Men det är ju så ibland. Livet har sina stunder. Det kommer många glada stunder, och tur är väl det, men ibland blir det fel. Ibland ger livet oss några mindre angenäma presenter. I lumpen hette det att man fick "en rejäl bajsmacka". Det kunde med sin råa humoristiska syn på saken ge en brutal men ändå korrekt beskrivning på något som landar i ens knä utan att man planerat för det. Men som man lik förbannat får ta hand om.
I detta fallet har det hänt en del tråkigheter, föregående inlägg åsyftas här, men det kan vara läge att stanna upp och fundera lite. Gräva fram lite ödmjukhet, försöka se saker ut olika vinklar. Givet omständigheterna (att jag skriver om mitt föräldraskap, som är min absolut största prioritering i livet) är jag skyldig mig själv det. Den gångna veckan har varit full av grubblerier, både angående min egen utgångspunkt och hur andra ser på saken.
För det första. Jag har förstått att folk har motsatt sig namnet på min blogg. Jag har fått höra att det förminskar min dotters biologiska arv, att det kränker adopterade generellt, och flera andra saker.
Det viktigaste här är att jag absolut aldrig menat att göra någon illa med mitt bloggnamn. Det är det viktigaste att poängtera.
Valet gjorde jag någon gång i fjol, i februari månad. Det gamla bloggen skulle pensioneras, en ny skulle sjösättas. Jag var inte riktigt färdig upplevde jag. Det fanns mer att säga, mer att ventilera. Men vad skall den nya sidan heta?
Efter en liten stunds funderande tänkte jag på innehållet. Föräldraskap, jag som förälder, jag som pappa. Min dotter som är född i Colombia. Min kärlek till henne och min nyvunna och starka kärlek till Colombia som land.
Tankarna gick till platsen vi bor på, platsen hon kommer ifrån och hur jag identifierade mig, efter att ha varit "hemma" i Sverige i bara några veckor. Det kändes som om jag hade lika mycket Colombia i blodet som jag hade Sverige, vid det tillfället. Colombiapappan, det dök upp i skallen och klingade helt okej. Så fick det bli! Mer än så tänkte jag inte på det. Hade jag vetat vilket rabalder det skulle bli, hade jag kanske - sannolikt - valt helt annorlunda. Men nu är det som det är. Jag har lyssnat och tagit in synpunkter jag fått, även de som slängts över mig med synnerligen hårda ord som bihang. Jag förstår de tankar och känslor som finns - men hoppas att man även kan tänka sig att lyssna på mig och förstå mig också. Kommunikation är som bäst när den är ömsesidig.
Ord och fraser har väl aldrig varit så laddade som idag. Man kan välja att kategorisera det som tramsigt, som PK eller lättkränkt. Men man kan också försöka se det som att vi försöker bygga broar mellan varandra, försöker nå en gemensam grund på vilken vi kan känna oss trygga. När stora delar av världen tycker att vi är jättemärkliga i Sverige som så aktivt står upp för exempelvis homo-, bi- och transsexuellas rättigheter tycker jag - och de flesta andra med mig - att det är något att vara stolt över. Att Sverige får gå i bräschen för toleransarbetet.
Kanske är jag helt ute och cyklar. Jag hoppas åtminstone att jag inte är det.
Ordval är viktigt. För mig, för alla andra. Man kan tycka att det är tramsigt att bli upprörd för en så liten grej som ett bloggnamn. Det kan man, och får man, tycka. Men oavsett, för personen som blir upprörd är det i högsta grad en verklig känsla.
Ordval är viktigt. Åter igen. Jag vill tacka för folk som velat stötta mig, men jag vill ta upp något angående det där med ordvalet.
Jag har fått en del stöttande kommentarer som egentligen inte varit helt trevliga. "Bry dig inte om vad någon idiot tycker" eller "det kommer alltid att finnas rötägg". Finns fler exempel på liknande kommentarer. Och ja, så hade jag antagligen också skrivit om en vän blivit påhoppad, ganska grovt. Men i detta fallet vill jag mana till eftertanke.
Det är inte fråga om en artonåring som skriker könsord efter någon eller fotbollshuliganer som slår ned folk som hejar på fel lag. Nu är det en vuxen adopterad som upplever att något sätter igång en känslomässig reaktion. Inte en reaktion på en ändring i tv-tablån eller en reaktion på att man målat om bussterminalen i en icke-favoritfärg. Nej, här är det fråga om ett ämne som rör personens allra innersta, rötterna och ursprunget. Något som för vuxna adopterade ofta antingen är ett gapande tomrum, en fråga utan ett svar, eller något så konfliktfullt att vi icke-adopterade förmodligen aldrig riktigt kan greppa det.
Med det i tanken så kan man förhoppningsvis lättare förstå att det kommer en stark reaktion. Nu tycker jag inte att personangrepp eller fula ord någonsin har sin plats i en civiliserad diskussion, men det är viktigt att påpeka att det är en relevant reaktion och känsla. En känsla som kommer från en person som är fullt berättigad att känna den.
Det är inget rötägg. Det är ingen idiot. Det är en levande människa som gått igenom mycket, som kanske grunnar över livet oavbrutet. Vad vet jag, jag känner inte vederbörande alls. Allt jag skriver är egentligen gissningar. Men mitt antagande att känslorna är starka, befogade och giltiga, det vidhåller jag.
Vad jag tar med mig från detta är att försöka tänka efter ytterligare ett litet varv, gällande det mesta. Jag försöker att undvika onödiga konflikter, vill helst vara vän med alla. Det är bra mycket trevligare än att bråka med folk. Men jag tar också med mig att man aldrig kan göra helt rätt. Ibland får man högst befogad kritik, ibland blir det ett lite väl hårt slag. Ibland är det hårda slag som också är obefogade. Det går aldrig att helgardera sig, då blir det bara tystnad kvar till slut.
En sista grej att ta med sig, med ödmjukhet, är vilken upplevelse det var att bli sågad och bedömd utifrån sin hudfärg. Visst blev jag det i Colombia också, men då med nyfikenhet och vänlighet. I det nuvarande exemplet var det en totalsågning av min person, baserat på att jag var vit. Och det kändes helt förkastligt.
Vilken lyx för mig. Att få känna den chocken, att bli överraskad för en sådan grej. Det skall jag vara tacksam för. Tänk de som aldrig känner chocken, aldrig upplever överraskningen. Tänk på de många adopterade som inte är vita och får höra, känna och uppleva vardagsrasism, kränkningar, förolämpningar och diskriminering. Allt för ofta. Så ofta att det inte blir någon överraskning, bara en stilla suck och en tanke om "jaha, nu igen". Eller som inte blir överraskade, men som ändå känner en klump i halsen och hur det bränner bakom ögonlocken av tårar som vill fram. Sådant händer varje dag, över allt. Man tror inte det, eller vill inte tro det, men det händer.
Det går att ta med sig många lärdomar av det här. Det är det bästa att göra, konstruktivitet är alltid att föredra om det går. Nu stänger jag ned det här ämnet och hoppas att det dröjer innan det behöver tas upp igen.
Nästa inlägg blir på ett helt annat ämne, om ett oväntat sätt man kan ändra sig som person av nya lärdomar. Ironiskt nog kan det inlägget också heta "Perspektiv"...
Tills dess, sköt om varandra!