Var är jag? Det kan ju bara vara en vild och blöt utekväll på en svartklubb? Nej då, inte alls. Det är en helt vanlig lördag på ditt lokala lekland!
Det regnade nämligen i förmiddags. Vi har två barn till på besök över helgen, och ville hitta på något. Vi brukar hitta på något när de är här, det har varit fågelskådning, djurpark och kalas. Men denna helgen skulle vi bara vara hemma, hade vi bestämt. Att det blivit en vana att göra något, som i sin tur vuxit till förväntningar från de gästande barnen, märktes ni frågan kom. "Vad skall vi göra denna helgen?"
Hm. Kanske dags att bryta det mönstret, någon enstaka gång kan vi väl stanna hemma. Så skulle det bli, det finns ju alltid grejer att göra. Pyssla på huset, spendera dagen utomhus och fika på gräsmattan? Men när regnet kom insåg vi att det var bättre för vår självbevarelsedrift att ta med barnen någonstans där de kunde rastas i ett antal timmar, hellre än bara sitta inne hela dagen.
Jag tog på mig mina bäst lämpade byxor för tillfället. Det är ett par gråa byxor, särskilt beställda från USA med tillhörande tull- och momsavgifter. De har en slags kil i grenen som ger en alldeles utomordentlig rörlighet, och är samtidigt ruskigt slitstarka. De passar alldeles utmärkt när man måste hoppa över hinder, klättra genom tunnlar och hål, åka rutschkana och andra i lokalen så förväntade uppgifter.
Väl inne på leklandet undrar jag som vanligt över deras kontroll på barnen som besöker stället. Eller kanske brist på kontroll? Hade vi inte betalat för oss, skrivit in barnen och gett dem en stämpel på handen, hade vi inte drabbats av värre saker än ett lite skuldtyngt samvete. I det fall det står någon i kassan, är personen oftast upptagen med att ta beställningar på kaffe eller slush-dricka. Betjäning fick vi först när vi väntat en stund och försökt göra oss sedda. Men självklar betalar vi, oavsett den olidliga väntan på säkert en och en halv minut.
Sedan är det som om någon kopplat en vinsch till ungarna och plötsligt vevar in den med full fart. De försvinner från vår kontroll lika fort som busiga barn svarar "inget" på föräldrarnas fråga "vad håller du på med?"
När vi har tagit oss fram till ett ledigt bord och slagit oss ned, har barnen redan hunnit sparka mjukisfotboll, åka två rutschkanor och cykla ett par varv på de stora trehjulingarna. Jag är inte mycket för sport i allmänhet, och i synnerhet inte sportmetaforer, men någonstans har jag hört "att ge hundra procent och sedan öka successivt". Ungefär så verkar barn på ett lekland fungera. De trappar inte upp till någon toppnivå, utan lägger sig direkt på toppnivån och gör allt de kan för att öka lite till, lite till. Fullt normalt, samma som alla kokainmissbrukare gör! Det är ungefär det som krävs för att matcha barnens energinivå på det här stället.
Det vanliga är att jag är där själv med Sockret. P jobbar helg ganska ofta, så då och då sticker jag iväg med Sockret och busar runt i tre timmar. För ändamålet skaffade vi ett tiokort. Normalt inträdespris är 100:-, men ett kort med tio besökstillfällen laddat kostade 800:-. Inte bara ur nöjessynpunkt var det en god affär, utan även som ren habilitering. Sockret har ju inte haft någon särskilt god balans, och en kombination av digert studsmattehoppande och ett antal besök på det lokala leklandet (bland annat) har verkligen hjälpt till att stärka balansen och kroppskontrollen. Väl investerade pengar i bägge fallen.
När det bara är jag och hon, då är det svettigt värre. Det accepteras icke att hennes käre fader sitter och njuter av att sitta ned. Nej nej, här skall springas runt. Följas med. Häng på nu, kom igen! Vi skall åka passera varenda liten vrå på den jättelika klätterställningen som är uppfört i industrilokalen. Varje tunnel, varje liten passage skall besökas. Ungefär tjugoarton gånger. Det enda som fortfarande är obesökt varje gång vi lämnar lokalen och skall åka hem, är den läskiga blåa rutschbanan som farligt snirklar sig ned med en becksvart tunnel. Ett sånt där rör som går lite för fort för den vuxna anatomins bekvämlighet. Vårt balanssinne är inte anpassat för samma lekar som barns.
Idag var det annorlunda. Med två barn till i släptåg kunde jag och P sitta ned vid ett bord och faktiskt tala ostört med varandra. Eller ja, ostört och ostört. Allting är ju relativt. Vi får ju snällt acceptera att horder av små skrikande barn passerar vårt bord och måste springa förbi våra platser, som vore de ute på något slags springa-mellan-stolarna-maraton. Man kunde tro att de fick energi av att passera oss med minsta möjliga marginal, i så hög fart som möjligt. I själva verket är det bara så barn fungerar, särskilt barn med gröna, gula eller orange västar från någon sportbutik. Västarna signalerar att barnen är på kalas idag, i leklandets regi.
Vistelsen med två kompisar gör onekligen mycket gott. Vi har varit på leklandet med kusinerna också, vilket har en snarlik effekt. Nämligen en liten, liten frigörelse.
Det började som sagt redan när vi kommit in och de rusade iväg direkt. Och så fortsatte det. Sockret kom förbi bordet emellanåt, klagade på att de andra hade försvunnit, sen stack hon iväg igen för att leta efter dem. Eller så kom hon för att dricka en liten klunk. Tanka lite närhet samtidigt.
Det är det som är så häftigt. Att hon kan göra saker själv. Snart sju och ett halvt år gammal, men ändå en liten tjej i många avseenden. Kaxig och tuff, men också liten och blyg. Hon är allt i ett, och jag älskar henne för det.
Just denna dag, vid detta besök, kom hon att klättra över en stor tröskel. Den stora rutschkanan.
När vi besökte stället för allra första gången, och de kommande sex-sju gångerna, vågade hon sig inte ens på en allra minsta rutschkanan. Det var den röda, som är blott en meter lång. Utan någon brant lutning, men ändå läskig. Nej, det ville hon absolut inte prova på.
Först för ett gäng gånger sedan vågade hon sig på att åka ned för den. Och så stolt hon var efteråt. Hon hade klarat det! Själv! "Duktig!" Ja hjärtat, det är klart att du är duktig! Det var ju en liten seger för andra barn, men en stor seger för henne.
För två-tre besök sedan uppgraderade hon sig till den gröna rutschkanan. Den är minst dubbel så lång som den röda - ni kan själva tänka er vilket monster. Det ironiska är bara att den gröna rutschkanan finns i den lilla inhägnad som är till för barn i åldrarna 0-3 år...
Icke desto mindre! Vår sjuåring vågade sig till sist på att åka ned för den också, och stoltheten var enorm!
Men - just under lördagens besök, då kom det riktigt stora steget. Den BLÅA rutschkanan. Den finner man högst upp bland klätterställningens virrvarr av gångar och avsatser. Den har fyra filer och leder ned till botten. Längd vet jag inte, men tolv-femton meter är den säkert. För en sjuåring som är rädd för det mesta, i synnerhet rutschkanor, känns säkert steget oöverskådligt stort att ta. Fast med rätt sällskap var det bevisligen inte omöjligt, ty helt plötsligt dyker de två vännerna upp från rutschkanans fot, Sockret med en triumfatorisk min på ansiktet!
Med goda vänner klarar man mer. Man orkar mer, man uthärdar mer och man vågar mer.
Efter att ha jublat och applåderat återgår jag och P till vårt. Och finner ett nöje i att vara vuxen betraktare på en sådan här plats. Det finns saker att se på även för oss. Nämligen beteendet hos andra besökare.
Vi ser de vanligaste typerna, föräldragängen. Två eller tre par som bokat träff på leklandet för att rasta ungarna och ta en kaffe samtidigt. Där har vi befunnit oss ett antal gånger också. Det är ett bekvämt sätt att förena vuxennöje med barnnöje. Bara vid enstaka tillfällen behöver någon bryta upp för att se till barnens behov av sockerdryck, toalettbesök eller liknande. Emellanåt kommer ett adrenalinpumpat barn till bordet, sveper ett par klunkar dricka och utbrister "mamma/pappa, kolla på mig!" och rusar vidare innan föräldrarna ens hunnit reagera. De kan vinka mot barnet som springer i full fart mot närmsta bollhav, och sedan återgå till sina konversationer. Barnet har redan glömt sin begäran om uppmärksamhet. Allt är väl. En vinst för alla inblandade.
Sedan kan vi märka av pappan som inte kan släppa jobbet. Jag skriver pappan, för det är oftast männen. En man runt fyrtio år, märkesjeans, läderbälte och rutig skjorta nedstoppad i byxorna. Där sitter han i strumplästen med telefon och laptop och passar på att jobba när barnen springer av sig sin värsta energitopp.
Nog för att vi alla syndar en smula och glor lite på mobilerna emellanåt (för SÅ kul är det inte att titta på sitt barn springa upp och ned för skumgummibeklädda dynor, tre timmar i sträck), men måste man jobba just då? Ja, jag dömer ingen, det kanske var livsviktigt. Jag frågade aldrig.
Det finns även andra varelser på leklandet. De slitna småbarnsföräldrarna. Urtvättade mjukisbyxor, bekväm t-shirt, slitet hår uppsatt i en tofs. Full rulle konstant på de tre eller fyra barnen, varav ett ganska nykläckt i barnvagn. De jonglerar behoven galant hos alla förutom dem själva. Förutom allt ovanstående med snabbspringande barn som både törsta sockerdryck och uppmärksamhet, skall de hinna med att assistera barn på toaletten, se till det eller de minsta avkommorna, beställa mat och utfodra barnen. Gärna allt på samma gång som någon spiller dricka över hela bordet. Det kan vara en skön syn att se föräldrarna lösa allting, bland barnmatsburkar och våtservetter. Det är inte så att jag njuter av att se kaoset, mer att jag beundrar dem och gillar att se på när proffs jobbar. För det är ta mig tusan inget lätt arbete, men de löser det ändå. Jag skulle bara önska att de själva fick uppleva en liten paus emellanåt!
Den sista föräldratypen är de piffiga. De som klätt upp sig för att komma till leklandet. Och det är denna föräldratyp jag själv har svårast att förstå rent personligen. Kanske för att jag ligger lite högre upp på sunkighetsskalan än dessa föräldrar, men en hel del har uppenbarligen lagt en hel del tid på sitt eget utseende innan de åkte hemifrån. Alla är vi olika, det kanske är viktigt för dem. Eller så är de på väg någonstans efter detta besöket. Vad vet jag. Men där sitter de, uppklädda, i extremt icke-lekvänliga kläder. Ungefär som arbetspappan ovan. Hos kvinnorna är håret snyggt fixat och en ofta ganska tung sminkning sitter perfekt på plats, tillsammans med en noga utvald outfit.
Dessa föräldrar syns inte uppe i klätterställningen särskilt ofta. Bara i undantagsfall verkar barnen få släpa upp föräldrarna, som har viss möda att ta sig runt i de ofta ganska snävt sittande klädesplaggen.
Det är väl tur att vi är olika. Det låter ju klyschigt, men det stämmer ju. Precis som vi hyllar våra barns olikheter från olika normer, kan vi ju tillåta oss att bildligen klappa alla andra föräldrar på axeln och säga "bra för dig!", oavsett om de väljer att springa med ungarna i tre timmar, eller få lite jobb gjort.
Vad tycker ni själv om lekland förresten? Skriv gärna en kommentar i ämnet!