För att anknyta igen till förra inlägget berättar Sockret att lillasyster även skall ha svårt för att teckna. Och det har hon också helt rätt i. Ettåringar i allmänhet är ju inte experter på något språk, så visst behövs träning även här. Sockret jämför med sig själv. "Ett år, svårt att teckna. Samma med Smulan". Jag beskriver att lillasyster måste lära sig, som hon själv lärde sig. Och att hon kan hjälpa till, på samma vis som en av favoritlärarna i skolan. Då myser den lilla sjuåringen och ser nöjd ut.
Men allt när det gäller känslolivet är ju inte perfekt. Allt kan inte vara glass och ballonger jämt. De funderingar som inte verkar så farliga på dagtid känns ofta annorlunda på kvällen. När solen gått ned och dagens intryck skall sorteras när man ligger och skall sova. Känner du igen det? Visst gör du det. Det är inget unikt, varken för vuxen eller för barn.
Första kvällen, i början av förra veckan, kom det snyftningar och gråt vid läggningen. Det var jag som nattade, och jag kröp närmre, pussade henne i pannan och höll om henne. Lät henne vara ledsen. Försökte ta reda på varför, om något särskilt var fel, men jag fick inga svar. Jag tänkte att det nog inte var något särskilt, kanske lite allmän oro eftersom det händer så mycket just nu. Efter en stund lugnade det sig, och hon somnade.
Kvällen därpå var det samma sak. Då var det P som nattade, och det tog en stund att komma till ro. Samma snyftningar och gråt. Inget tydligt svar på vad som var fel. Mer kommunikation än första kvällen, men ändå inte tillräckligt för att förstå vad som var fel.
Sen kom tredje kvällen, och med det ett litet genombrott. Gråten kom tillbaka, tredje kvällen på rad. Lågintensiv, nästan lite kvävd och nedtonad. När det gått en stund började jag få lite respons på mina frågor. Vad är fel, frågar jag flera gånger. Till slut kommer första antydan till svar.
Sockret skakar på huvudet och håller ut armarna åt sidorna. Jag förstår ingenting. Detta var samma sak som andra kvällen, visade det sig senare. Men andra kvällen hade hon lugnat sig lite fortare och hade inte varit intresserad av att diskutera frågan mer efter en kort stund.
Jag kör med uteslutningsmetoden. Frågar vad hon menar med utsträckta armar. Vad är det som är fel där, vad är det hon inte vill?
Vill du inte.. vadå? Vad är detta, utsträckta armar? Jag får mummel till svar, ingen riktig förklaring. Hm... dags att tänka till. Det är inte något med kramar. Är det något med sängen? Nej, inte det heller.
Till slut slår det mig. Hon ligger ju ned i sängen, och måttar kanske åt fel håll. Jag frågar, "vill du inte" och måttar uppåt, istället för åt sidorna. "Vill du inte bli stor?" Sockret skakar på huvudet. "Vill du inte bli vuxen?", mer huvudskakning.
"Vill du vara barn?". Sockret nickar med tårar i ögonen.
Men. Kära, älskade hjärtat. Fantastiska lilla unge, som tänker och känner så mycket. Här har hon legat och varit ledsen flera kvällar i rad för att hon inte vill växa upp.
Vi har en lång diskussion om detta. Eller ja, snarare en monolog från min sida. Jag berättar att Smulan, alltså lillasyster, inte kommer att vara pytteliten. Och att Sockret, med sina sju levnadsår, inte kommer att bli vuxen över en natt.
När man är sju år, är man så här lång visar jag och måttar upp en bit över sängen. Sedan åtta år, nio år, tio år, elva år och så vidare. Vid tjugo års ålder är man alltså inte så ofantligt mycket längre, försöker jag förmedla. Och det sker absolut inte över en natt.
Kommer du ihåg, frågar jag henne, när du var fem år? Då var du så här lång. Nu är du sju år gammal, och så här lång. Du kommer alltid att vara pappas och mammas barn.
Att bli storasyskon till någon man på förhand vet vem det är, det måste vara bra spännande. En nyfödd bebis vet man ju att det är ett litet paket. Det har nog alla bebisar gemensamt. Men Smulan är ju drygt ett år. Hon har under tiden vi väntat gått från ett litet krypande barn till ett något större barn som nu står upp själv och håller sig i bordsskivan och balanserar. Det självständiga promenerandet är inte alldeles långt borta.
Hur vet man som sjuåring hur det kommer att bli? Jag som är trettiofyraåring vet ju inte ens hur det kommer bli. Jag har mina tankar, funderingar, förhoppningar, rädslor och visioner. Alla baserade på en livstid av erfarenheter och någorlunda mogna överväganden och slutsatser.
Som sjuåring har du inte riktigt samma erfarenhetsbank att hämta kunskap ifrån. De slutsatser du drar behöver alltså inte baserade på samma premisser som oss vuxna, utan är förmodligen ett hopkok av fantasier, förhoppningar och rädslor. Med enstaka inslag av fakta.
Hon lät sig tröstas efter en stund, och tog intresserat in det jag berättade för henne. Hon kommer inte att vakna en morgon och plötsligt vara vuxen. Nej nej, det kommer att ta lååååååååååååååååång tid. Jättelång tid. Vi jämförde Sockret med andra kompisar. Den-och-den är ju åtta, någon annan kompis är nio, någon är tio år gammal. Och ingen av dem är ju vuxen, eller hur? Fundersam nickade hon försiktigt.
I dessa lägen påminns man åter igen om det där med kommunikation, hur ofantligt viktigt det är. Hur vital den är för allting i det dagliga livet, och så svårt det är när kommunikationen brister. Det tog tre kvällar av gråt innan Sockret faktiskt förmedlade varför hon var ledsen. Tre kvällar. Det är för lång tid egentligen. En sådan sak hade jag ju velat få veta redan första kvällen när jag låg där och skulle natta henne. Men så fungerar det inte alltid. Vi gör så gott vi kan. Alla barn vill inte ösa på med kommunikation själva, utan samlar hellre språk innan de kommer igång med det själva. Lite så är det i Sockrets fall, något vi känt och fått bekräftat från skolan. Allt förstås, men det är inte alltid det kommer ut i samma takt. Då blir det lite gissningslek från oss föräldrar, och det har vi ju egentligen gemensamt med alla andra föräldrar i världen.
De senaste dagarna har vi haft extra stort fokus på den kommande övergången från ensambarn till storasyster. Med det menar jag inte att vi tjatar på Sockret om det hela tiden, men försöker extra noga att ge akt på de signaler hon själv skickar ut om det och bemöta dem på bästa sätt. Trycka extra på saker som händer i den närmsta framtiden som visar på det ganska odramatiska i att bli storasyster. Exempelvis första skoldagen, att vi kanske åker till skolan alla fyra. Att Sockret får visa alla kompisar och lärare sin nya lillasyster. Eller att Smulan skall kladda med maten i den nyinköpta barnstolen som står och väntar i köket.
Tänk ändå vilket äventyr för en liten sjuåring. Få dela med sig av den närmast totala uppmärksamhet hon får av bägge föräldrar, få tänka på allt från flygresa, hotellrum till ett nytt liv hemma med en lillasyster som river i allting. Just nu längtar vi något ofantligt mycket bägge två, det kan trots allt ligga väldigt nära i framtiden att genomföra den där resan tvärs över jordklotet. Men mitt i all vår längtan står ju vardagen, och i den vår sjuåriga dotter. Hon är här nu, våra drömmar kan inte överskugga hennes existens.
Fram till den dag vi har två barn i famnen i stället för ett, kommer Sockret att kräva, förtjäna och få den absoluta merparten av vår uppmärksamhet. Nu måste det handla om henne, under de sista veckorna eller månaderna får hon stå mitt i centrum. Om någon månad är den delen av våra liv förbi, dynamiken blir annorlunda och vi skall hjälpas åt att hitta både fotfästet i en ny vardag, och nya roller i vår nya familjesammansättning. Vilken oerhört spännande sommar och höst detta kommer att bli!