Imorgon är det måndag. Men det är inte vilken måndag som helst. Nej, när jag slår upp ögonen imorgon kommer det att vara den första föräldralediga dagen av många. Nu byter vi av, P börjar jobba och jag skall vara hemma med Sockret till skolstarten i augusti.
Nu tänker kanske någon, vänta nu här! Det kan ju inte stämma. Har karln tappat vettet, skall han vara hemma blott fyra månader med sin dotter - och frun vara hemma nästan i ett och ett halvt år?
Jo, så är det. Det är det upplägg som passat oss bäst.
Aj aj aj. Inte bra det här. Typiskt män, va? Hålla sig undan barnaledigheten, låta frun i huset gå där och torka snoriga näsor och stå för marktjänsten. Ojämlikt så det förslår, illa illa.
Riktigt så illa är det faktiskt inte. Vi gör alla våra olika val, och detta var vårat. Jag kan förklara, så kanske bilden klarnar.
Det hela är mycket enkelt. Vi vill att Sockret skall få så mycket tid som möjligt med bägge sina föräldrar. P har ett jobb som kräver att hon befinner sig på arbetsplatsen, som de flesta andra jobb gör. För egen del har jag ett jobb som tillåter mig att arbeta väldigt mycket hemifrån. Det har inneburit att jag sedan jag började jobba sedan återkomsten till Sverige i februari i fjol kunnat vakna och äta frukost tillsammans med fru och barn nästan varje dag. De allra flesta dagar har vi kunnat äta lunch ihop. Jag har kunnat ta små pauser för att busa och leka lite, eller bara finnas där en stund. När jag sedan lägger ned jobbet på eftermiddagen har jag alltså inte längre pendlingsväg hem än att gå de dryga tre meterna och öppna dörren som skiljer arbetsrummet från resten av huset.
I vår mening en väldigt god uppdelning, som maximerar familjetiden.
Nu skall jag dock vara själv med Sockret i fyra månader. Eller ja, inte helt själv naturligtvis, men det kommer mest att vara hon och jag. Det är en tid att se fram emot, är jag helt säker på. Min förhoppning är att jag skall lyckas släppa jobbet tillräckligt för att verkligen kunna slappna av. Och att jobbet kan släppa mig. Det borde vara givet, men är det ett litet företag där ingen annan sköter mina uppgifter helt och hållet så kan det behöva bli några samtal och kanske något inhopp. Om det är priset att betala för att kunna styra sitt arbete så självständigt som jag ändå gör, då får det vara så.
Och så kommer alla frågor flygandes - vad skall vi hitta på? Vad gör man när man är föräldraledig med en sexåring? Skall man försöka aktivera henne så mycket som möjligt, eller mest hitta ett lunk som fungerar? Skall sommaren innan skolstarten minnas som ett späckat schema, eller ett lite mer avslappnat? Nåja, det sistnämnda är kanske svårt. Sockret är inte direkt typen som vill ligga i gräset och titta på molnen. Kanske i tre sekunder, sen är det vidare mot nya äventyr. Gungor skall gungas, studsmattor hoppas, träbitar skall kastas i vattnet och blommor skall plockas. Det finns ingen tid att förspilla!
Å andra sidan har jag själv blivit likadan med åren. Jag gillar att ta det väldigt lugnt, men det kryper ändå lite i kroppen. Allra mest nöjd blir jag när jag har åstadkommit något. Det är inte så kul att göra saker, men desto trevligare att känna att man gjort dem.
Det finns projekt här hemma. Både inomhus och utomhus. Elkontakter skall bytas, lite lister skall upp i det nyrenoverade vardagsrummet. Vindskivor skall kapas, målas och sättas upp på altantaket som byggdes i fjol. Förrådet behöver ett fasadbyte och ett vedskjul skall byggas. Bland annat. Brist på idéer finns inte. Lite av detta hade jag hoppats hinna med under min tid hemma.
Inte så att jag tänkt mjölka Försäkringskassan på pengar för att leva ut någon fantasi om att bli en Martin Timell i lightversion. I så fall hade jag snarare blivit en taskig lågbudgetkopia på någon loppisliknande marknad, med det närbesläktade namnet Mortien Tinelld. Med en hundradel av kvaliteten.
Nej, det är alltså inte renoveringslustan som brinner allra starkast egentligen. Men jag ser att det skulle kunna bli lite nytta-med-nöje-tänkande över det hela. Få saker gjorda lite då och då, och göra det tillsammans. Sockret är väldigt noga med att saker skall göras bra. Ögonskydd, hörselskydd, hamra och banka. Hon gillar att greja utomhus, få känna sig delaktig och nyttig. Tillsammans blir vi nog en bra duo, med effektivitet som främsta signum.
Eller så slutar det som det brukar, med att hon släpar runt någon stackars nalle eller docka på en skumpig tur i barnvagnen på gräsmattan. Och jag står på en stege och svär i tysthet över alla skruvar jag tappar på marken och måste plocka upp igen. Vi får se.
Förutom att hamra mig på tummen och kapa plankor några centimeter för korta, vad skall jag då ta mig för? Det korta svaret är att jag inte riktigt vet. Det långa svaret är att jag inte riktigt vet så noga. Se, lite längre var det i alla fall.
Kanske blir jag en rekorderlig hemmaman. Det är åtminstone visionen jag har för näthinnan. Jag skall upprätta ett städschema, förbereda näringsrika och goda måltider. Underlätta för den hårt förvärvsarbetande hustrun på det vis hon gjort för mig under sin tid hemma. Jag skall villigt erkänna att jag känt mig en smula bortskämd emellanåt, nu har jag för avsikt att försöka återgälda tjänsten.
Sockret och jag skall åka på lite utflykter tänkte jag. Kanske hälsa på någon, åka och handla, åka till något lekställe och lite sånt. Hålla undan monotonin från vardagen. Kanske slänga in ett gäng pedagogiska inslag här och där också?
Vi har en dialog med skolan om att sträcka lite på inskolningen. Eftersom hon börjar första klass och inte har gått på någon förskola under tiden i Sverige är det extra viktigt för oss att övergången till skolan blir så smärtfri som möjligt. Därför har vi kommit överens om lite inskolning under våren också. Imorgon skall vi exempelvis åka till skolans fritids på eftermiddagen, för att bli mer familjär med lokalerna, personalen och träffa några av de barn hon kommer att gå i samma klass med till hösten.
Det är inte första gången, vi har varit där ett par gånger redan. Det verkar flyta på bra, och jag kommer att fortsätta de tripperna under min föräldraledighet.
Vad jag vet med säkerhet är att tiden kommer att gå alldeles för fort. Jag kommer att värdesätta dessa fyra månader som ett tillfälle att komma varandra ännu lite närmre, lära känna varandra lite till, och få känna på ett vardagslunk på ett sätt som inte riktigt känns av när jag är hemma men jobbar. Nu är det jag som fixar frukostarna, luncherna, middagarna. Eftersom P jobbar kväll en hel del, blir det även jag som får ta kvällsrutinerna och nattningarna då. Jag ser fram emot det, eftersom jag tror att jag och Sockret som sagt kan lära känna varandra lite närmre. På ett annat plan än det man befinner sig på när man ofta är den busiga, den spexiga. Nu får jag chansen att under en längre period även vara den tråkiga, den tjatiga och trista. Den förälder som finns där hela tiden, inte den som försvinner emellanåt på jobb, även om det så bara är bakom en vikdörr mot rummet intill.
Imorgon är P ledig, sedan kommer tisdagen. Då jobbar hon sin första dag sedan oktober 2013. Jag går in i en ny period, föräldraledigheten. Det första jag och Sockret skall göra är att åka till Ica Maxi och köpa trettio paket snabbmakaroner och fyrtio falukorvar, så jag har maten tryggad ett par veckor!
Nej, det var alltså bara ett skämt. Självklart blir det färdiga köttbullar, inte falukorv. Vad tror ni om mig egentligen?
Nu tänker kanske någon, vänta nu här! Det kan ju inte stämma. Har karln tappat vettet, skall han vara hemma blott fyra månader med sin dotter - och frun vara hemma nästan i ett och ett halvt år?
Jo, så är det. Det är det upplägg som passat oss bäst.
Aj aj aj. Inte bra det här. Typiskt män, va? Hålla sig undan barnaledigheten, låta frun i huset gå där och torka snoriga näsor och stå för marktjänsten. Ojämlikt så det förslår, illa illa.
Riktigt så illa är det faktiskt inte. Vi gör alla våra olika val, och detta var vårat. Jag kan förklara, så kanske bilden klarnar.
Det hela är mycket enkelt. Vi vill att Sockret skall få så mycket tid som möjligt med bägge sina föräldrar. P har ett jobb som kräver att hon befinner sig på arbetsplatsen, som de flesta andra jobb gör. För egen del har jag ett jobb som tillåter mig att arbeta väldigt mycket hemifrån. Det har inneburit att jag sedan jag började jobba sedan återkomsten till Sverige i februari i fjol kunnat vakna och äta frukost tillsammans med fru och barn nästan varje dag. De allra flesta dagar har vi kunnat äta lunch ihop. Jag har kunnat ta små pauser för att busa och leka lite, eller bara finnas där en stund. När jag sedan lägger ned jobbet på eftermiddagen har jag alltså inte längre pendlingsväg hem än att gå de dryga tre meterna och öppna dörren som skiljer arbetsrummet från resten av huset.
I vår mening en väldigt god uppdelning, som maximerar familjetiden.
Nu skall jag dock vara själv med Sockret i fyra månader. Eller ja, inte helt själv naturligtvis, men det kommer mest att vara hon och jag. Det är en tid att se fram emot, är jag helt säker på. Min förhoppning är att jag skall lyckas släppa jobbet tillräckligt för att verkligen kunna slappna av. Och att jobbet kan släppa mig. Det borde vara givet, men är det ett litet företag där ingen annan sköter mina uppgifter helt och hållet så kan det behöva bli några samtal och kanske något inhopp. Om det är priset att betala för att kunna styra sitt arbete så självständigt som jag ändå gör, då får det vara så.
Och så kommer alla frågor flygandes - vad skall vi hitta på? Vad gör man när man är föräldraledig med en sexåring? Skall man försöka aktivera henne så mycket som möjligt, eller mest hitta ett lunk som fungerar? Skall sommaren innan skolstarten minnas som ett späckat schema, eller ett lite mer avslappnat? Nåja, det sistnämnda är kanske svårt. Sockret är inte direkt typen som vill ligga i gräset och titta på molnen. Kanske i tre sekunder, sen är det vidare mot nya äventyr. Gungor skall gungas, studsmattor hoppas, träbitar skall kastas i vattnet och blommor skall plockas. Det finns ingen tid att förspilla!
Å andra sidan har jag själv blivit likadan med åren. Jag gillar att ta det väldigt lugnt, men det kryper ändå lite i kroppen. Allra mest nöjd blir jag när jag har åstadkommit något. Det är inte så kul att göra saker, men desto trevligare att känna att man gjort dem.
Det finns projekt här hemma. Både inomhus och utomhus. Elkontakter skall bytas, lite lister skall upp i det nyrenoverade vardagsrummet. Vindskivor skall kapas, målas och sättas upp på altantaket som byggdes i fjol. Förrådet behöver ett fasadbyte och ett vedskjul skall byggas. Bland annat. Brist på idéer finns inte. Lite av detta hade jag hoppats hinna med under min tid hemma.
Inte så att jag tänkt mjölka Försäkringskassan på pengar för att leva ut någon fantasi om att bli en Martin Timell i lightversion. I så fall hade jag snarare blivit en taskig lågbudgetkopia på någon loppisliknande marknad, med det närbesläktade namnet Mortien Tinelld. Med en hundradel av kvaliteten.
Nej, det är alltså inte renoveringslustan som brinner allra starkast egentligen. Men jag ser att det skulle kunna bli lite nytta-med-nöje-tänkande över det hela. Få saker gjorda lite då och då, och göra det tillsammans. Sockret är väldigt noga med att saker skall göras bra. Ögonskydd, hörselskydd, hamra och banka. Hon gillar att greja utomhus, få känna sig delaktig och nyttig. Tillsammans blir vi nog en bra duo, med effektivitet som främsta signum.
Eller så slutar det som det brukar, med att hon släpar runt någon stackars nalle eller docka på en skumpig tur i barnvagnen på gräsmattan. Och jag står på en stege och svär i tysthet över alla skruvar jag tappar på marken och måste plocka upp igen. Vi får se.
Förutom att hamra mig på tummen och kapa plankor några centimeter för korta, vad skall jag då ta mig för? Det korta svaret är att jag inte riktigt vet. Det långa svaret är att jag inte riktigt vet så noga. Se, lite längre var det i alla fall.
Kanske blir jag en rekorderlig hemmaman. Det är åtminstone visionen jag har för näthinnan. Jag skall upprätta ett städschema, förbereda näringsrika och goda måltider. Underlätta för den hårt förvärvsarbetande hustrun på det vis hon gjort för mig under sin tid hemma. Jag skall villigt erkänna att jag känt mig en smula bortskämd emellanåt, nu har jag för avsikt att försöka återgälda tjänsten.
Sockret och jag skall åka på lite utflykter tänkte jag. Kanske hälsa på någon, åka och handla, åka till något lekställe och lite sånt. Hålla undan monotonin från vardagen. Kanske slänga in ett gäng pedagogiska inslag här och där också?
Vi har en dialog med skolan om att sträcka lite på inskolningen. Eftersom hon börjar första klass och inte har gått på någon förskola under tiden i Sverige är det extra viktigt för oss att övergången till skolan blir så smärtfri som möjligt. Därför har vi kommit överens om lite inskolning under våren också. Imorgon skall vi exempelvis åka till skolans fritids på eftermiddagen, för att bli mer familjär med lokalerna, personalen och träffa några av de barn hon kommer att gå i samma klass med till hösten.
Det är inte första gången, vi har varit där ett par gånger redan. Det verkar flyta på bra, och jag kommer att fortsätta de tripperna under min föräldraledighet.
Vad jag vet med säkerhet är att tiden kommer att gå alldeles för fort. Jag kommer att värdesätta dessa fyra månader som ett tillfälle att komma varandra ännu lite närmre, lära känna varandra lite till, och få känna på ett vardagslunk på ett sätt som inte riktigt känns av när jag är hemma men jobbar. Nu är det jag som fixar frukostarna, luncherna, middagarna. Eftersom P jobbar kväll en hel del, blir det även jag som får ta kvällsrutinerna och nattningarna då. Jag ser fram emot det, eftersom jag tror att jag och Sockret som sagt kan lära känna varandra lite närmre. På ett annat plan än det man befinner sig på när man ofta är den busiga, den spexiga. Nu får jag chansen att under en längre period även vara den tråkiga, den tjatiga och trista. Den förälder som finns där hela tiden, inte den som försvinner emellanåt på jobb, även om det så bara är bakom en vikdörr mot rummet intill.
Imorgon är P ledig, sedan kommer tisdagen. Då jobbar hon sin första dag sedan oktober 2013. Jag går in i en ny period, föräldraledigheten. Det första jag och Sockret skall göra är att åka till Ica Maxi och köpa trettio paket snabbmakaroner och fyrtio falukorvar, så jag har maten tryggad ett par veckor!
Nej, det var alltså bara ett skämt. Självklart blir det färdiga köttbullar, inte falukorv. Vad tror ni om mig egentligen?