Min dotter har ett horribelt morgonhumör. För det mesta är det så, undantaget är när det händer något som hon ser fram emot på morgonen. Inte ens då finns det någon garanti för att hon är munter. Detta gäller förresten bara om hon blir väckt. Vaknar hon av sig själv är läget ett annat. Då kan hon gladeligen börja peta mig i ansiktet, låta mjukistigern gå till angrepp, ackompanjerat med ett gurglande, gällt skratt från henne själv.
Hon är kinkig när något drabbar henne, men är väldigt tapper när någon annan blir drabbad. När kusinen V blödde en massa näsblod och andra kusinen E blev jätterädd, då gick Sockret in med lugn och hämtade papper och klappade på kusinerna för att lugna dem. I efterhand blir hon knappt ens uppspelt när hon återger händelseförloppet. Det bara hände, inget konstigare än så. Katten Lillans död har hon tagit med jämnmod. Hon pratar om henne ibland, konstaterar liksom i förbigående att "Den svartvita katten är död". Ja, det är hon.
Skrämsel är mest ett begrepp för när jag råkat smyga mig på henne. Hon kan så klart tycka att det är lite läskigt när det är mörkt, när vi tillsammans går ut och stänger för hönsen och det är kolsvart ute. Då är det lite läskigt. Men annars är hon mest saklig inför saker som annars kan verka skrämmande för många andra. Empati finns det väldigt gott om. Med stor omtanke kan hon återge att andra är rädda för något, kanske ledsna, och att det är bra om man tröstar dem.
Sen är hon sig själv på så väldigt många andra vis. Och gemensamt med allt detta är att jag inte känner igen mig. Min dotter är väldigt olik den jag var som barn. Vi är olika på många sätt, förutom temperament och beteende. Hon har inte min näsa, mina ögon eller mina öron. Hon har inte ärvt min hårfärg, mitt sätt att gå eller mitt sätt att skratta. Förmodligen kommer vi att växa ihop lite mer på sikt, så brukar det vara, men just nu känner jag inte igen mig i mycket.
Idag älskar jag det. Det är så roligt att få upptäcka vem hon är. Vad hon gillar, vad hon tänker på och vad hon drömmer om. Hon har en väldigt annorlunda bakgrund mot mig själv. Hon har haft andra förutsättningar, hon har haft helt andra referensramar och kulturella inslag. Vi kunde egentligen inte vara mer olika. Men sakta, sakta märker man vissa små likheter. Saker som förenar oss. Små skämt vi delar mellan oss, saker som blir en daglig rutin började ju en gång med ett initiativ från mitt eller hennes håll. En impuls leder till en handling, en återupprepning av handlingen leder till en tradition, ett band, så småningom en självklarhet.
Ett exempel. När vi var i Colombia, under de första dagarna tillsammans, skulle jag försöka få henne att ta ett par tuggor mat (svårigheten att få i sig en måltid under en rimlig tidsperiod verkar vara en egenskap som sitter hårt rotad!). Min tanke var att skämta för att lätta upp stämningen. Jag höjde handen och försökte se desperat ut. "Nej nej, inte ta en tugga! Stoooooopp! Du får INTE ta en tugga!" och så viftar jag på handen, som om jag försökte hejda någon från att begå en fruktansvärd handling. Det funkade - hon tog en tugga. Då ändrade jag uttryck till förtvivlad, böjde ned huvudet och låtsades gråta samtidigt som jag skakade ledset på huvudet.
Det räckte med den gången. Kanske en gång till kort därefter. Sedan förväntades jag återupprepa rutinen med jämna mellanrum. Idag, nästan ett och ett halvt år senare, vill hon fortfarande att jag gör samma grej. På så vis bygger man upp små självklarheter som världen utanför inte riktigt förstår sig på. Vips, så har man en massa osynliga band mellan sig som man inte riktigt märkte att man skaffade.
Men, faktum kvarstår, på de allra flesta områden är vi väldigt olika. Vi skiljer oss åt när det gäller.. det mesta. Och inte går det att peka ut likheter mellan henne och mig, eller henne och P. Vi kan inte säga "det där har hon fått från dig!", vare sig vi skulle vilja säga det ömsint eller skämtsamt. Man kan ha fått en oerhört välfylld akt från ursprungslandet, hur mycket information man än har om sitt adopterade barn så finns det aldrig någon info som ger dig den magkänslan som "vanliga" föräldrar har inför sina barns arvsanlag.
Vi kom att diskutera det här hemma. Att vi fått privilegiet och äran att få lära känna ett helt ny person. En person vi inte vet något om, får vi nu dela varje dag med och lära känna på djupet. Vi får lära oss vilken favoritmaten är, vilka godnattsagor som blir favoriterna och se vilka saker hon vill veta mer om och vad hon ratar. Det är inte mycket som stämmer in på oss när vi var små. Och det är oerhört roligt att få se.
Det har inte alltid varit så positivt inställt till den saken. Åtminstone inte från min sida. För många år sedan var det egentligen helt annorlunda, raka motsatsen.
Missförstå mig rätt här bara. Jag har aldrig varit motståndare till adoption, men det fanns trots allt en tid då jag kände att "det är inte för mig". Jag hade andra prioriteringar, andra tankar. För mig var det väldigt viktigt att min familj levde vidare med mig. Att blodslinjen fick fortsätta, om man skall låna terminologi från adliga släkter.
Min pappa är enda barnet. Han har inga syskon. Det hopp att föra sin släkt vidare representerades i mig. Jag är också enda barnet. Vid något tillfälle var det väldigt viktigt för mig att jag lät mitt blod, mitt DNA, vandra vidare i nästa generation. Det var viktigt att jag kunde se mig själv i min son eller min dotter. Att jag kunde känna igen ansiktsdragen, mimiken, rörelserna. Skulle mitt barn ha lika knallblont hår som jag hade? Lätt lockigt? Skulle barnets fötter också bli lite lätt utställda?
Jag har med åren blivit mer och mer lik min pappa rent utseendemässigt. Skulle mitt barn bli likt mig, och kanske således även sin farfar? Det var viktigt för mig att få reda på det.
Men så ändras saker och ting. Det blev adoption. Inte som ett andrahandsval, tvärtom. När vi stod inför flera val, var adoption en självklarhet. Jag har aldrig någonsin tittat längtande i backspegeln eller på något vis ångrat mitt beslut. Nog kan jag någon gång få tanken att "hur vore det om...", men aldrig mer än så. Spolar man framåt ett antal år så landade vi med Sockret på en svensk flygplats efter många års frustration. Och väl hemma började en ny resa, att lära känna henne på allvar i vardagsmiljön. Då märker man snabbt hur olika vi är, även om vi redan vid hemkomst börjat få de där gemensamma rutinerna. Om än i liten skala.
Nu har det gått ett tag. Och jag kan försöka mig på att göra någon slags summering. En gång i tiden var det jätteviktigt att mitt DNA gick vidare till nästa generation. Det var det självklara sättet, allt annat skulle vara fel. Allt ställdes på ända, jag omvärderade och såg över mina prioriteringar. Adoption kändes rätt och visade sig vara en perfekt matchning på oss och på mig. Idag ser jag det som det självklaraste i världen, det bästa sättet för mig att bli förälder på.
Allt det jag trodde att jag nästan krävde, att få se mig själv och mina drag i mitt barn, visade sig inte vara i närheten så viktigt som jag trott att det skulle vara. Istället ser jag min dotter och känner att jag tittar på en helt annan människa. Vi är inte lika, vi är ganska olika. Och jag älskar det. Jag tycker att det är fantastiskt. Det är jättehärligt att få lära känna henne, verkligen grundligt. Redan nu har jag en bra koll på henne, vem hon är och vem hon vill vara. Ju längre tid som går, kommer åren att avslöja mer och mer om henne för mig, för oss. Och hur häftigt är inte det, egentligen? Att inte bara känna sig själv och antagligen även sin partner, utan få lära känna ytterligare en person. Inte bara bli bekant, utan verkligen bygga ett band för livet med. Att få börja från grunden, utan några färdiga band. Hur häftigt är det inte att få kämpa för att hitta en gemensam grund att stå på? Att faktiskt få uppleva slitningarna när det inte riktigt funkar, när man inte riktigt synkar med varandra, och sedan jobba sig igenom det? Hur kul är det inte att se helt nya sätt att tänka på, att gå på, att klia sig i håret på?
Adoption kan lära oss väldigt mycket, om vi är öppna för att ta emot ny information och omvärdera hur vi tänker. Och till och med omvärdera vem vi är som personer. Jag har lärt mig att det biologiska arvet egentligen inte spelar särskilt stor roll, om någon alls. Jag har upptäckt den stora glädjen i att få lära känna en helt ny människa, få börja med att bygga ett förtroende för någon som redan finns här i världen. Det har varit, och är fortfarande, så oerhört berikande. Det finns inget som går upp mot det.
Jag tittar på min dotter och ser en helt annan människa. Jag ser inte mig själv, jag ser inte min släkt, jag ser bara henne. Vilka egenheter som kommer från vem, det kommer antagligen alltid att vara en gåta. Men jag ser henne precis som hon är. Jag ser alla olikheter, och jag älskar dem alla.
Hon är kinkig när något drabbar henne, men är väldigt tapper när någon annan blir drabbad. När kusinen V blödde en massa näsblod och andra kusinen E blev jätterädd, då gick Sockret in med lugn och hämtade papper och klappade på kusinerna för att lugna dem. I efterhand blir hon knappt ens uppspelt när hon återger händelseförloppet. Det bara hände, inget konstigare än så. Katten Lillans död har hon tagit med jämnmod. Hon pratar om henne ibland, konstaterar liksom i förbigående att "Den svartvita katten är död". Ja, det är hon.
Skrämsel är mest ett begrepp för när jag råkat smyga mig på henne. Hon kan så klart tycka att det är lite läskigt när det är mörkt, när vi tillsammans går ut och stänger för hönsen och det är kolsvart ute. Då är det lite läskigt. Men annars är hon mest saklig inför saker som annars kan verka skrämmande för många andra. Empati finns det väldigt gott om. Med stor omtanke kan hon återge att andra är rädda för något, kanske ledsna, och att det är bra om man tröstar dem.
Sen är hon sig själv på så väldigt många andra vis. Och gemensamt med allt detta är att jag inte känner igen mig. Min dotter är väldigt olik den jag var som barn. Vi är olika på många sätt, förutom temperament och beteende. Hon har inte min näsa, mina ögon eller mina öron. Hon har inte ärvt min hårfärg, mitt sätt att gå eller mitt sätt att skratta. Förmodligen kommer vi att växa ihop lite mer på sikt, så brukar det vara, men just nu känner jag inte igen mig i mycket.
Idag älskar jag det. Det är så roligt att få upptäcka vem hon är. Vad hon gillar, vad hon tänker på och vad hon drömmer om. Hon har en väldigt annorlunda bakgrund mot mig själv. Hon har haft andra förutsättningar, hon har haft helt andra referensramar och kulturella inslag. Vi kunde egentligen inte vara mer olika. Men sakta, sakta märker man vissa små likheter. Saker som förenar oss. Små skämt vi delar mellan oss, saker som blir en daglig rutin började ju en gång med ett initiativ från mitt eller hennes håll. En impuls leder till en handling, en återupprepning av handlingen leder till en tradition, ett band, så småningom en självklarhet.
Ett exempel. När vi var i Colombia, under de första dagarna tillsammans, skulle jag försöka få henne att ta ett par tuggor mat (svårigheten att få i sig en måltid under en rimlig tidsperiod verkar vara en egenskap som sitter hårt rotad!). Min tanke var att skämta för att lätta upp stämningen. Jag höjde handen och försökte se desperat ut. "Nej nej, inte ta en tugga! Stoooooopp! Du får INTE ta en tugga!" och så viftar jag på handen, som om jag försökte hejda någon från att begå en fruktansvärd handling. Det funkade - hon tog en tugga. Då ändrade jag uttryck till förtvivlad, böjde ned huvudet och låtsades gråta samtidigt som jag skakade ledset på huvudet.
Det räckte med den gången. Kanske en gång till kort därefter. Sedan förväntades jag återupprepa rutinen med jämna mellanrum. Idag, nästan ett och ett halvt år senare, vill hon fortfarande att jag gör samma grej. På så vis bygger man upp små självklarheter som världen utanför inte riktigt förstår sig på. Vips, så har man en massa osynliga band mellan sig som man inte riktigt märkte att man skaffade.
Men, faktum kvarstår, på de allra flesta områden är vi väldigt olika. Vi skiljer oss åt när det gäller.. det mesta. Och inte går det att peka ut likheter mellan henne och mig, eller henne och P. Vi kan inte säga "det där har hon fått från dig!", vare sig vi skulle vilja säga det ömsint eller skämtsamt. Man kan ha fått en oerhört välfylld akt från ursprungslandet, hur mycket information man än har om sitt adopterade barn så finns det aldrig någon info som ger dig den magkänslan som "vanliga" föräldrar har inför sina barns arvsanlag.
Vi kom att diskutera det här hemma. Att vi fått privilegiet och äran att få lära känna ett helt ny person. En person vi inte vet något om, får vi nu dela varje dag med och lära känna på djupet. Vi får lära oss vilken favoritmaten är, vilka godnattsagor som blir favoriterna och se vilka saker hon vill veta mer om och vad hon ratar. Det är inte mycket som stämmer in på oss när vi var små. Och det är oerhört roligt att få se.
Det har inte alltid varit så positivt inställt till den saken. Åtminstone inte från min sida. För många år sedan var det egentligen helt annorlunda, raka motsatsen.
Missförstå mig rätt här bara. Jag har aldrig varit motståndare till adoption, men det fanns trots allt en tid då jag kände att "det är inte för mig". Jag hade andra prioriteringar, andra tankar. För mig var det väldigt viktigt att min familj levde vidare med mig. Att blodslinjen fick fortsätta, om man skall låna terminologi från adliga släkter.
Min pappa är enda barnet. Han har inga syskon. Det hopp att föra sin släkt vidare representerades i mig. Jag är också enda barnet. Vid något tillfälle var det väldigt viktigt för mig att jag lät mitt blod, mitt DNA, vandra vidare i nästa generation. Det var viktigt att jag kunde se mig själv i min son eller min dotter. Att jag kunde känna igen ansiktsdragen, mimiken, rörelserna. Skulle mitt barn ha lika knallblont hår som jag hade? Lätt lockigt? Skulle barnets fötter också bli lite lätt utställda?
Jag har med åren blivit mer och mer lik min pappa rent utseendemässigt. Skulle mitt barn bli likt mig, och kanske således även sin farfar? Det var viktigt för mig att få reda på det.
Men så ändras saker och ting. Det blev adoption. Inte som ett andrahandsval, tvärtom. När vi stod inför flera val, var adoption en självklarhet. Jag har aldrig någonsin tittat längtande i backspegeln eller på något vis ångrat mitt beslut. Nog kan jag någon gång få tanken att "hur vore det om...", men aldrig mer än så. Spolar man framåt ett antal år så landade vi med Sockret på en svensk flygplats efter många års frustration. Och väl hemma började en ny resa, att lära känna henne på allvar i vardagsmiljön. Då märker man snabbt hur olika vi är, även om vi redan vid hemkomst börjat få de där gemensamma rutinerna. Om än i liten skala.
Nu har det gått ett tag. Och jag kan försöka mig på att göra någon slags summering. En gång i tiden var det jätteviktigt att mitt DNA gick vidare till nästa generation. Det var det självklara sättet, allt annat skulle vara fel. Allt ställdes på ända, jag omvärderade och såg över mina prioriteringar. Adoption kändes rätt och visade sig vara en perfekt matchning på oss och på mig. Idag ser jag det som det självklaraste i världen, det bästa sättet för mig att bli förälder på.
Allt det jag trodde att jag nästan krävde, att få se mig själv och mina drag i mitt barn, visade sig inte vara i närheten så viktigt som jag trott att det skulle vara. Istället ser jag min dotter och känner att jag tittar på en helt annan människa. Vi är inte lika, vi är ganska olika. Och jag älskar det. Jag tycker att det är fantastiskt. Det är jättehärligt att få lära känna henne, verkligen grundligt. Redan nu har jag en bra koll på henne, vem hon är och vem hon vill vara. Ju längre tid som går, kommer åren att avslöja mer och mer om henne för mig, för oss. Och hur häftigt är inte det, egentligen? Att inte bara känna sig själv och antagligen även sin partner, utan få lära känna ytterligare en person. Inte bara bli bekant, utan verkligen bygga ett band för livet med. Att få börja från grunden, utan några färdiga band. Hur häftigt är det inte att få kämpa för att hitta en gemensam grund att stå på? Att faktiskt få uppleva slitningarna när det inte riktigt funkar, när man inte riktigt synkar med varandra, och sedan jobba sig igenom det? Hur kul är det inte att se helt nya sätt att tänka på, att gå på, att klia sig i håret på?
Adoption kan lära oss väldigt mycket, om vi är öppna för att ta emot ny information och omvärdera hur vi tänker. Och till och med omvärdera vem vi är som personer. Jag har lärt mig att det biologiska arvet egentligen inte spelar särskilt stor roll, om någon alls. Jag har upptäckt den stora glädjen i att få lära känna en helt ny människa, få börja med att bygga ett förtroende för någon som redan finns här i världen. Det har varit, och är fortfarande, så oerhört berikande. Det finns inget som går upp mot det.
Jag tittar på min dotter och ser en helt annan människa. Jag ser inte mig själv, jag ser inte min släkt, jag ser bara henne. Vilka egenheter som kommer från vem, det kommer antagligen alltid att vara en gåta. Men jag ser henne precis som hon är. Jag ser alla olikheter, och jag älskar dem alla.