En sak har slagit mig den senaste tiden, och det är hur jag umgås och interagerar med folk. Och inte vilket folk som helst, inte mina vänner och bekanta - utan deras barn.
Vrid klockan tillbaka ett decennium eller tre. Hur umgicks egentligen vuxna med barn? Givetvis har det varierat under tiden, men vi kanske lite förenklat åtminstone kan konstatera att umgänget var ganska begränsat. Man rörde sig inte i samma sociala cirklar.
"Var skall du gå?"
"Ut..."
"Jaha, men vem skall du träffa?"
"Några kompisar bara..."
"När kommer du hem igen då?"
"Sen..."
Känns det igen? En ganska realistisk diskussion mellan tonåring och förälder. Och nog är det väl så fortfarande, men det pågår en förändring just nu som jag tror kommer att ändra förutsättningarna för föräldrar och barn framöver. Sociala medier.
På olika plattformar kan föräldrar och barn dela på samma utrymme. Visst finns det gott om slutna rum att stänga in sig i, obskyra forum eller stängda grupper, men det finns också en väldigt stor arena där man ofta befinner sig samtidigt.
Jag kan exempelvis följa en före detta grannes nu tonåriga dotter på Facebook. När vi flyttade till Halmstad var hon sju år gammal och gick i första klass, i år tar hon studenten. Alldeles nyss satt jag i hennes rum och agerade datorsupport när den ensamstående mamman inte klarade ut uppgiften. Nu är det en ung kvinna som är på väg att ge sig ut i världen.
Jag har kunnat följa henne sedan hon för ett gäng år sedan skaffade ett konto på Facebook fast hon egentligen var för ung för det. Och således helt enkelt ljög om sin ålder, precis som alla andra trettonåringar gör när de behöver det. Jag har sett bilder på de många fester hon lagt upp bilder på, jag såg den första tatueringen när hon var femton-sexton år gammal och en massa annat som en ung tonårstjej kan tänkas dela med sig av. Mest plutande duckface-miner och peacetecken framför ansiktet.
Det går alltså att följa sina kompisars barn på deras digitala resa, de som är gamla nog att göra den. Jag kan följa smågnabb mellan tolvåringar, jag ser dramatik mellan femtonåringar på håll. Jag känner igen mig i dem, jag kan spegla mig i deras reaktioner och tankevärld. De känslor, alla de sprittande känslor av upptäckarlusta, av storhetsvansinne, av rädsla för att göra fel. Alla känslor går att spåra i de många inlägg från de tonåringar man kan följa. Den formgivande tiden som kändes som en hel livstid för en själv, de oerhört viktiga åren som många gånger skapar den person man sedan blir. Just den tiden går att följa på behagligt avstånd.
Det är viktigt att behandla barn som människor. Det låter ju helt befängt, det är klart att man gör det? Fast inte alltid. Vuxna kan gå i sin egen bubbla ibland. Vi vill att barn skall vara vänliga mot varandra, säga hej till varandra och vara kompisar med alla. Men hur gör vi själv egentligen? Vi kan gå förbi barn, inte ägna dem en tanke. Vi tänker på något möte eller vår säljbudget, föreställer oss att barnet tänker på något som ligger långt ifrån vår verklighet. Något spel, fotboll, en söt kille eller tjej. Spindelmannen. Något sådant.
Men egentligen är vi ju inte så annorlunda. Våga lyfta blicken, våga se barnet du möter i ögonen. Våga dra på dig ett leende, våga säga hej till det okända barnet.
Det finns en tjej i min dotters skola. Hon är ett par år äldre, hon är tio-elva år. Hon ser alltid oss när vi kommer på morgonen, hon hälsar alltid på mig och på Sockret. Även om Sockret inte hälsar tillbaka. Hon frågar Sockret om det är bra, säger att hon har en fin klänning eller något annat. Sedan frågar hon mig om allt är bra.
Tjejen är alltså ett par år under tonåring, och sträcker ut en hand till en vuxen förälder och vill kommunicera. Jag brukar skoja med henne och be henne sakta ned, hon tecknar så fort. Precis som de allra flesta barnen gör. De är vana vid att folk i skolan hänger med i deras tempo - och tur är väl det! Det är precis så det skall vara. Men så kommer jag in och är lite (eller mycket) knagglig. Då är det snällt att de drar ned på tempot en liten aning.
Jag tror att vi som har små barn idag kommer att kunna följa dem närmre än kanske några andra föräldrar gjort på mycket länge. Vi är inkluderande mot barnen, vi respekterar dem och involverar dem i familjens vardag. De får vara med och bestämma saker - ibland lite för mycket kanske - och vi är bland de bästa länderna i världen på att respektera barnens rättigheter.
Med den digitala revolutionen kan vi träffas på samma arena. De pinsamma föräldrarna kanske tar lärdom av ungarna och blir något mindre pinsamma. Ungarna kanske omedvetet tar intryck av de vuxna personer som finns runtom dem. Morbror som skriver töntiga kommentarer, farmor som klickar gilla. Kanske hittar vi ett sätt att samexistera fredligt, tre generationer på samma plats.
Plötsligt är vi tillbaka i bondesamhällets storstuga där alla samlades och umgicks. Fast idag sker det genom ettor och nollor, digitala signaler, och med hashtags. Egentligen spelar det nog inte så stor roll exakt på vilket sätt det sker, bara vi kan hitta ett sätt att komma varandra lite närmre igen. Åtminstone på den fronten kan vi säga att det ser någorlunda ljust ut.
Vrid klockan tillbaka ett decennium eller tre. Hur umgicks egentligen vuxna med barn? Givetvis har det varierat under tiden, men vi kanske lite förenklat åtminstone kan konstatera att umgänget var ganska begränsat. Man rörde sig inte i samma sociala cirklar.
"Var skall du gå?"
"Ut..."
"Jaha, men vem skall du träffa?"
"Några kompisar bara..."
"När kommer du hem igen då?"
"Sen..."
Känns det igen? En ganska realistisk diskussion mellan tonåring och förälder. Och nog är det väl så fortfarande, men det pågår en förändring just nu som jag tror kommer att ändra förutsättningarna för föräldrar och barn framöver. Sociala medier.
På olika plattformar kan föräldrar och barn dela på samma utrymme. Visst finns det gott om slutna rum att stänga in sig i, obskyra forum eller stängda grupper, men det finns också en väldigt stor arena där man ofta befinner sig samtidigt.
Jag kan exempelvis följa en före detta grannes nu tonåriga dotter på Facebook. När vi flyttade till Halmstad var hon sju år gammal och gick i första klass, i år tar hon studenten. Alldeles nyss satt jag i hennes rum och agerade datorsupport när den ensamstående mamman inte klarade ut uppgiften. Nu är det en ung kvinna som är på väg att ge sig ut i världen.
Jag har kunnat följa henne sedan hon för ett gäng år sedan skaffade ett konto på Facebook fast hon egentligen var för ung för det. Och således helt enkelt ljög om sin ålder, precis som alla andra trettonåringar gör när de behöver det. Jag har sett bilder på de många fester hon lagt upp bilder på, jag såg den första tatueringen när hon var femton-sexton år gammal och en massa annat som en ung tonårstjej kan tänkas dela med sig av. Mest plutande duckface-miner och peacetecken framför ansiktet.
Det går alltså att följa sina kompisars barn på deras digitala resa, de som är gamla nog att göra den. Jag kan följa smågnabb mellan tolvåringar, jag ser dramatik mellan femtonåringar på håll. Jag känner igen mig i dem, jag kan spegla mig i deras reaktioner och tankevärld. De känslor, alla de sprittande känslor av upptäckarlusta, av storhetsvansinne, av rädsla för att göra fel. Alla känslor går att spåra i de många inlägg från de tonåringar man kan följa. Den formgivande tiden som kändes som en hel livstid för en själv, de oerhört viktiga åren som många gånger skapar den person man sedan blir. Just den tiden går att följa på behagligt avstånd.
Det är viktigt att behandla barn som människor. Det låter ju helt befängt, det är klart att man gör det? Fast inte alltid. Vuxna kan gå i sin egen bubbla ibland. Vi vill att barn skall vara vänliga mot varandra, säga hej till varandra och vara kompisar med alla. Men hur gör vi själv egentligen? Vi kan gå förbi barn, inte ägna dem en tanke. Vi tänker på något möte eller vår säljbudget, föreställer oss att barnet tänker på något som ligger långt ifrån vår verklighet. Något spel, fotboll, en söt kille eller tjej. Spindelmannen. Något sådant.
Men egentligen är vi ju inte så annorlunda. Våga lyfta blicken, våga se barnet du möter i ögonen. Våga dra på dig ett leende, våga säga hej till det okända barnet.
Det finns en tjej i min dotters skola. Hon är ett par år äldre, hon är tio-elva år. Hon ser alltid oss när vi kommer på morgonen, hon hälsar alltid på mig och på Sockret. Även om Sockret inte hälsar tillbaka. Hon frågar Sockret om det är bra, säger att hon har en fin klänning eller något annat. Sedan frågar hon mig om allt är bra.
Tjejen är alltså ett par år under tonåring, och sträcker ut en hand till en vuxen förälder och vill kommunicera. Jag brukar skoja med henne och be henne sakta ned, hon tecknar så fort. Precis som de allra flesta barnen gör. De är vana vid att folk i skolan hänger med i deras tempo - och tur är väl det! Det är precis så det skall vara. Men så kommer jag in och är lite (eller mycket) knagglig. Då är det snällt att de drar ned på tempot en liten aning.
Jag tror att vi som har små barn idag kommer att kunna följa dem närmre än kanske några andra föräldrar gjort på mycket länge. Vi är inkluderande mot barnen, vi respekterar dem och involverar dem i familjens vardag. De får vara med och bestämma saker - ibland lite för mycket kanske - och vi är bland de bästa länderna i världen på att respektera barnens rättigheter.
Med den digitala revolutionen kan vi träffas på samma arena. De pinsamma föräldrarna kanske tar lärdom av ungarna och blir något mindre pinsamma. Ungarna kanske omedvetet tar intryck av de vuxna personer som finns runtom dem. Morbror som skriver töntiga kommentarer, farmor som klickar gilla. Kanske hittar vi ett sätt att samexistera fredligt, tre generationer på samma plats.
Plötsligt är vi tillbaka i bondesamhällets storstuga där alla samlades och umgicks. Fast idag sker det genom ettor och nollor, digitala signaler, och med hashtags. Egentligen spelar det nog inte så stor roll exakt på vilket sätt det sker, bara vi kan hitta ett sätt att komma varandra lite närmre igen. Åtminstone på den fronten kan vi säga att det ser någorlunda ljust ut.