skrift ha gjort sin kapplöpningshäst Incitatus till senator. Det är något lite märkligare än att någon skulle ta mina osammanhängande texter seriöst.
I vart fall. Den senare tidens engagemang i såväl poddradioavsnitt, tidningsintervjuer och föreläsningar får mig att fundera. I förstone på identitetsfrågan. Vem är jag, egentligen? Bygger jag genom detta upp en ny identitet, en ny roll, fokuserad på föräldrarollen och allt omkring det, eller är det en del av mitt allmänna jag?
Nu skall jag inte gå in på någon kvasifilosofisk monolog om jaget och människans självbild, men nog har vi många bottnar. Vi har vårt arbetsjag, grannjaget, tvåsamhetsjaget, lumparjaget, eller vad man nu ägnar sig åt. Våra identiteter sammanflätas med varandra, de gränsar över varandras territorier. Ibland har vi identiteter som hålls relativt åtskilda våra andra. Jag funderar på om min identitet som pappa är en ny identitet, eller kanske mer en förlängning av mitt sanna jag.
För det är inte så oerhört mycket som förändrats. Tommy Iommis gitarriff på Black Sabbaths debutskiva är fortfarande gåshudsframkallande. Jag går fortfarande i samma skor, om än med reservationen att de blivit skitigare. Det finns fortfarande en önskan att dra alldeles för råa skämt för att bryta stämningen i vissa lägen.
Vad som blivit annorlunda är, som jag uttryckte till journalisten jag talade med tidigare ikväll, att skygglapparna försvunnit. Min uppfattning är att jag ser bredare än förr, längre än förr. Det håller inte som förälder att ha kortsiktiga lösningar. Att begränsa sig i sitt perspektiv. Man kan inte bara se till det egna intresset, man tvingas att ha ett perspektiv som inkluderar sin familj, sitt barn. Och i förlängningen kommer (förhoppningsvis) insikter om andra människor. Andra människors barn, deras föräldrar, deras livssituation.
Något som skrämmer mig är hur vissa nästan med dåraktig envishet håller fast vid sin begränsade syn på livet. Som hellre håller fast vid sina två toapappersrullar som de håller för ögonen och njuter av den begränsade utsikten. Så länge man bara ser de tio procenten av synfältet så löser allt annat sig. Nej, det håller inte. Börja beakta andra människors situationer. Att vara förälder är i viss mån att acceptera och inse sin egen dödlighet, och därmed andra människors dödlighet. Jo, nu blev det lite väl mörkt här. Tänd ett ljus, låt oss fortsätta.
Om drygt tio år börjar vår lilla tjej på gymnasiet. Hon är inte vår lilla tjej för evigt. Eller ja, för oss kommer hon alltid att vara det. Något säger mig dock att hon inte längre kommer vilja bli kittlad i armhålorna och på låren av sin pappa när hon är sexton år. Livet går framåt i raketfart. Vilket föredrar du egentligen, om du måste tänka efter. Att begränsa ditt liv till att gälla dig själv, eller att lyfta blicken från stigen du vandrar på och se andra människor omkring dig? Hittills har du behövt ta hand om dig själv. Kanske en partner. Nu finns det ett barn med i bilden. Kanske ett syskon, kanske till och med flera.
Jag talar i vida termer för att undvika missförstånd. Men jag syftar på många företeelser. Religiös intolerans, mobbing, umgängessabotage, inskränkthet, curlingföräldrar vars gullungar inte kan göra några fel i världen. Många är det som skulle behöva inse att de och deras barn inte existerar på en öde ö, utan i ett nästan obegränsat nätverk av människor.
Den känslan har åtminstone blivit väldigt verklig för mig när jag blev pappa. Efter att ha längtat efter att bli förälder så länge, inser jag att jag haft väldigt snäva synsätt tidigare. Det allra tydligaste exemplet är nog det med skrikande barn i affären. Att se föräldrar släpa sina gapande snorungar på Ica Maxi har tidigare frammanat ett antal djupa suckar och halvirriterade blickar från min sida. Idag är det tvärtom, jag hoppas innerligt att förälderns blick skall möta min så att jag kan försöka dela med mig av en annan blick, den av sympati och förståelse.
Det är väldigt mycket som blir klarare när man ikläder sig föräldrarollen. Åtminstone om man är öppen för det.
Tillbaks till identitetsfrågan lite med handfast. Mitt jobbjag har fått stryka på foten. Kanske läser någon kollega eller chef detta, det må så vara. Tidigare har jag gjort väldigt mycket för jobbet, att säga nej har inte riktigt existerat. Jag bidrar, jag vill vara nyttig. Behövd. I förlängningen för att bli uppskattad. Uppskattningen har alltid varit viktigast som drivkraft, tillsammans är man ett lag som bidrar och kan klappa varandra på ryggen när det går bra. Hugga i ordentligt när det går mindre bra. Lagets bästa går före individens bästa, i de flesta lägen.
Riktigt så skulle jag inte vilja beskriva det idag. Jag gör mitt jobb. Försöker fortfarande lära mig ordet "nej". Men inser att jag bara har en chans med min dotter. Hon är bara fem år en gång. Sedan är hon sex år. Sedan sju år, åtta år, äldre och äldre. De åren kommer aldrig åter, hur mycket man än önskar det. Visst är det viktigt att göra så mycket man kan för sitt jobb, men det måste finnas gränser. Din gamla chef kommer knappast att finnas vid din sida på din ålders höst. Det är inte din chef du skall bygga upp en nära relation med, som skall kunna berätta precis allt för dig i förtroende. Det är tvärtemot ditt barn som skall känna att du alltid finns där, aldrig sviker, alltid är en osviklig klippa att luta sig mot i livets alla lägen.
Så jo, mitt jobbjag är mindre viktigt. Ganska rejält så. Mitt lumparjag kan jag plocka ur den imaginära malpåsen någon gång om året när de gamla historierna skall luftas. Mitt biltokiga jag har reducerats från galning till någon som nostalgiskt skulle vilja ha en fräsch version av tjugoårsbilen att köra några mil med på sommaren. Husfixarjaget växer sakta fram parallellt med pappajaget. Det finns ett grannskapsjag som vuxit sig starkare också. Men det stora huvudsakliga jaget är absolut pappajaget. Det som försöker slå vakt om sitt barns rättigheter, välbefinnande och stimulans i vardagen. Samma jag slarvar emellanåt. Vet ni, det är ganska mänskligt. Det blir lite mycket Netflix någon gång då och då. Opedagogiska slödagar. Håll i er nu, någon gång har det till och med blivit godis på en vardag. Pass på, där ute i landet! Här är det dekadens.
Vi har som sagt många olika jag, många olika roller att ikläda oss. Jag märker väldigt tydligt att jag låter de flesta roller hänga på krokar i en garderob och samla damm, jag ikläder mig helst papparollen dygnet runt, även i jobbet. Men jag gillar det. Det känns helt underbart. Det kan vara så att den rollen är den som smälter ihop med mitt äkta jag. Jag tror det.
Kanske skall jag inte tala i för stora ordalag eftersom jag faktiskt också jobbar. Får vuxenstimulans när jag pratar om leveranstider, avtal, ombokningar och annat som man inte riktigt kan diskutera med en femåring. Men från mitt perspektiv, och det är ju det förhärskande på denna blogg, så trivs jag ofantligt bra med livet just nu. Livet innan detta liv var egentligen inget liv. Det var, känner jag så här med perspektiv bakåt, mest en väntan på att detta liv skulle börja.
Något jag grunnar på är huruvida det är rätt och rättvist att bygga sin externa identitet på detta. Jag har gått från att vara "den som vill bli pappa" till "den infertile", till "den som vill adoptera" och sedan till "den som väntar på ett specifikt barn". Efter lång tid är jag nu "den som adopterat ett barn". I samband med detta undrar jag alltså om det växer fram ett nytt jag i allt detta, "den som pratar om sina erfarenheter". Jag vet inte, kanske är det så. I takt med att pappajaget blir starkare och mer dominant i mig så är det naturligt för mig att dela med mig så länge jag kan göra det på ett vettigt vis, och så länge det finns folk som tycker att det är intressant och de har någon nytta av det jag gör.
Jag skulle kunna måla tavlor. Skriva dikter. Det finns många olika sätt att lufta sina känslor inför andra människor. Men eftersom jag inte kan måla annat än streckgubbar och min poetiska förmåga inte sträcker sig mycket längre än "Rosor är röda, violer är blå"-lyriken så håller jag mig till att häva ur mig allmänt osammanhängande texter om allt och inget. Emellanåt kommer det positiva kommentarer, då känner jag att det är värt det. Kanske kommer någon över något jag skrivit och har nytta av det. Kanske kan jag nå en och annan kille som håller lika krampaktigt i sina skygglappar som jag själv gjorde för ett antal år sedan, som vägrade prata om de potentiella problem som fanns när graviditeten uteblev. Inte vet jag. Det är inte meningen att bli uppslukad i en ny identitet, ett nytt jag. Jag är ingen talesperson för någon, jag kan bara utgå från mig själv i den ödmjukhet jag måste använda mig av när jag tar mig an dessa ämnen som den nybörjare jag är.
Identitetskris eller identitetsfrågor, kalla det vad man vill. Vi kämpar alla med att balansera våra olika jag. För egen del lägger jag gärna undan en hel del av mina forna vanor till förmån för de nya vanor som tillhör en förälder. En pappa. För jag är ju det nu, någons pappa. Hur otroligt och overkligt det än må kännas vissa dagar. Fråga mig gärna om det, det är ju mitt favoritämne. Men glöm inte att lyssna på lite Sabbath också...