Helt osökt kommer jag att tänka på just den raden när jag skall till att påbörja detta inlägg. För visst är det väl ändå så, vi ifrågasätter oss själva emellanåt. Undrar om vi inte spelar lite charader ändå. Tänk bara på den där gnagande känslan vi får när vi börjar på ett nytt jobb och behöver lära oss väldigt mycket på väldigt kort tid. "Hjälp, tänk om någon kommer på att jag är en bluff, att jag bara lyckas hanka mig fram från dag till annan!"
Just ovanstående exempel kallas för "impostor syndrome", och dök upp i en studie som visade att många högutbildade kvinnor tänkte att deras omgivning övervärderade dem och det de åstadkommit.
Vi har alla våra roller att spela. Hemma, på jobbet, bland kompisarna. Så är det. Jag skulle vilja beröra det som ligger lite djupare än de roller vi ikläder oss, ibland flera olika varje dag.
Jag tänker på vår identitet. Det som gör mig till just jag är. Då menar jag inte vårt helt unika jag, utan den identitet vi väljer att ikläda oss under långa perioder i livet. Den vi låter definiera oss på en omfattande nivå, den vi visar utåt till i stort sett alla, som inte påverkas så mycket av de roller vi för stunden spelar.
För en arbetsdag är ändlig. Det är en begränsad tid på ditt dygn (hoppas jag!) som upptas av ditt varande och görande på arbetet. Då är du ditt jobb-jag. Men nog är du, under det lagret, primärt förälder till dina barn, inte sant? På jobbet, i löparspåret, på skytteklubben, du är alltid förälder först och främst. Det är en mer omfattande roll som inte lika enkelt kan bytas ut mot en annan. Bytet av en identitet blir som att ömsa skinn, det kräver ofta tid och energi och man kan inte gå tillbaka till det som en gång var.
Om jag backar bandet för mig själv och trycker på "play" någonstans i tonåren, är det en brokig identitet jag anammat. Det är en vanlig tonårssådan, en ganska arrogant och allvetande. Klädsamt bråkig, typisk för ungdomen i allmänhet. En fas, kanske, men ändå viktig för den personliga utvecklingen hos någon vars mognad tar stora steg för varje år som passerar.
Det där med barn, det ägnade jag inte en tanke. Åtminstone inte när det gällde i positiv bemärkelse. Likt den absoluta majoriteten av tonåringar är graviditet något som med alla till buds stående medel måste bekämpas med kondomer, spiraler, pessar eller piller av olika slag. Könssjukdomar var ju också något förbannat otäckt, men allt bleknar i relation till hotet av bli farsa vid sexton eller sjutton år.
Ett antal år senare hade allt ställts på ända. Då var barn det jag önskade mig mest i hela världen. Men vi backar bandet lite, lite till. För det hände ju en del innan som kan vara värt att tänka på, så här många år efteråt.
Inställningen till barn var "ja... okej då". Jag var ju kille. Det var en självklarhet att jag kunde sätta barn till världen. Det förutsätter de allra flesta killarna. Kulturen är sådan, det hör ihop med könet i allmänhet. Manligheten är starkt knuten till fertilitet. Och som ung kille, tjugo-nåt, räknar man kallt med sin fertilitet.
Under den perioden var identiteten knuten till andra saker. Viktigare saker än barn och sånt. Det är ju givet, det kommer sen. Visst, vi hade ju försökt ett tag, men det löser sig. Allt löser sig. Inga problem.
Nej, bilar, kameror och annat viktigt. Det var det som upptog intresset i livet. Jag kunde köra långt och lägga mycket pengar för att få olika upplevelser knutna till bilintresset. Det prioriterades högt. Lyckades kombinera ett enormt bilintresse med kameran och anteckningsblocket och arbetade under ett antal år som redaktör och bilskribent på en tidning. Livet lekte.
Jag har gått igenom det tidigare, det där med infertilitetskrisen. Men för de nytillkomna läsarna gick det kortfattat så här. Jag tänker mig att P behöver hormontillskott, eller nåt. Sånt fixar sig. Nähä, inget fel på henne? Märkligt. Lämna spermaprov. Hurra, inga machopoäng där. Resultat första gången var katastrofalt. Kunde inte vara sämre. Får lämna ett prov till, med hopp om förbättring.
Resultatet får jag strax innan helgen. Det var inte riktigt resultatet jag, eller min kära fru, hade hoppats på. Det var i princip lika uruselt som det första provet.
Innan hade jag tänkt att "okej, om det skiter sig kan man ju alltid göra IVF-behandling". Lite sådär lojt. Det var ju en utväg, tänkte jag. Om man har "slöa simmare" eller nåt sånt. Vetenskapen fixar ju allt sånt nu för tiden. Hade vänner i min närhet som gjort IVF-behandling med goda resultat, så det här skulle ju inte vara några problem!
Men nej. Det gick inte med det också. Det fanns inget att göra. Ingen behandling, inga nödutgångar, inga utvägar. Loppet var kört. Ridå - föreställningen är slut - god natt.
Identitetskris.
Nyss var jag ju en man i mina bästa år med en massa självklarheten framför mig. Jag skulle ju bli pappa var det tänkt, vi skulle ju ha ett barn ihop. Det var ju den jag var. Vem kunde jag nu vara, om jag inte kunde bli pappa?
Det blev en nattsvart stund.
Men med besvärliga omständigheter vaknar nya krafter, med nya tankar. Det tog oss inte lång tid alls att försöka blicka framåt, och nästan direkt hittade vi adoption. Plötsligt behövde jag inte fly ifrån någonting lika akut, infertiliteten, utan kunde välja att påbörja en resa mot något. Adoption. Föräldraskap.
Det var omtumlande för mig, och det är det för alla andra också. Vi behandlar våra känslor och händelser olika, men det är helt gemensamt för oss alla att vi grunnar över vem vi är, vem vi skall bli, vilken del av oss vi lämnar bakom oss, när något så omvälvande händer. Vad innebär det för självbilden, för vår identitet? Det talas det för sällan om.
Naturligtvis kan två identiteter samexistera. Att få vad som kändes som en dödsdom, "du kommer ju aldrig kunna sätta några ungar till världen, gå och skaffa en hund din stackare!" levde inom mig samtidigt som "oj, men vad häftigt, skall jag resa tvärs över jordklotet och bli pappa till ett barn som kanske redan finns någonstans". Givetvis var det kaotiskt på känslokontoret. Och är det för alla andra som befinner sig i den situationen.
Efter lång tid och många vedermödor började den hoppfulla identiteten av brytas ned. Det hoppfulla övergick i hopplöshet. I början var det spännande och roligt att se fram emot en adoption, det var en helt ny värld som öppnade sig. Men när åren går och inget händer blir man gärna lite matt. Trött. Bitter. Arg. Identiteten "den som väntar på att adoptera" byttes ut till "den som väntar, väntar och väntar på att adoptera, till synes för evigt". Att vara ofrivilligt barnlös blir en identitet som aldrig har varit starkare och mer närvarande än vad den var under vår långa väntan. Det gick från att vara något vi råkade vara, till att uppsluka oss totalt. Allt, precis allt, handlade om barn och adoption. För min del förbannade jag många gånger vår situation. För det var ju vårt fel att vi satt där, i skiten. Vi kunde ha gått runt med en barnvagn, ja till och med ha börjat med inskolning på förskolan för länge sedan vid det laget. Om det inte vore för mig. Vid de mörkaste ögonblicken undrade jag om inte P egentligen förtjänade någon som kunde ge henne det där barnet som jag vet att hon så oerhört mycket längtade efter. Att hon sade att hon hellre väntar med mig spelade inte så stor roll. Inte när det känns som värst.
Den identiteten är det inte många som pratar öppet om. Att känna sig värdelös, att bara vänta och vänta. Att bli bitter på andra som till synes slinker för en i kön. Det är inte något roligt samtalsämne.
I vårt fall väntade vi ju på en flicka från Colombia. I många månader. Och det blev inget av det till slut. Inte ett enda rätt, inte en enda positiv nyhet. Inte undra på att man sjunker längre och längre ned i sitt mörka hål. Där rotas man fast väldigt rejält i en identitet som barnlös. Ofrivilligt barnlös. Väntande på barnbesked. Väntande på föräldraskapet. Väntande på att livet skall få börja.
Och sedan, ytterligare nästan ett och ett halvt år efter beskedet att det inte skulle bli något med den första flickan, ändras allt. Någon släpper ombord oss på livets karusell. Nu börjar det, på riktigt. Vi hade blivit föräldrar - jag hade blivit pappa.
Här kommer det lustiga - vad skulle jag göra av min starka identitet? Mitt jag, den jag var? Jag var ju den som väntade. Det var den jag var, hela mitt väsen var upptagen av en desperat väntan på att få bli pappa. Under flera år hade jag haft det som hela min identitet. Det var inte bara en enkel biroll, inte ens en huvudroll. Nej, det var alltet. Skådespelet, regin, soundtracket. Hela skiten. Det var den jag var. Väntande, med motgång staplad på förbannad motgång. Jag var den som fått så många tråkiga telefonsamtal, deprimerande besked, nedslående email. Så sent som någon vecka innan jag äntligen blev pappa fick vi vårt sista tråkiga besked - att resan skulle behöva skjutas upp ett litet tag. Det var nog enda gången då jag nästan tappade fattningen. Här hade man (okänt exakt vem, men lite svepande det byråkratiska systemet i Colombia) som jag såg det plågat oss med långa utdragna processer, månader av total tystnad följt av snabba krav på att vi skulle fixa något åt dem - omedelbart!
Nej, det var underbart att äntligen få kasta av sig allt det där. Kunna koncentrera sig på henne, på Sockret, på att få vara den pappa jag velat vara så länge. Så många år av uppdämda kramar och pussar och gullande och lekande och busande, tänk att få släppa loss lite av det till en liten individ som skall hänga med en resten av livet. Nu skulle jag inte vara "ofrivilligt barnlös", "desperat väntande" eller något annat tråkigt. Jag skulle få vara en sak. Pappa.
Men... trots det. Det var något som följde efter mig, lite som en obehaglig skugga. Mellan skratten, i tystnaden. Där bodde något. Ett slags allvar. Efter ett tag insåg jag att det var min gamla följeslagare, den sorg jag burit på. Den nattsvarta sorg som barnlösheten innebar. Det var min förra identitet som vägrade släppa taget. Den skulle jag få dras med lite till, även om jag var redo att släppa taget så var mitt tråkiga sällskap inte villigt att göra detsamma. Likt den obehagligt bleke Bengt Ekerot som Döden i "Sjunde Inseglet" skulle jag på avstånd följas av denna skugga ett tag till.
Vi pratar sällan om detta. Men det finns där. Det är inte lätt att ömsa skinn, även om det är från negativt till positivt. Våra identiteter sitter djupare rotade ju mer känslor de tillåtits ta över, ju längre vi burit dem med oss. Självklart är föräldern som är med om sitt barns förlossning eller överlämning lyckligare än någon annan i världen just då - men allt det andra försvinner inte. Det finns förlossningsdepression i graviditetsvärlden, och jag tror det är vanligare än man kanske tror att det är svårt att släppa taget om den sorg man som adoptivförälder oundvikligen burit med sig under en väldigt lång tid.
Jag fortsätter på ämnet i nästkommande inlägg. Lämna gärna en kommentar, här eller på Facebooksidan. Det vore roligt att höra vad du tänker, om du kanske rentav har egna erfarenheter i ämnet.