När jag tittar tillbaka på det första året kan jag inte annat än häpna. Först, främst och viktigast över henne. Hur smart hon är, hur duktig hon är. Hur eftertänksam hon är, att hon är så omtänksam och ömsint. Jag tänker på hur långt hon kommit på bara ett år med oss.
Vi har lång väg kvar ännu, men det första året har bjudit på jättelika framgångar.
Sen är jag faktiskt slagen av hur bra det känns att vara pappa. Jag har ju längtat så länge efter det, men känslan var annorlunda än vad jag trodde. Det var naturligare, inte så komplicerat. Avslappnat, på ett positivt sätt. Även om jag har haft, och fortfarande har, en rätt stor portion prestationsångest inför föräldraskapet, kommer ändå det mesta ganska naturligt.
Det har varit det bästa året i mitt liv. Jag ser fram emot att få många fler av samma vara. Att dela en annan liten människas resa genom livet är långt häftigare än vad för något annat som helst. Det går bara inte att jämföra med något annat.
Vill du läsa mina tankar om överlämningen, rekommenderar jag inlägget skrivet på den gamla bloggen för ett år sedan: http://cosetor.tumblr.com/post/66247990654/det-nya-livet