Om exakt elva dygn, då finns det ingen återvändo denna gången heller. Då sitter vi på ett flygplan som nyss har lämnat Amsterdam i Holland, och är på väg mot Taipei i Taiwan. En lång förbannad flygning över halva jordklotet. Några dagar efter vår ankomst i Taipei sitter vi i ett rum i staden Tainan och blir föräldrar för andra gången. På frågan "hur känns det" är svaret självklart. Det känns overkligt.
Egentligen känns det inte overkligt heller, men det är det närmsta jag kommer att beskriva känslan. Det finns inga ord som riktigt räcker till för att klä känslan i rätt termer. Det är så mycket som står på spel, så många parametrar. Så många om, så många men.
Det är en värld av människor som på olika sätt spelar med i dramat. Försöker vi inbilla oss att det är vi och vår framtida dotter, skulle vi bara ljuga för oss själva. Det är barnhemspersonal, sjukvårdspersonal, juridisk personal, biologisk släkt, sociala myndigheter och många fler som är medspelare. Och det bara i Taiwan, bland de direkt inblandade i situationen.
I Sverige är det personal på adoptionsorganisationen, socialtjänst och andra myndigheter, det är vårdpersonal och förskola, det är ett myller av nya släktingar som alla kommer att spela olika roller i Smulans nya liv. Och så vi två då. Jag och P. Pappan och mamman. De nya föräldrarna.
I det där rummet i Tainan kommer något alldeles särskilt att ske. Dessa två helt olika världar, som redan börjat vävas samman, kommer att förenas. Det är som att tända en låga som aldrig skall slockna. Jag inbillar mig att en liten, liten gnista kommer att slå när vi får Smulan i vår famn, en liten fysisk urladdning av all spänning som byggts upp på 8862 kilometers avstånd. Precis som statisk elektricitet, fast en uppladdning av hopp, drömmar, rädslor och sorg.
Vi kommer ju inte att vara ensamma i rummet med vår nya dotter, som vi är mer föräldrar till än någonsin efter det sista domstolsbeslutet i Taiwan. Om jag inte är felinformerad är vi nu juridiska föräldrar till henne i Taiwan, även om vi aldrig träffats.
Nej, vi är inte ensamma. Det kommer att vara folk från barnhemmet, och tolk. Och så den viktigaste personen av dem alla, bortsett från barnet i sig. Jag syftar på flickans biologiska mamma. Hon som varit delaktig i urvalsprocessen och faktiskt har varit med och valt ut oss som nya föräldrar till sitt barn. Hon som där och då skall möta oss, gråta och förhoppningsvis även ta med sig några goda minnen, även om den stunden naturligtvis kommer att vara hjärtslitande. När hon lämnar rummet kan vi ha sagt och gjort vad som helst, men hon kan aldrig vara helt säker på att hon någonsin kommer att få återse sitt barn. Vi är hundra procent stöttande inför våra barns framtida sökande av rötter och vi hjälper till med allt, men det är ju ingen garanti för vad barnen vill.
Tänk er in i den situationen. Oavsett om man redan tagit beslutet av lämna barnet till ett barnhem, en jättelik tragedi i sig själv, så finns det nog inget sätt att rusta sig för att se sitt barn försvinna iväg med andra människor. Nya föräldrar. Bort till ett nytt liv i ett fjärran land, i en kultur man inte vet något om.
När jag känner mig nervös inför överlämningen och det stora i situationen, tänker jag på den biologiska mamman. Mina känslor är stora och viktiga, men de är väldigt små jämfört med hennes.
Våra förberedelser är i full gång, vi är i princip klara med allting. Det finns två bilbarnstolar, två barnvagnar, en bärsele, en väldig massa av... allt. Små nyttiga snacks och "klämmisar" till resan, vi har blöjor och våtservetter och barngrind och allt möjligt. Nu är det i princip bara barnet kvar.
Flygresan är fixad. Vi reser med KLM som vi hört skall vara bra när man reser med barn. En viss nervositet finns inför bytet i Amsterdam på ditvägen då vi har ganska tajt med tid. Jag har fått lite nyttig information av en KLM-anställd jag känner som kanske kan underlätta.
Även boendet är fixat. För en gångs skull i våra liv skall vi bo flott, på femstjärnigt hotell i svit. I Malmö säger man "di rige di kan" (de rika de kan, för de som inte förstår Skånskans ädla språk), men i detta fallet skiljer det bara några tusenlappar från ett vanligt familjerum till en svit. 90 kvadratmeter med badkar kan vara bra med två barn.
Till skillnad från Colombias två och en halv månader blir Taiwanresan nästan semesterbetonad i längd. I Colombia var vi i tio veckor, Taiwan blir bara tio dagar.
En stor del av mig är lättad över detta. Teoretiskt sett skulle det räcka att ge katten väldigt mycket mat och vatten, och sedan dra iväg. Nu skall vi så klart inte göra så, men det är märkligt att tiden skulle tillåta oss att göra det. Det är bekvämt att inte vara hemifrån så länge, utan ganska snabbt kan komma hem på Svensk mark och börja vårt nya familjeliv. Förhoppningsvis med lite grann av sommaren i behåll också, eftersom vi landar den 2 augusti.
Men, en annan del av mig tycker att det är tråkigt att det inte är längre. Våra tio veckor i Colombia gav oss möjlighet att lära känna landet på ett helt annat sätt än en kortare turistvistelse. Nu blir Taiwan något vi behöver ta in så stora delar av som möjligt, på så kort tid som möjligt. Allt under en tid i våra liv då vi vill ta det lugnt och jobba på den nya familjekonstellationen.
Om tre och en halv vecka sitter jag kanske här igen, vid samma dator med samma hörlurar på skallen. En lång, ofattbart betydelsefull resa rikare. Ett nytt föräldraskap med de glädjeämnen och den stress det innebär. Hur de närmsta veckorna ser ut kan jag omöjligen veta. Allt jag kan göra är att försöka förbereda mig på den omvälvande upplevelse som ligger framför mig. Något som faktiskt hjälper mig som är benägen att grubbla och oroa mig, är att tänka att jag inte har tid för oro. Det finns viktigare saker, nämligen mina två döttrar. Mina egna känslor och funderingar får jag ta tag i när de sover. De kräver all energi jag har att ge dem, både den dotter som sover i sängen en våning ned, och den som i skrivande stund förmodligen sitter och äter frukost, ganska ovetande om den resa som väntar henne om bara några veckor.
Slutligen - en liten blänkare. Detta kanske blir det sista inlägget på denna sida. Nej; jag tänker inte lägga av på något vis. Jag håller på att bygga upp en ny sajt som förhoppningsvis kommer att vara färdig för lansering inom ett par dagar. Det kommer ett inlägg som berättar vart du skall ta vägen om du är sugen på att fortsätta läsa. Det är ju en del spännande saker framöver som kanske kan vara värt att hänga med på.