Nåväl. Nu var kvällens skrivelse på ett annat tema. Nämligen förståelse. En vädjan om förståelse, egen förståelse för andras uteblivna förståelse och annat vidrörande ämnet. Rädsla. Hopp. Kanske vädjan.
Igår hade vi varit en familj i precis fem månader. För exakt fem månader sedan satt vi i ett varmt och klibbigt kontorsrum i en medelstor stad i Colombia. En flicka i knät som var underbart vacker. Uppklädd, fin i håret. Med ryggsäcken vi skickat till henne, aningen för stor på ett sätt som ryggsäckar nästan alltid är på små barn. Hon var underbar. Overklig. Äntligen hade vi kommit dithän vi längtat i så många år. Vår nervositet överskuggades endast av vår glädje inför denna fantastiska människa som precis kommit in i rummet. Men vad kände hon själv?
När vi tillsammans tittade på en bild från den dagen idag pratade vi om den. Hon påpekade att det regnade mycket den dagen. Vi pratade vidare. Mer information kom fram. Hon hade varit rädd. Hon hade varit ledsen. Och konstigt vore det väl annars.
Det är något jag ofta återkommit till här, henne situation vid det tillfället. Att hon lämnade precis allt hon visste i livet. Det enda hon hade var (som även det nämnt tidigare) kläderna på kroppen och det hon hade i sin ryggsäck. Allt annat, bokstavliven allt annat i livet, var hon utlämnad till oss för att klara av. Törstig? Nästa måltid? Ingen aning. Hoppas de nya människorna fixar det. Toabesök? Samma där. Blöta kläder? Samma igen. Ordet utlämnad har aldrig känts mer passande. Vi visste ju att vi skulle göra vad som helst för henne, och vi hoppades att det vi skickat till henne skulle förmedla samma känsla, men hur var det i verkligheten? Kunde ett fotoalbum, en My Little Pony, en elefantnalle och en snuttefilt verkligen övertyga henne om att hon kunde släppa garden inför oss, att vi nu var hennes föräldrar?
Kort svar: Självklart inte. Även det har jag nämnt ett par gånger tidigare: föräldraskapets självklarhet är något vi får förtjäna inför henne. Det kommer inte automatiskt för oss. De trygghetsband som de flesta andra har, har vi inte. Åtminstone inte lika starkt och lika självklart. Är man biologisk förälder till sitt barn delar man en historia och en närhet som började innan födseln. För de allra flesta är kopplingen naturlig. Som adoptivförälder finns det ingen gemensam historia, man saknar gemensamma kulturella beröringspunkter. Ingen koppling när det gäller maten, när det gäller musiken, språket, böckerna, vad som helst. Det adopterade barnet flyttar ofta ifrån sin miljö på alla tänkbara plan. Inget är sig likt. Då kan man ställa sig frågan: När skall man anta att det adopterade barnet är helt bekvämt i sin nya miljö? Hur lång tid tar det tills det adopterade barnet har samma självklarhet inför sin vardag som de barn som vuxit upp i den miljön, med sina biologiska föräldrar?
Vissa kommer aldrig dit. Det finns adopterade som känner mycket stark aversion mot adoptionen som händelse. Som bygger upp en mycket stark tanke om att allt hade varit perfekt om de aldrig lämnat ursprungslandet. Vissa vill söka sina rötter, vissa vill inte prata om ursprungslandet alls. Vad som är rätt eller fel är svårt att säga. Alla har sina egna sanningar.
Men något kan man säga om situationen. Ju äldre barnet är, ju självklarare är allting i vardagen och desto svårare är det att ställa om. Generellt talat då. För vår del, med en femåring, visste vi att startsträckan skulle vara längre. Och det var den. Längre än vi trodde faktiskt.
Mycket har gått väldigt bra. Maten har inte vållat oss större bekymmer än den gör för den genomsnittlige femåringen. Sömnen är relativt oproblematisk. Visst har vi våra konflikter (som jag skrivit om tidigare), men säg den barnfamilj som är helt förskonad från konflikter. Visst, det finns de med oerhört lydiga barn, men det är problematik i sin egen kategori.
Vad jag egentligen kommer till, är de problem vi upplever när vi lämnar hemmets fyra väggar. Något jag skriver om på förekommen anledning, för graden förståelse jag mött har varierat kraftigt.
Den trygghet vi konstant jobbar på, utmanas ofta av händelser i vardagen. Det finns mängder av vardagssituationer som prövar gränserna och tänjer på de band vi tillsammans bygger. Elasticiteten i de banden är hittills väldigt god, men ibland märker vi att de närmar sig bristningsgränsen. Då är det viktigt, för att inte säga helt nödvändigt, att vi som föräldrar kliver in och styr upp verksamheten. Även om de må te sig märkligt för de som inte är helt insatta i adoptionsvärldens mekanik och funktioner.
Till lite konkreta exempel då. När vi tar emot besök i hemmet, vilket sker och har skett med jämna mellanrum sedan vår hemkomst i januari, har vi en liten tjej som blir väldigt uppspelt. Som de flesta andra femåringar, alltså. Det börjar med den sedvanliga blygseln. Efter en stund släpper den undan för undan, och önskan att visa saker tar överhanden. Åter igen, som de flesta andra barn. Vi har beslutat att begränsa besökens längd till lite kortare sådana. Stanna på middag och fika eller lunch och fika. Återstoden av dagen har vi nämligen en liten tjej som ofta är märkbart påverkad av allt ståhej. Hon kan vara överaktiv, ha väldigt nära till allehanda starka känslor och reagera starkt på saker som händer.
Ännu mer märkbart blir det om vi åker iväg någonstans. Vi har varit på ett par kalas, någon kusinträff och liknande. Vi har medvetet börjat att bygga upp besöken med folk i den närmsta kretsen, familjen som hon kommer att träffa regelbundet och ganska ofta. Istället för att bombardera henne med nya intryck och idel nya personer hon skall lära känna, tar vi det i en så lugn takt som möjligt. Men även i de fall märker vi att hon blir känslomässigt påverkad. Det blir som en slags känslomässig baksmälla. Den kan sitta i såväl samma dag som dagen därpå. Alla intryck verkar förstärkas, hon är aldrig så nära till ilska, frustration och gråt som vid dessa tillfällen.
Ett av barnkalasen vi var på var för ett av grannbarnen. Vi hade våra tvivel över hur det skulle gå, men vi chansade. Kusinerna hade vi sedan tidigare laddat upp med bilder, förklarat vem vi skall träffa och så vidare, men grannbarnen var svårare. Födelsedagsbarnet kunde vi visa bild på och en del andra, men det var många vi inte själva kände eller hade träffat. Besöket var ett kort sådant, två timmars kalas i det lokala församlingshemmet. En kort visit, men med mycket kännbar verkan. Vår tjej var på bristningsgränsen i stort sett hela tiden. Mängden nya barn, nya intryck, nya vuxna, lekar hon inte kände igen, allt som var ovant och konstigt. Ett par tillfällens gapskratt, lek, gråt, ilska, frustration, mer skratt, mer gråt. Hon gick igenom hela känsloregistret ett par gånger om, med kort notis. Vi åkte hem igen efter de två timmarna hade gått, inte för att vi inte kände för att stanna kvar och prata lite med grannarna, utan för att den unga fröken helt enkelt behövde komma hem till lugn och ro.
Resten av eftermiddagen hade hon såväl känslor som nerver utanpå kroppen. Lynnig, lättretlig, väldigt känslomässigt påverkad på ett sätt vi annars aldrig ser henne. Det är något som bara uppträder i samband med den känslomässiga ansträngning hon upplever när vi är borta någonstans. Detta satt i även hela nästkommande dag. Allt för två timmars barnkalas, med mat, lek, kakor och tårta. Och så har det fortsatt, i varierad grad, både när det gäller besök i huset och besök på andra platser. Ett läkarbesök på en timme kan innebära att vi medvetet slår av på tempot och tar det lugnt resten av dagen, med lite fika och tecknad film.
Det är först nu under den gångna veckan som vi på allvar börjat söka kontakt med grannbarnen. Tre jättetrevliga barn som alla varit jättenyfikna på sin nya granne. Det har kommit välkommen hem-presenter, teckningar och påsar med kläder. Trots detta har vi ännu inte ens varit hemma hos dem och fikat. Det är maximalt tjugo meter mellan våra hus, men det är som om en djup klyfta delar oss.
Vi trodde att det skulle gå lite fortare än det gjort. Att vi skulle kunna sträcka på benen lite längre, lite oftare, lite tidigare. Men nu blev det inte så. Och det hoppas och vill jag att omgivningen har förståelse för. Vi vill gärna ta emot besök, det går bra om det inte är heldagar. Vi vill gärna åka och hälsa på folk, men det kommer i den takt som känns bekvämt för vår dotter.
Med en så livsavgörande separation bakom sig, hur skall denna femåring med säkerhet kunna känna inom sig att vi aldrig någonsin kommer att lämna henne? Hur skall vi plantera i den nödvändiga trygghet hos henne att hon ser oss som helt självklara i föräldrarollen, att vi inte illvilligt utsätter henne för något obehagligt, att hon alltid kan lita på oss oavsett vad? Det är en svår fråga. Kanske omöjlig att svara på. Men en av delsvaren är att skynda långsamt. Ta allting i hennes takt.
Inte åka bort från hemmet i längre tid än hon klarar av. Inte introducera så många nya människor, i allt för snabb takt. Låta henne vänja sig, sätta ned de mentala bopålarna. Verkligen känna in sig i sin nya vardag.
Det är många saker som folk kanske reagerar på, tycker vi är märkliga med. Kanske rentav att vi gör oss märkvärdiga. Daltar med vårt barn, överreagerar.
Vi har en femåring på papperet, men i verkligheten är hon precis som de flesta andra adoptivbarn som adopteras när de inte är spädbarn, de går igenom alla åldrar på samma gång. En femåring kan vara precis som en femåring, med inslag av tvååring, treåring och fyraåring. Det är alla utvecklingsfaser i en enda stor blandning. Ena stunden klarar man precis allt själv, andra stunden vill man vara liten igen. Sitta i knäet, matas, bäras, kläs på och hjälpas. Sen är det tillbaka till självständigheten igen. Det är något som går igen hos de allra flesta barn, men något som i synnerhet och kanske ännu mer utpräglat märks hos adopterade barn. Särskilt de lite äldre adopterade barnen. De har ett behov av att börja om på nytt. Vissa går det fort för, vissa mera långsamt.
"Men hon kan väl äta själv?". Jo, det kan hon, men just nu är det betydligt lämpligare för oss att svara på hennes känslomässiga behov av att vilja vara liten med oss, och därmed bli matad och ompysslad, än att säga "skärp dig, du är en stor tjej".
"Bär ni henne även om hon är så stor?". Ja, vi bär henne. Inte för att hon inte kan gå, utan för att hon är otrygg i sin nya miljö och tar tag i den enda lilla säkerhet hon har i världen - sina nya föräldrar.
"Måste man låsa in sig så, inte träffa andra? Det är väl bra med social kontakt?" Komplicerad fråga som inte har ett självklart svar. För vissa går anknytningsprocessen oerhört fort, för vissa tar det längre tid. Vi har inte haft några problem med anknytningen som så att vi kommer väl överens och tycker om varandra, men vi märker att dotterns anknytning ut mot Stora Vida Världen tar betydligt längre tid och det måste respekteras. Då kan det bli så att man håller sig för sig själv ett tag. Kanske ett längre tag.
"Måste man dalta så med adoptivbarn?". Det finns inget riktigt bra svar på den frågan, som jag faktiskt fått. Den är inte ställd med samma kunskapsnivå och förståelse om ämnet som jag har som svarar på frågan. Vi daltar inte. Vi går igenom den nödvändiga utvecklingen igen. Vi har den nödvändiga fingertoppskänsla som krävs för att inte rasera det bräckliga förtroende vi byggt upp med barnet vi bara känt ett antal månader.
Som adoptivförälder försöker man vara extra lyhörd, extra eftertänksam, extra försiktig med uttryck och handlingar. Precis allt måste ske med det adopterade barnets väl och ve för ögonen. Det finns inga fritidsintressen, inga hobbies, inga besök, ja rentav ingenting alls som får mig att tumma på min dotters trygghet och uppbyggnad av densamma.
Det har inte alltid varit så självklart för mig.
För ett antal år sedan, när vi kom in på ämnet adoption, hade jag tankarna klara ganska snabbt. Jag ville bli Förälder. Enbart. Förvisso genom adoption, men jag vill bara vara Förälder. Inte Adoptivförälder. För mig var det något självklart, något naturligt och framför allt positivt. Jag ville aldrig göra skillnad på det biologiska barnet och det adopterade barnet. För mig var det sak samma. Jag ville vara pappa, sen spelade det ingen roll om barnet var fött i Malmö, Halmstad eller Göteborg. Eller Bogotá, Addis Abeba eller Hanoi. Jag tyckte det var märkligt med de som inte träffade familjemedlemmar omedelbart efter hemkomst, eller undvek sociala sammanhang. Jag ville heller inte fastna i "fällan" att bara umgås med andra adoptivfamiljer, bara vara på träffar med adoptivfamiljer och bli ett med den identiteten. Idag inser jag att det kanske till viss liten del är ofrånkomligt.
Den unika situation man som adoptivförälder befunnit sig i, och fortsätter att befinna sig i med ett barn som kanske genom hela sin uppväxt behöver lite andra förhållningsregler och riktlinjer än barn som vuxit upp med sina biologiska föräldrar, den situation kan förklaras för en del. En annan del förstår inte riktigt motivationen bakom besluten, men accepterar läget ändå. En liten kategori förstår inte varför man gör som man gör, och accepterar heller inte det. Då blir det av förståeliga skäl problematiskt. Tyvärr har jag även stött på den sistnämnda kategorin. Det är enormt tråkigt, men det är bara något man får leva med.
Min rädsla nu, är att folk skall se en som konstig. Som stugsittare, osocial och märkvärdig. Rent konkret är jag rädd att vi hamnar utanför, att vår dotter hamnar utanför.
Kanske snackas det om en. Det vet man inte. Kanske tycker folk att vi gör oss till, att vi beter oss märkligt eller att vi inte bjuder till. Jag vet inte. Det är inte alltid helt självklart vad folk egentligen tycker.
I normala fall skulle jag inte bry mig. Det finns säkert folk som tycker att jag som enskild person är märklig. Konstigt vore det väl annars, man kan inte behaga alla. Men det här är lite annorlunda. Vad som står på spel är en social samvaro bland vänner, bekanta, grannar och släkt. Och det är därför jag de senaste två timmarna hamrat på tangentbordet, varför jag uppmanat just dig att läsa så här långt.
Jag hoppas att du förstår att det enda vi tänker på är vår dotters bästa. Jag ber dig försöka förstå vad hon varit med om och varför vi måste skynda långsamt. Jag hoppas att du hellre än att tycka vi är märkvärdiga och konstiga, hellre frågar varför vi gör på ett visst sätt. Att vara stängd och tystlåten är inte direkt karaktärsdrag jag är känd för, jag svarar gärna på alla frågor du har.
Har du orkat läsa hela vägen ned hit borde du ha medalj. Eller en Napoleonbakelse. I vilket fall som helst, jag skulle verkligen uppskatta om du lämnade en kommentar och berättade hur du tänker. Tycker du att vi gör rätt? Hur skulle du själv göra? Eller någon annan tanke? Oavsett om du är släkting, granne, arbetskamrat eller något annat så värderar jag dina tankar. Tack för att du läste.