På lördag är det kalas, på söndag är det också kalas! Men på måndag, är det skola då?
Sockret skakar på huvudet.
Vad är det då, frågar jag?
Ledig! Hon skiner upp.
Ja, ledig! Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag - ledig! Sedan lördag och söndag ledig. Nästa måndag? Ledig! Och så håller vi på.
Nu är det sommarlov. Jag är pappa till ett barn som gått ur första klass. Bara en sådan sak alltså... Till hösten kommer andra klass, och hon är inte längre yngst eller minst på skolan. Det var en känslomässigt laddad dag igår på skolan. Det fanns stora förväntningar för hur det skulle gå, hur alla skulle reagera. Klassen hade tränat in en låt som framfördes, "Polare i poolen". Rektorerna höll ett framförande och bjöd på sig själva, liksom övriga elevgrupper gjorde. Efter samling i klassrummen avslutades dagen med gräddtårta i skolans matsal. Sockret, min älskade tårthungriga dotter, försåg sig med en god tårtbit. Sedan ett till, och till sist en tredje bit.
Nåväl. Fredagen var en väldigt trevlig tillställning. Hennes första skolavslutning. Vi fick träffa föräldrarna till några av klasskamraterna. Skolan har procentuellt sett väldigt många nyanlända elever. Många kommer från Syrien, och har funnit en stabilitet i skolan. Hos klasskamraterna, lärarna och all övrig personal.
Jag är på skolan ett par gånger i veckan när jag skjutsar Sockret dit. Det är alltid viktigt för mig att inte släppa henne vid dörren, utan jag hänger med in och lämnar henne först när hon går in i klassrummet. Inte bara för min egen skull, utan även för att det är så hon vill ha det. Tryggheten är viktig.
När man är i skolan så ofta så ser man rätt mycket. Snappar upp stämningen bland personerna där, ser hur elever och lärare interagerar. Hur de bemöter varandra, hur de utbyter små hälsningar och blickar. Och jag blir lika glad varje gång. För här ser verkligen lärarna varje elev. Ingen glöms bort, ingen halkar efter, ingen blir utanför.
När jag är på min dotters skola, då är jag en oerhört glad och nöjd skattebetalare. För hit går en del av mina pengar, och här gör de verkligen stor nytta.
Nu skall det alltså vara paus i skolverksamheter för ett tag. Till hösten blir det en ny klassammansättning. Några elever faller bort, några nya kommer till. Det blir ett nytt klassrum, och en ny gruppering bland lärarna. Vissa åtgärder som vidtogs tidigare i år gjordes lite hastigt, och kommer att korrigeras till hösten. Jag är full av tillförsikt!
Hemma märks en förändring redan nu. Både lördagen och söndagen har ägnats åt att åka på kalas hos kompisarna. Men bortsett från timmarna i bil och det myckna ätandet av korvar, glass och tårta, är det en annan sak som präglar oss. Nämligen känslan av harmoni.
I skolan visar Sockret upp sig från den ljuvaste sidan. "Hon är ett av de lättaste barnen" sade en pedagog när vi pratade om den kära tösen. Aldrig några problem, alltid hjälpsam, lyhörd och allmänt lugn. Hemma är det ju en annan sak.
I hemmet är det första som händer på morgonen att vi väcker henne. Då skall det göras våldsamt motstånd. "Vill inte!", "Nej!", "Sluta!". Hon slår med sina små, arga nävar i madrassen. Vänder sig med huvudet i kudden och drar täcket över huvudet. När inget annat fungerar, stirrar hon mig rakt i ögonen och hytter med näven mot mig. Men det hjälps ju inte, upp måste hon.
Det är vår verklighet hemma. I skolan finns en annan verklighet. Och aldrig skola de tu mötas... förrän vi var i skolan och hämtade henne för ett tag sedan. Då visades en del av den här jättesura sidan upp, den vi möter ett dussintal gånger varje dag. Bestämd, dramatisk, känsloladdad och ofta förbannad. Lärarna trodde knappt sina ögon - var det samma tjej? Japp, det är den ljuva lilla dam ni har här på skolan. Fast i närvaro av mamma och pappa faller hon in i den andra rollen.
Den kan man fundera lite grann på, tycker jag. Hur det kommer sig att det är på det viset. Jag vet att min frus ena syster var lika dan, det berättade svärmor härom dagen. Att hon kunde ha ett åskmoln över huvudet i hemmet, men hos kompisen var allting frid och fröjd. Har även hört om det omvända, barn som är jättelugna hemma men ställer till med allt möjligt kaos i skolan.
Jag antar att vissa barn lever ut de känslorna på ett ställe, och lägger band på sig på ett annat. Det vore kul att höra andras teorier. Skriv gärna om ni har några tankar eller erfarenheter. Vi har i alla fall märkt att Sockret gör så med/mot folk hon är bekväm med. Min ena svägerska har börjat få mer och mer skäll, vilket väl får anses vara ett gott tecken i sammanhanget...
Jo - det där med harmonin då. Nu har det inte varit några tidiga morgnar, inga långa dagar i skolan och ingen skoltaxi hem. Redan idag under söndagen märks resultatet - surheten och tvärheten har minskat drastiskt. Visst, hon reagerar på saker. Som barn skall göra. Men det riktigt stora reaktionerna har uteblivit. När det kommer en större reaktion, blir den inte lika långvarig. Hon är gladare, piggare och lugnare.
Det får mig att tänka på skolans effekt. Den schemalagda tillvaro som en skolgång innebär. Det ger enormt mycket i mån av personlig utveckling, kunskapsinhämtning och liknande. Men det tär också, naturligtvis. Minst lika mycket som vi vuxna upplever arbetsdagen som energikrävande, så kostar det på barnen att gå i skolan. Somliga lite mer än andra, kan tänkas.
Då blir just återhämtningen ännu viktigare. Vilan. Perioder då vi kan byta barnens högintensiva liv mot ett mer blygsamt, lågintensivt. För ärligt talat - hur vill vi ha det själva? Vi längtar ju enormt efter vår semester vi också, eller hur? Så är det säkert för barnen med. Av en anledning...
Jag tror för övrigt inte att barnen nödvändigtvis behöver de mest lyxiga och häftiga aktiviteterna på sin ledighet. Jag tror att vi vuxna är nyckeln till en bra vardag. Om vi kan aktivera dem, göra sammanhanget de befinner sig i spännande och meningsfullt, då tror jag att det fungerar lika bra att hänga i en park som att åka iväg på solsemester.
Ja, det om detta. Någon nyfiken kanske undrar hur det går med Smulan, flickan vi väntar på från Taiwan? Inget nytt kan meddelas. Vi väntar på en milstolpe i domstolen. Därefter kan vi boka resa. Spännande är bara förnamnet. Tänkte skriva mer om det i ett kommande inlägg, förhoppningsvis redan nu i veckan. Många har frågat hur det går, så det kanske är passande med en liten uppdatering även på den fronten.
Må bra där ute i Sommarsverige!
Sockret skakar på huvudet.
Vad är det då, frågar jag?
Ledig! Hon skiner upp.
Ja, ledig! Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag - ledig! Sedan lördag och söndag ledig. Nästa måndag? Ledig! Och så håller vi på.
Nu är det sommarlov. Jag är pappa till ett barn som gått ur första klass. Bara en sådan sak alltså... Till hösten kommer andra klass, och hon är inte längre yngst eller minst på skolan. Det var en känslomässigt laddad dag igår på skolan. Det fanns stora förväntningar för hur det skulle gå, hur alla skulle reagera. Klassen hade tränat in en låt som framfördes, "Polare i poolen". Rektorerna höll ett framförande och bjöd på sig själva, liksom övriga elevgrupper gjorde. Efter samling i klassrummen avslutades dagen med gräddtårta i skolans matsal. Sockret, min älskade tårthungriga dotter, försåg sig med en god tårtbit. Sedan ett till, och till sist en tredje bit.
Nåväl. Fredagen var en väldigt trevlig tillställning. Hennes första skolavslutning. Vi fick träffa föräldrarna till några av klasskamraterna. Skolan har procentuellt sett väldigt många nyanlända elever. Många kommer från Syrien, och har funnit en stabilitet i skolan. Hos klasskamraterna, lärarna och all övrig personal.
Jag är på skolan ett par gånger i veckan när jag skjutsar Sockret dit. Det är alltid viktigt för mig att inte släppa henne vid dörren, utan jag hänger med in och lämnar henne först när hon går in i klassrummet. Inte bara för min egen skull, utan även för att det är så hon vill ha det. Tryggheten är viktig.
När man är i skolan så ofta så ser man rätt mycket. Snappar upp stämningen bland personerna där, ser hur elever och lärare interagerar. Hur de bemöter varandra, hur de utbyter små hälsningar och blickar. Och jag blir lika glad varje gång. För här ser verkligen lärarna varje elev. Ingen glöms bort, ingen halkar efter, ingen blir utanför.
När jag är på min dotters skola, då är jag en oerhört glad och nöjd skattebetalare. För hit går en del av mina pengar, och här gör de verkligen stor nytta.
Nu skall det alltså vara paus i skolverksamheter för ett tag. Till hösten blir det en ny klassammansättning. Några elever faller bort, några nya kommer till. Det blir ett nytt klassrum, och en ny gruppering bland lärarna. Vissa åtgärder som vidtogs tidigare i år gjordes lite hastigt, och kommer att korrigeras till hösten. Jag är full av tillförsikt!
Hemma märks en förändring redan nu. Både lördagen och söndagen har ägnats åt att åka på kalas hos kompisarna. Men bortsett från timmarna i bil och det myckna ätandet av korvar, glass och tårta, är det en annan sak som präglar oss. Nämligen känslan av harmoni.
I skolan visar Sockret upp sig från den ljuvaste sidan. "Hon är ett av de lättaste barnen" sade en pedagog när vi pratade om den kära tösen. Aldrig några problem, alltid hjälpsam, lyhörd och allmänt lugn. Hemma är det ju en annan sak.
I hemmet är det första som händer på morgonen att vi väcker henne. Då skall det göras våldsamt motstånd. "Vill inte!", "Nej!", "Sluta!". Hon slår med sina små, arga nävar i madrassen. Vänder sig med huvudet i kudden och drar täcket över huvudet. När inget annat fungerar, stirrar hon mig rakt i ögonen och hytter med näven mot mig. Men det hjälps ju inte, upp måste hon.
Det är vår verklighet hemma. I skolan finns en annan verklighet. Och aldrig skola de tu mötas... förrän vi var i skolan och hämtade henne för ett tag sedan. Då visades en del av den här jättesura sidan upp, den vi möter ett dussintal gånger varje dag. Bestämd, dramatisk, känsloladdad och ofta förbannad. Lärarna trodde knappt sina ögon - var det samma tjej? Japp, det är den ljuva lilla dam ni har här på skolan. Fast i närvaro av mamma och pappa faller hon in i den andra rollen.
Den kan man fundera lite grann på, tycker jag. Hur det kommer sig att det är på det viset. Jag vet att min frus ena syster var lika dan, det berättade svärmor härom dagen. Att hon kunde ha ett åskmoln över huvudet i hemmet, men hos kompisen var allting frid och fröjd. Har även hört om det omvända, barn som är jättelugna hemma men ställer till med allt möjligt kaos i skolan.
Jag antar att vissa barn lever ut de känslorna på ett ställe, och lägger band på sig på ett annat. Det vore kul att höra andras teorier. Skriv gärna om ni har några tankar eller erfarenheter. Vi har i alla fall märkt att Sockret gör så med/mot folk hon är bekväm med. Min ena svägerska har börjat få mer och mer skäll, vilket väl får anses vara ett gott tecken i sammanhanget...
Jo - det där med harmonin då. Nu har det inte varit några tidiga morgnar, inga långa dagar i skolan och ingen skoltaxi hem. Redan idag under söndagen märks resultatet - surheten och tvärheten har minskat drastiskt. Visst, hon reagerar på saker. Som barn skall göra. Men det riktigt stora reaktionerna har uteblivit. När det kommer en större reaktion, blir den inte lika långvarig. Hon är gladare, piggare och lugnare.
Det får mig att tänka på skolans effekt. Den schemalagda tillvaro som en skolgång innebär. Det ger enormt mycket i mån av personlig utveckling, kunskapsinhämtning och liknande. Men det tär också, naturligtvis. Minst lika mycket som vi vuxna upplever arbetsdagen som energikrävande, så kostar det på barnen att gå i skolan. Somliga lite mer än andra, kan tänkas.
Då blir just återhämtningen ännu viktigare. Vilan. Perioder då vi kan byta barnens högintensiva liv mot ett mer blygsamt, lågintensivt. För ärligt talat - hur vill vi ha det själva? Vi längtar ju enormt efter vår semester vi också, eller hur? Så är det säkert för barnen med. Av en anledning...
Jag tror för övrigt inte att barnen nödvändigtvis behöver de mest lyxiga och häftiga aktiviteterna på sin ledighet. Jag tror att vi vuxna är nyckeln till en bra vardag. Om vi kan aktivera dem, göra sammanhanget de befinner sig i spännande och meningsfullt, då tror jag att det fungerar lika bra att hänga i en park som att åka iväg på solsemester.
Ja, det om detta. Någon nyfiken kanske undrar hur det går med Smulan, flickan vi väntar på från Taiwan? Inget nytt kan meddelas. Vi väntar på en milstolpe i domstolen. Därefter kan vi boka resa. Spännande är bara förnamnet. Tänkte skriva mer om det i ett kommande inlägg, förhoppningsvis redan nu i veckan. Många har frågat hur det går, så det kanske är passande med en liten uppdatering även på den fronten.
Må bra där ute i Sommarsverige!