För många år sedan satt jag på en busshållplats i Halmstad och väntade på bussen. Runt halsen hade jag min trogna mp3-spelare som höll mig sällskap i väntan. På väg hem, som så många gånger förr från jobbet. I lurarna spelade Ludacris låt "Diamond In The Back".
Låten handlar om en ung kille som försöker komma på ett sätt att få pengar på. Råna en affär, försörja sig som hallick eller något annat. Han ser andra med pengar och önskar detsamma till sig själv. Han vet att han är på väg åt fel håll, men pengarna är en lockelse. Målet helgar medlen, på något vis.
Originalet som samplats för att bygga upp slingan är en låt av William DeVaughn, en utmärkt låt som heter "Be Thankful For What You've Got". Du kanske inte kör en stor fin bil, du kanske inte ens har en bil över huvud taget. Men minns, bröder och systrar, du kan fortfarande stå rakryggad! Var tacksam för det du har.
Orden har ekat i min skalle. Be thankful for what you've got. I väldigt många år har jag haft väldigt svårt för det. Det har alltid funnits något annat, precis runt hörnet men ändå utom räckhåll. Något nyare, något finare, något bättre. Något snabbare, fräckare, starkare. Det är mänskligt, jag tror nog att vi alla känner så. Mer eller mindre konstant, i varierande grad.
Det fanns i många år en fras som jag och P använde, en fras som etsat sig fast till den grad att den kan användas som ett skämt eller liknande. "När vi får pengar". Så såg livet ut under ganska lång tid. Vi kan köpa nya gardiner, ny TV, byta däcken på bilen, vad som helst. Vi gör det sen, när vi får pengar. Problemet var ju bara att de där pengarna aldrig riktigt kom. Eller jo, pengar kom. Men det dök alltid upp nya hål att stoppa pengarna i. Som det alltid gör. Visst känner vi alla igen det.
Nu har jag den allra bästa julen någonsin. Kunde inte hoppats på något bättre. Det är som att stjärnorna på något magiskt vis står rätt i skyn just nu. Vi är inte sjuka någon av oss, vi har pengar att betala huslån och ränta, alla räkningar och ändå har vi pengar kvar att titta lite på mellandagsrean för. Ingen av våra bilar är en oberäknelig halvskrothög som kanske inte startar imorgon, eller ger upp på motorvägen. Och så har vi det bästa av allt - vi har fått dela julen med Sockret.
Det har varit fantastiskt roligt att få visa henne allting en svensk jul har att erbjuda. Att titta på Kalle Anka på julafton var heltokigt. Jätteroligt var det, tyckte hon! Vi satt i vardagsrummet med äggost, julgodis, julmust och en brasa i kaminen. Vi är lediga, sover så länge vi vill. Kan ligga och dra oss i sängen så länge vi känner för det. Livet är helt enkelt bara toppen just nu.
Men det är viktigt att minnas det som varit förr. Alla jular vi spenderat som väldigt ofrivilligt barnlösa. Den julen för ett par år sedan vi nästan höll på att skita i allt vad jul hette, det gjorde bara för ont. P ville blåsa av allting, men jag gick i smyg ut i skogen och skar av lite grankvistar med morakniv som fick funka som improviserad julgran. Det blev jul den gången med. Det blev mysigt till slut, men varenda leende hade en bitter eftersmak. Vårt barn fanns ju inte där. Vi kände oss halva som människor. Vi kompletterar varandra på, jag och P, men det var inte det som saknades.
Utan att minnas det som var, kan vi inte uppskatta det vi har. Lite fulrim i jultider, oavsiktligt. Tro det eller ej...
Nu är läget som det skall vara. Vad julklapparna innehåller spelar inte så stor roll, inte snö eller bristen därav heller. Huvudsaken är att vi får vara tillsammans, vår lilla familj. Det är värt allt smör i Småland, all väntan och all smärta. Även om jag är må vara trött och däst efter all julmat och -godis så mår jag prima. En fantastiskt skön känsla.
Om det är någon som läser som inte önskade sig annat i julklapp än ett barnbesked eller en förfrågan, men inte fick det, till just dig vill jag rikta följande ord. Jag håller mina tummar så hårt jag bara kan för just din del. Hoppas att det snart vänder. Jag må identifiera mig själv som pappa idag, min viktigaste titel i livet. Men det var inte särskilt länge sedan den ofantliga tomheten ekade i bröstet, särskilt jobbigt var det på alla barnkalas och högtider då man tvingas in i den leende familjelyckan. Oj vad glada alla är. Presenter, fiskdamm, titta där kommer tomten. Söta barn, busiga barn. Barn i allmänhet. Barn hos alla utom just mig. Det är svårt att skaka av sig den känslan, den finns kvar där om man skrapar lite på ytan.
Men nu skall jag försöka att inte skrapa på den ytan. Jag skall dricka mer julmust, titta lite till på julgranen och se fram emot lediga dagar med frostigt gräs under fötterna på eftermiddagspromenaden. God jul till er alla, jag hoppas att ni också har det riktigt bra.
Låten handlar om en ung kille som försöker komma på ett sätt att få pengar på. Råna en affär, försörja sig som hallick eller något annat. Han ser andra med pengar och önskar detsamma till sig själv. Han vet att han är på väg åt fel håll, men pengarna är en lockelse. Målet helgar medlen, på något vis.
Originalet som samplats för att bygga upp slingan är en låt av William DeVaughn, en utmärkt låt som heter "Be Thankful For What You've Got". Du kanske inte kör en stor fin bil, du kanske inte ens har en bil över huvud taget. Men minns, bröder och systrar, du kan fortfarande stå rakryggad! Var tacksam för det du har.
Orden har ekat i min skalle. Be thankful for what you've got. I väldigt många år har jag haft väldigt svårt för det. Det har alltid funnits något annat, precis runt hörnet men ändå utom räckhåll. Något nyare, något finare, något bättre. Något snabbare, fräckare, starkare. Det är mänskligt, jag tror nog att vi alla känner så. Mer eller mindre konstant, i varierande grad.
Det fanns i många år en fras som jag och P använde, en fras som etsat sig fast till den grad att den kan användas som ett skämt eller liknande. "När vi får pengar". Så såg livet ut under ganska lång tid. Vi kan köpa nya gardiner, ny TV, byta däcken på bilen, vad som helst. Vi gör det sen, när vi får pengar. Problemet var ju bara att de där pengarna aldrig riktigt kom. Eller jo, pengar kom. Men det dök alltid upp nya hål att stoppa pengarna i. Som det alltid gör. Visst känner vi alla igen det.
Nu har jag den allra bästa julen någonsin. Kunde inte hoppats på något bättre. Det är som att stjärnorna på något magiskt vis står rätt i skyn just nu. Vi är inte sjuka någon av oss, vi har pengar att betala huslån och ränta, alla räkningar och ändå har vi pengar kvar att titta lite på mellandagsrean för. Ingen av våra bilar är en oberäknelig halvskrothög som kanske inte startar imorgon, eller ger upp på motorvägen. Och så har vi det bästa av allt - vi har fått dela julen med Sockret.
Det har varit fantastiskt roligt att få visa henne allting en svensk jul har att erbjuda. Att titta på Kalle Anka på julafton var heltokigt. Jätteroligt var det, tyckte hon! Vi satt i vardagsrummet med äggost, julgodis, julmust och en brasa i kaminen. Vi är lediga, sover så länge vi vill. Kan ligga och dra oss i sängen så länge vi känner för det. Livet är helt enkelt bara toppen just nu.
Men det är viktigt att minnas det som varit förr. Alla jular vi spenderat som väldigt ofrivilligt barnlösa. Den julen för ett par år sedan vi nästan höll på att skita i allt vad jul hette, det gjorde bara för ont. P ville blåsa av allting, men jag gick i smyg ut i skogen och skar av lite grankvistar med morakniv som fick funka som improviserad julgran. Det blev jul den gången med. Det blev mysigt till slut, men varenda leende hade en bitter eftersmak. Vårt barn fanns ju inte där. Vi kände oss halva som människor. Vi kompletterar varandra på, jag och P, men det var inte det som saknades.
Utan att minnas det som var, kan vi inte uppskatta det vi har. Lite fulrim i jultider, oavsiktligt. Tro det eller ej...
Nu är läget som det skall vara. Vad julklapparna innehåller spelar inte så stor roll, inte snö eller bristen därav heller. Huvudsaken är att vi får vara tillsammans, vår lilla familj. Det är värt allt smör i Småland, all väntan och all smärta. Även om jag är må vara trött och däst efter all julmat och -godis så mår jag prima. En fantastiskt skön känsla.
Om det är någon som läser som inte önskade sig annat i julklapp än ett barnbesked eller en förfrågan, men inte fick det, till just dig vill jag rikta följande ord. Jag håller mina tummar så hårt jag bara kan för just din del. Hoppas att det snart vänder. Jag må identifiera mig själv som pappa idag, min viktigaste titel i livet. Men det var inte särskilt länge sedan den ofantliga tomheten ekade i bröstet, särskilt jobbigt var det på alla barnkalas och högtider då man tvingas in i den leende familjelyckan. Oj vad glada alla är. Presenter, fiskdamm, titta där kommer tomten. Söta barn, busiga barn. Barn i allmänhet. Barn hos alla utom just mig. Det är svårt att skaka av sig den känslan, den finns kvar där om man skrapar lite på ytan.
Men nu skall jag försöka att inte skrapa på den ytan. Jag skall dricka mer julmust, titta lite till på julgranen och se fram emot lediga dagar med frostigt gräs under fötterna på eftermiddagspromenaden. God jul till er alla, jag hoppas att ni också har det riktigt bra.