Jag hade nyligen kontakt med en person som också hade adopterat sitt barn. Vad jag hörde gjorde mig väldigt ledsen och illa berörd. Och det fick mig att tänka på något jag tidigare skrivit om - förståelse och acceptans. Eller kanske snarare brist därav...
För det personen berättade var historier som låg väldigt långt ifrån det där med förståelse, än mindre acceptans. Det handlade om en anhörig som uttryckte sig oerhört illa om det adopterade barnet. Både med och utan att barnet var närvarande och kunde höra det, denna dynga som den anhöriga kände sig nödgad och berättigad att häva ur sig.
Personen jag talade med var utom sig. Sorg, ilska, vrede och ångest. Det var lätt att förstå, hur skulle man annars reagera på en kränkning av ens eget barn? Återupprepade gånger?
Diskussionen fördes kring huruvida det är rätt att bryta kontakten. Kan man göra det, bara säga upp kontakten? Bryta loss från en anhörig som alltjämt står en nära? Är man inte likt det gifta paret liksom sammanbundna i nöd såväl som i lust?
Självklart är valet inte lätt. Å ena sidan - å andra sidan. Klassiskt bekymmer, nu i ännu otäckare gestaltning. Å ena sidan kan man stanna kvar och hedra de blodsband som finns. Det innebär att man finns kvar i den sårande personens liv för att kunna stötta och hjälpa vid behov. Baksidan - en stor sådan - innebär kränkningar och förolämpande beteende. Sårade känslor. Själsliga ärr. Inte bara för en själv - utan ännu viktigare för ens barn.
Å andra sidan - en brytning. Något av det jobbigaste man kan göra. Man säger att "nu räcker det, nu tål jag inte mer". Låter det lätt? Det är det inte. Det innebär att man måste övervinna sina egna rädslor kring sitt eget beteende, klättra över känslan av "jo, men tänk om det kanske ligger något i det, tänk om jag kanske är värdelös/en dålig förälder/en besvikelse/något annat". Låter det lätt? Åter igen - det är det inte. Att stå upp för sig själv känns som en självklarhet, men det är betydligt svårare när det gäller någon som står en nära i livet, eller har funnits där under en väldigt lång tid.
Att bryta kontakten med en närstående släkting innebär också att man på ett vis berövar det adopterade barnet kontakten med den personen. Och vice versa. Men är det en kontakt man egentligen vill eller bör odla, om den är så destruktiv?
Det här fick mig att tänka. Ganska rejält. Över hur hycklande vi kan vara, hur vi kan ljuga för oss själva och våra barn.
I en relation där vi aktivt bortser från de obefintliga biologiska banden mellan oss och våra barn, och ständigt framhäver de andra starka band vi har och den gränslösa kärlek vi har till dem, är det då inte hycklande att så krampaktigt hålla fast vid destruktiva biologiska band?
Jag säger det inte som en beskyllning eller något negativt. Hycklande är ett starkt ord, jag vet det. Framför allt så är detta svårt. Det är en rätt enkel uppgift att ta avstånd från en främling på gatan som skriker förolämpningar till alla som passerar. Det räcker med att byta sida på gatan och promenera vidare. Men vad gör du om främlingen är lite mer nedtonad, kommer hem till dig på födelsedagskalas eller spenderar en vecka i sommarhuset med dig? Främlingen är förresten ingen främling - det är en släkting. Det är någon du vuxit upp med, någon som är lika självklar i ditt liv som luften du andas. Vad gör du då? När personen ifrågasätter dina beslut i föräldraskapet, ifrågasätter dig som person, ifrågasätter ditt barn? Hur länge står du ut, och vad gör det med dig om du stannar kvar och fortsätter ta emot?
Jag tror att olika personer reagerar på olika vis. Men jag vet att det påverkar oss alla negativt. Kanske går man och grubblar, det fräter kanske inifrån. Till slut blir det svårt att hantera, det snurrar bara runt i huvudet. Resultatet blir att det påverkar ens föräldraskap. Nedstämdhet, ångest inför situationen, irritation, kort humör gentemot familjen och ens barn. Och om det är resultatet för dig som vuxen - hur tror du att ett barn reagerar på något sådant, om barnet utsätts för det personligen eller är närvarande och hör det?
Det finns så väldigt många personer i vår omgivning som vill oss väl. Som är förstående, inkännande och empatiska. Sedan finns det andra personer, som säkert inte medvetet vill skada oss. Utan som håller på sin rätt, är fast övertygade om att de har rätt, och vill oss väl på sitt eget sätt. Men resultatet kan bli katastrofalt.
Gentemot det adopterade barnet framhäver vi våra likheter, hittar kopplingar och växer närmre varandra för varje år och månad som går. Det är en relation vi väljer, som växer sig starkare än de flesta andra band. Redan som förälder har man ett enormt ansvar eftersom man som förälder (allra oftast) valt att bli förälder av fri vilja. Ytterligare lite mer ansvar tycker jag att vi som adopterande föräldrar har, som flyttar ett befintligt barn från sin ursprungsmiljö in till vår miljö. Barn väljer aldrig sina föräldrar, men i det adopterade barnets fall innebär adoptionen alltid minst en separation - ofta svår och smärtsam. Antingen påverkar separationen direkt, eller långt i efterhand. Ibland både och.
På liknande vis gör vi med vissa vänner, arbetskamrater, lumparkompisar och andra - vi väljer att ingå relationer ömsesidigt. Man kan finna varandra på oväntade platser. Vad gör dessa relationer så mycket mindre värda än de relationer där man händelsevis delar vissa DNA-sekvenser med varandra? Om du nu måste välja vilken relation som är viktigast att hedra och berika - vilken blir det? Och vilken skall få ta stryk?
Vad är det viktigaste i en relation om inte ömsesidig respekt och omtanke? Om de bitarna inte finns, vilket pris vill du betala för dina släktband - är det värt ditt eller ditt barns välbefinnande?