Och så känns det just nu, som att klockan är hundra. P har precis kommit hem efter att ha jobbat kväll, jag har idag stått för marktjänsten. Det är inget ovanligt med en fru som jobbar inom vården, men just idag har Sockret två vänner här. De stannar över helgen och kräver som vilka barn som helst föda och någonstans att sova. Man kan tänka sig att jag haft fullt upp hela kvällen, vilket förvisso är sant. Men det är en annan slags intensivitet när Sockret inte hänger ihop med mig, utan med sin kära vän.
Fela Kuti sjunger för mig ur högtalarna. Nigerias kanske mest kända musikartist sjunger "Water No Get Enemy" från 1975, och vips är jag transporterad tillbaka i tiden. För nästan sex år sedan satt jag och P i ett vardagsrum i Stockholm och diskuterade med ett annat par under en hel kväll. Självklart handlade stora delar av aftonen om just adoption, då paret adopterat en pojke från Nigeria. Och kanske just därför gled samtalet över till Fela Kuti och andra kulturella influenser från Nigeria.
Samtal. Vi skulle ha fler sådana. Då menar jag inte vilka samtal som helst, för just det har vi nästan för mycket av. Vi kan prata hur mycket som helst som ingenting alls. Vi svenskar är ju till exempel experter på att avhandla vädret. Ofta, gärna, mycket och länge.
Nej, jag menar samtal med substans. Samtal från vårt innersta, med ömsesidig respekt för andras erfarenheter, åsikter och ställningstaganden. Samtal där vi faktiskt vågar öppna oss för varandra och tala om sådant som inte alltid är så bekvämt.
I onsdags var jag nere i min gamla hemstad Malmö. Det blev ett kort besök på bara några timmar, jag hade efterfrågats som föreläsare av Adoptionscentrums lokalavdelning i Skåne. Det vore synd att påstå att jag körde på "det gamla vanliga", för det finns inte två föreläsningar som blir likadana, men jag berättade min historia och lade tonvikt vid vissa specifika frågor. I detta fallet infertiliteten och adoptionen ur det manliga perspektivet.
Det var under de efterföljande diskussionerna som vi kom in på det där med samtal. Varför det skall vara så förbaskat svårt. Just det moment som vi så ofta har svårt för, att lägga undan våra uppfattningar att vi inte skall tala om känsliga saker med varandra. Det återkom som en punkt, om och om igen.
Barnlöshet, infertilitet, misslyckade IVF-försök, ångesten under den långa väntan på barn under adoptionsprocessen och naturligtvis den själastympande sorgen som medföljer ett negativt besked. När barnet eller barnen man väntat på så länge aldrig kommer att sova i den säng du så omsorgsfullt ställt i ordning. Aldrig kommer att sitta på köksstolen och dricka Oboy en mörk novembermorgon.
Det är den känslan, den verkligheten, som känns som att den lurar bakom hörnet för många som väntar under adoptionsprocessen. Man är helt enkelt livrädd för att det skall skita sig, på ren svenska. Att den värld man byggt upp i huvudet aldrig skall leta sig ut i verkligheten. Man är rädd att verkligheten skall fortsätta se ut som den gör, att barnet man väntar på inte skall komma. Att livet fortsätter att vara en larv, aldrig en fjäril.
Idag är det den 28 maj. Ofrivilligt barnlösas dag. En dag på året som vi borde uppmärksamma. Inte fira, men åtminstone ägna en tanke. Och tänka på de omkring oss som befinner eller befunnit sig i den sitsen. Ironiskt att den råkar ligga dagen innan mors dag...
Det finns så mycket sorg där ute. Och vet ni vad som oftast hjälper mot den sortens sorg som finns för exempelvis väntande föräldrar? Jo, att träffa andra i samma situation. Se andra, tala med andra som gått igenom samma sak. Som nyss avslutat sin väntan, eller någon som precis är på väg att gå in i den.
Jag träffar emellanåt folk som just har gett sig in i adoptionsprocessen. Ofta ett par som kliver ur ett ensamhetens mörker och in i någon slags gemenskap. Ut ur den exil som alla de där IVF-försöken eller negativa beskeden hos läkarna kan innebära, och in i en stor och oftast lycklig klubb bland andra adoptivföräldrar.
De står där och ser sig storögt omkring. Ser alla andra som genomgått precis samma process, som känt samma sorg och gråtit samma tårar. Och som nu står där, ett antal år efteråt, och ler och skrattar som om inget hade hänt. Men skillnaden mellan veteranerna och nybörjarna är att veteranerna faktiskt har sina barn hos sig. Ett faktum som innebär att de måste tänka på något annat än just barnlösheten och allt vad det innebär. Ärren finns kvar, men de bleknar.
Där står de, de nytillkomna. Ensamma som barnlösa mitt i gemenskapen med adopterade barn. De känns ibland lika bräckliga som jag själv kände mig mitt i hela karusellen. Jag ser dem, jag känner igen dem. Då vill jag bara gå fram och krama om dem.
När vi diskuterade detta i Malmö var det många som kände igen sig på min beskrivning. Både en beskrivning över mitt eget beteende, och något jag observerat bland väldigt många andra män. Att killarna inte vill tala så mycket om de svåra ämnena (eller kanske snarare vill skjuta dem ifrån sig helt och hållet), och kvinnorna är helt tvärtom och vill tala om saken hela tiden. Den ene tiger och är tyst, den andre ältar. Oerhört fördomsfullt, jag vet, men det är verkligheten beskriven ur deltagarnas synvinkel på varandra.
Hur vi är mellan hemmets fyra väggar kan ju vara ett separat kapitel egentligen, där finns det ju så många varianter att det inte går att säga att "så här är det". Men samhället, fikarummen och det allmänna klimatet går ju lite lättare att beskriva. Och där förtigs ofta de sorgeämnen som ligger oss "varmast om hjärtat", i brist på bättre ord att använda.
Att harkla sig vid lunchrasten på jobbet och börja ta upp hur jobbigt det är att stå i adoptionskö inför alla andra, det är ingenting någon drömmer om att göra. Eller att börja ta upp saker som relaterar till den ofrivilliga barnlösheten. För vem tusan vill prata om ångest, livskris, sorg som äter upp all glädje som finns i kroppen? Vem vill prata om sånt när man kan prata om altanbygge, skidsemester eller vem som dansade bäst på senaste avsnittet av Let's Dance?
Längtan, ovissheten, sorgen. Ångesten, kriserna. Blickarna man uppfattar, frågorna man är trött på eller inte kan besvara på rätt sätt längre. Barnvagnarna som plötsligt finns över allt.
Det är inte många ljusglimtar i de där långa processerna som följer i spåren av en ofrivillig barnlöshet. Uppriktigt sagt kommer jag på rak arm inte på en enda riktig ljusglimt. Från det besked man får att "nej, tyvärr så funkar det inte" till beskedet som säger "grattis, ni skall bli föräldrar!" är det en lång och skakig resa på öppet hav. I en liten förbannad optimistjolle som tar in vatten. Inte undra på att en del går under på vägen.
Men! Jag vill meddela dig att du inte är ensam. Just du som läser detta och känner dig träffad, du är inte ensam. Den avgrundslösa sorg du känner, den har jag också känt. Och många har gjort det med oss. Kanske förstår inte dina bekanta, kanske inte dina vänner heller, kanske inte ens dina föräldrar. Ibland förstår till och med inte partners varandra.
Men det finns ju andra. Våga sträcka ut handen och leta i mörkret, våga famla i blindo. I många facebookgrupper, på forum, på många platser finns det folk som går eller har gått igenom samma sak. Samma livskris. Samma stormiga hav. Antingen kan de erbjuda några vägledande och tröstande ord, eller så kan man göra varandra sällskap på färden. Det finns styrka i flertalet.
Må bra, mina vänner. Lämna gärna en kommentar om era känslor kring ofrivillig barnlöshet. Vad är det värsta? Finns det någon ljusglimt att klamra sig fast vid? Vad vill du säga till andra som är i den sitsen just nu?