Vi konstaterar att vi inte vet när man skall hinna med att städa. Vi packar gympapåsen. P skjutsar till skolan, jag tar emot skoltaxin på eftermiddagen. Vi lagar mat så fort det går. Pratar om vinterkläder. Ojar oss över de många hinder som dyker upp i vardagen.
Det är nu det. Två föräldrar, mitt i ett föräldraskap. Det är samma situation som alla andra föräldrar befinner sig i. Livet är inte det som syns på Instagram, livet är det som syns på diskbänken en vanlig tisdagkväll när barnen gått och lagt sig.
Hur hamnade vi här egentligen. Hur kommer det sig att vi plötsligt känner av vardagen. De stigar vi nyss trampade upp i de okända skogar som föräldraskapet är, har plötsligt blivit vana passager att promenera på. Det finns inte mycket nytt längre. Ibland dyker det upp okända situationer, men för det mesta är det en blandning av allt vi upplevt hittills.
Då är det intressant att tänka tillbaka och jämföra. Titta i kalendern, fundera över det som hände för exakt två år och tre dagar sedan.
Vi vaknade i värmens norra Colombia. På tok för tidigt på morgonen väcks vi. Utanför, på torget, har lokalbefolkningen satt igång med morgongymnastiken. Ackompanjerad av en större bergssprängare som vrålar ut hurtig musik, hetsar cirkelledaren deltagarna till nya akrobatiska höjder. Klockan är fyra på morgonen och det är svalt i luften. Åtminstone i Nordcolombianska mått mätt, så här mitt i regnperioden. I våra svenska sinnen är det skyhög luftfuktighet, huden blir klibbig bara av att öppna det tunna plexiglasfönstret. Det är den femte november och det är över tjugofem grader varmt.
Det var Dagen med stort, nej gigantiskt, D. Den dag vi så länge väntat på. Flera år av tortyrliknande fördröjningar hade lett oss till just detta ögonblick. Idag skulle det äntligen ske, vi skulle bli föräldrar.
Jag har skrivit om den dagen tidigare. På bloggen www.cotor.se skrev jag följande inlägg om just den dagen:
1 - http://cosetor.tumblr.com/post/66247990654/det-nya-livet
2 - http://cosetor.tumblr.com/post/66338077326/f%C3%B6rsta-kv%C3%A4llen
Läs gärna det om ni vill ha en då dagsfärsk redogörelse om vad som hände och hur jag uppfattade det då.
Nu tänker jag istället på dagens perspektiv. De känslor jag får när jag tittar på bilderna, två år senare.
Det är glädje. Stor glädje. Men också ett inte helt obetydligt spår av sorg.
Jag tittar på bilderna på Sockret, som vi ju känner betydligt mycket bättre idag än vi gjorde då. Det finns särskilt en bild som jag fastnar för, det är en bild jag själv tagit när vi precis klivit in på lägenhetshotellets rum som vi hyrde. P står på huk och skall hjälpa Sockret av med skorna. Jag har tagit av mig mina skor och passar på att ta en bild. P håller om sin dotter, barnet vi båda längtat så ofattbart mycket efter. Hon tittar på henne och ler jättestort. Hon är världens lyckligaste kvinna just då, det är helt tydligt.
Sockret däremot, kan man se idag, hon är inte riktigt fullt så lycklig just där och då. Skulle jag ha frågat henne idag, hade hon berättat att hon var orolig. Och det tror jag det.
De befinner sig vid ena änden av rummet, vid dörren. Sockret greppar sin docka och tittar storögt in i rummet.
Jag minns vad hon såg. Det var en säng, en soffa, en TV i taket. Ett skrivbord, en skrivbordsstol. Ett par väggmonterade hyllor med barnkläder på, en klädstång med kläder upphängda. Ett par väskor.
Vad det än var, så var det nytt. Annorlunda. Okänt. Den enda trygghet hon hade där, var oss två. Oss hade hon träffat en och en halv timme tidigare. Hon hade med sig en väldigt välbläddrad fotobok som vi skickat till henne tidigare, med bilder på oss och vårt nu gemensamma hem. Men ingenting kan förbereda en fyraåring utan språk tillräckligt väl på att flytta tvärs över jordklotet. Även om hon kände igen oss, pekade ut oss i boken och verkande förstå ungefär vad som höll på att hända, är det ju omöjligt att lyckas perfekt med de förberedelserna. Allt var säkert så abstrakt för henne. Underligt. Skrämmande, kanske.
Just den blicken hon har på den bilden, den återkommer. På i princip varenda bild från den dagen har hon exakt samma blick. Den känns igen från idag, från tillfällen där hon befinner sig i helt nya situationer. När hon känner sig lite rädd, lite utlämnad, lite orolig. Alltsammans är väldigt jobbigt för henne. Det såg vi inte riktigt då, men det är glasklart idag. Och det är förbannat nyttigt att se det.
Hon åt maten den kvällen. Den 5 november 2013. Ris och korv, enkel mat. Vi fick mata henne med varje tugga. Hon drack ingenting, trots att maten var ganska salt och det hade varit både en lång, turbulent och varm dag. När hon väl kom i säng, slocknade hon i princip direkt. Nattens sömn blev orolig. Jag hämtade vatten åt henne ur en plastdunk i kylskåpet. Hon svepte glaset, och vi två satt i det mörka rummet och tittade ut genom fönstret en stund. Pekade på bilar som körde förbi. Det var första natten med oss som föräldrar. Första steget på en väldigt lång resa.
Alla älskar vi våra barn. Oavsett hur våra barn har kommit till oss, älskar vi våra barn. Det finns en massa saker att tänka på för alla föräldrar. Det har vi alla gemensamt, alla de tusen och åter tusen saker man måste komma ihåg om sina barn. Ta hänsyn till. För oss som fått våra barn genom adoption, finns det alltid ett par extra saker att ta i beaktande. Ett par extra lager, ett gäng extra glasögon att ta på sig när man stöter på vissa situationer med sina barn. Jag har skrivit om det många gånger tidigare, men det måste lyftas ofta.
Ibland är "bara" treårstrots. Sexårstrots. Lilla tonåren. Barnet är hungrigt, törstigt, trött, uttråkat eller något annat. Det finns en massa situationer då allt är som det skall, barnet följer den naturliga utvecklingen, antingen i "rätt" ålder eller lite förskjutet. Men ibland, oftare eller mer sällan, gör den där lilla, lilla svarta klumpen i bröstet sig påmind på något sätt. Separationerna, längtan, ilskan, frustrationen. Allt det ett adopterat barn kan - och kommer att - känna någon gång. Oftare eller mer sällan. Det som barnet gått igenom, oavsett om det var vid fyra månaders ålder eller ett par veckor innan femårsdagen, kommer för alltid att följa med barnet. Vissa tar lättare på det, vissa betydligt mycket svårare. Det förföljer vissa väldigt, och vissa tänker knappt på det. Men det är vår plikt som föräldrar att inte bara ta tillvara på alla de fantastiska och härliga stunderna (och de är väldigt, väldigt, väldigt många och i ohotad majoritet för de flesta av oss), men även alla de andra också.
Vi måste påminna oss om att adoption inte är något rosa och fluffigt, något som enbart består av kärlek och puttinutt. Vi kan fylla de mentala bilderna med leende och skrattande barn, barn som älskar sina liv med sina föräldrar. Men vi måste - måste - komma ihåg det jobbiga också. Separationerna, övergången från det gamla till det nya. Osäkerheten, rädslan, sorgen. Saknaden, längtan, ilskan, frustrationen. Allt som kan komma upp till ytan i efterhand måste vi ha respekt för och hantera med varsamhet. Genom att ta oss an allt det, se adoptionen för vad den är - både glädjen och sorgen - rustar vi oss själva till att bli bättre föräldrar, och våra barn till att bli tryggare i sig själva. Det är min fasta övertygelse. Det är så vi visar våra barn vår ovillkorliga stöttning och kärlek.
Det är nu det. Två föräldrar, mitt i ett föräldraskap. Det är samma situation som alla andra föräldrar befinner sig i. Livet är inte det som syns på Instagram, livet är det som syns på diskbänken en vanlig tisdagkväll när barnen gått och lagt sig.
Hur hamnade vi här egentligen. Hur kommer det sig att vi plötsligt känner av vardagen. De stigar vi nyss trampade upp i de okända skogar som föräldraskapet är, har plötsligt blivit vana passager att promenera på. Det finns inte mycket nytt längre. Ibland dyker det upp okända situationer, men för det mesta är det en blandning av allt vi upplevt hittills.
Då är det intressant att tänka tillbaka och jämföra. Titta i kalendern, fundera över det som hände för exakt två år och tre dagar sedan.
Vi vaknade i värmens norra Colombia. På tok för tidigt på morgonen väcks vi. Utanför, på torget, har lokalbefolkningen satt igång med morgongymnastiken. Ackompanjerad av en större bergssprängare som vrålar ut hurtig musik, hetsar cirkelledaren deltagarna till nya akrobatiska höjder. Klockan är fyra på morgonen och det är svalt i luften. Åtminstone i Nordcolombianska mått mätt, så här mitt i regnperioden. I våra svenska sinnen är det skyhög luftfuktighet, huden blir klibbig bara av att öppna det tunna plexiglasfönstret. Det är den femte november och det är över tjugofem grader varmt.
Det var Dagen med stort, nej gigantiskt, D. Den dag vi så länge väntat på. Flera år av tortyrliknande fördröjningar hade lett oss till just detta ögonblick. Idag skulle det äntligen ske, vi skulle bli föräldrar.
Jag har skrivit om den dagen tidigare. På bloggen www.cotor.se skrev jag följande inlägg om just den dagen:
1 - http://cosetor.tumblr.com/post/66247990654/det-nya-livet
2 - http://cosetor.tumblr.com/post/66338077326/f%C3%B6rsta-kv%C3%A4llen
Läs gärna det om ni vill ha en då dagsfärsk redogörelse om vad som hände och hur jag uppfattade det då.
Nu tänker jag istället på dagens perspektiv. De känslor jag får när jag tittar på bilderna, två år senare.
Det är glädje. Stor glädje. Men också ett inte helt obetydligt spår av sorg.
Jag tittar på bilderna på Sockret, som vi ju känner betydligt mycket bättre idag än vi gjorde då. Det finns särskilt en bild som jag fastnar för, det är en bild jag själv tagit när vi precis klivit in på lägenhetshotellets rum som vi hyrde. P står på huk och skall hjälpa Sockret av med skorna. Jag har tagit av mig mina skor och passar på att ta en bild. P håller om sin dotter, barnet vi båda längtat så ofattbart mycket efter. Hon tittar på henne och ler jättestort. Hon är världens lyckligaste kvinna just då, det är helt tydligt.
Sockret däremot, kan man se idag, hon är inte riktigt fullt så lycklig just där och då. Skulle jag ha frågat henne idag, hade hon berättat att hon var orolig. Och det tror jag det.
De befinner sig vid ena änden av rummet, vid dörren. Sockret greppar sin docka och tittar storögt in i rummet.
Jag minns vad hon såg. Det var en säng, en soffa, en TV i taket. Ett skrivbord, en skrivbordsstol. Ett par väggmonterade hyllor med barnkläder på, en klädstång med kläder upphängda. Ett par väskor.
Vad det än var, så var det nytt. Annorlunda. Okänt. Den enda trygghet hon hade där, var oss två. Oss hade hon träffat en och en halv timme tidigare. Hon hade med sig en väldigt välbläddrad fotobok som vi skickat till henne tidigare, med bilder på oss och vårt nu gemensamma hem. Men ingenting kan förbereda en fyraåring utan språk tillräckligt väl på att flytta tvärs över jordklotet. Även om hon kände igen oss, pekade ut oss i boken och verkande förstå ungefär vad som höll på att hända, är det ju omöjligt att lyckas perfekt med de förberedelserna. Allt var säkert så abstrakt för henne. Underligt. Skrämmande, kanske.
Just den blicken hon har på den bilden, den återkommer. På i princip varenda bild från den dagen har hon exakt samma blick. Den känns igen från idag, från tillfällen där hon befinner sig i helt nya situationer. När hon känner sig lite rädd, lite utlämnad, lite orolig. Alltsammans är väldigt jobbigt för henne. Det såg vi inte riktigt då, men det är glasklart idag. Och det är förbannat nyttigt att se det.
Hon åt maten den kvällen. Den 5 november 2013. Ris och korv, enkel mat. Vi fick mata henne med varje tugga. Hon drack ingenting, trots att maten var ganska salt och det hade varit både en lång, turbulent och varm dag. När hon väl kom i säng, slocknade hon i princip direkt. Nattens sömn blev orolig. Jag hämtade vatten åt henne ur en plastdunk i kylskåpet. Hon svepte glaset, och vi två satt i det mörka rummet och tittade ut genom fönstret en stund. Pekade på bilar som körde förbi. Det var första natten med oss som föräldrar. Första steget på en väldigt lång resa.
Alla älskar vi våra barn. Oavsett hur våra barn har kommit till oss, älskar vi våra barn. Det finns en massa saker att tänka på för alla föräldrar. Det har vi alla gemensamt, alla de tusen och åter tusen saker man måste komma ihåg om sina barn. Ta hänsyn till. För oss som fått våra barn genom adoption, finns det alltid ett par extra saker att ta i beaktande. Ett par extra lager, ett gäng extra glasögon att ta på sig när man stöter på vissa situationer med sina barn. Jag har skrivit om det många gånger tidigare, men det måste lyftas ofta.
Ibland är "bara" treårstrots. Sexårstrots. Lilla tonåren. Barnet är hungrigt, törstigt, trött, uttråkat eller något annat. Det finns en massa situationer då allt är som det skall, barnet följer den naturliga utvecklingen, antingen i "rätt" ålder eller lite förskjutet. Men ibland, oftare eller mer sällan, gör den där lilla, lilla svarta klumpen i bröstet sig påmind på något sätt. Separationerna, längtan, ilskan, frustrationen. Allt det ett adopterat barn kan - och kommer att - känna någon gång. Oftare eller mer sällan. Det som barnet gått igenom, oavsett om det var vid fyra månaders ålder eller ett par veckor innan femårsdagen, kommer för alltid att följa med barnet. Vissa tar lättare på det, vissa betydligt mycket svårare. Det förföljer vissa väldigt, och vissa tänker knappt på det. Men det är vår plikt som föräldrar att inte bara ta tillvara på alla de fantastiska och härliga stunderna (och de är väldigt, väldigt, väldigt många och i ohotad majoritet för de flesta av oss), men även alla de andra också.
Vi måste påminna oss om att adoption inte är något rosa och fluffigt, något som enbart består av kärlek och puttinutt. Vi kan fylla de mentala bilderna med leende och skrattande barn, barn som älskar sina liv med sina föräldrar. Men vi måste - måste - komma ihåg det jobbiga också. Separationerna, övergången från det gamla till det nya. Osäkerheten, rädslan, sorgen. Saknaden, längtan, ilskan, frustrationen. Allt som kan komma upp till ytan i efterhand måste vi ha respekt för och hantera med varsamhet. Genom att ta oss an allt det, se adoptionen för vad den är - både glädjen och sorgen - rustar vi oss själva till att bli bättre föräldrar, och våra barn till att bli tryggare i sig själva. Det är min fasta övertygelse. Det är så vi visar våra barn vår ovillkorliga stöttning och kärlek.