Sommarlovet. Härliga, efterlängtade sommarlovet. Vi går igenom den kommande veckans dagar och konstaterar deras innehåll. Måndag - ledig! Tisdag - ledig! Onsdag, torsdag och fredag.... ledig! Sen nästa vecka, samma sak! Den harmoniska känsla jag beskrev i förra veckans blogginlägg finns kvar. Nu går även jag på ledighet, så hon har både mamma och pappa hemma. Dagarna fylls av aktiviteter, både stora och små, och ledighet blir egentligen mest ett begrepp som betyder "inte skola". För det är ju saker på gång.
Hon skall ju bli storasyster, vår älskade dotter. I Taiwan finns en annan flicka, en mindre flicka, som skall bli vår dotter. Och Sockrets lillasyster. Hon kommer alltid att vara sin egen person. Hon kommer att ha många roller, hon kommer att växa upp och bli en fantastisk person - precis som hon säkert är redan idag i sin litenhet. Men för oss, här hemma i Sverige, är hon just nu antingen vår dotter, eller vår dotters syster. Just det senare kan ni tro rör upp både tankar och känslor för husets sjuåring.
Lillasyster skall väldigt mycket. Hon skall dra mig i skägget, om och om igen. Hon skall ha svårt för att gå, och behöva mamma och pappas hjälp. Hon skall förbjudas från att gå i trapporna, det skall Sockret se till. "Får inte, aja baja!" tecknar hon och illustrerar hur lillasyster skall hindras från att gå i, och följaktligen trilla i, trapporna.
Det är mycket hon skall behöva hjälp med. Hon skall skratta, hon skall gråta. Äta, dricka, allt möjligt. Sockrets fantasi är stor och snappar upp många impulser och idéer som dyker upp. Lillasyster är en abstrakt varelse, men blir verkligare och verkligare för varje dag som går.
Skypesamtal, bilder, ständiga påminnelser. Två barnvagnar, barngrind, påslakanset som matchar betydelsen av hennes kinesiska namn, kläder, barnmat, haklappar och allt möjligt. Självklart sätter det en sjuårings hjärna i spinn. Självklart tänker hon på lillasyster lika mycket som vi gör. Hon längtar och ser fram emot lillasysters ankomst. Och lika självklart finns det en liten oro i det lilla sjuåriga bröstet. Vad blir min plats i allt detta? Vem blir jag, när mamma och pappa har ett barn till här hemma?
Igår hade hon inte sovit mer än två-tre minuter förrän hon vaknade igen. Och precis som vanligt var det kört. Mikrosömnen räcker alldeles för långt, efter en sån liten paus väntar minst en timmes vridande och vändande igen. Mycket riktigt - en timme senare sov hon ordentligt. Om det händer en gång då och då gör väl inget. Men två nätter i rad? Då börjar ett mönster skönjas.
Samma sak ikväll alltså. P kom upp efter att Sockret somnat. Vi hann prata några minuter, så hörs en vaken tjej från nedervåningen ropa efter oss. Jag springer ned och hoppas innerligt att hon är så pass groggy att sömnen kan återerövras lite snabbt. Men... precis som jag tänkte så var det bara ett önsketänkande.
Jag tar första passet. Ligger nära och klappar henne över håret med min ena hand, medan hon håller min andra hand i ett fast grepp nära intill sin kropp.
Hon försöker. Det måste jag ge henne, hon försöker faktiskt oftast somna om i sådana här lägen. Men bakom ögonlocken är det många tankar som snurrar. Det märks. Idag var vi iväg och lekte med andra teckenspråkiga, och det sätter alltid igång en process i henne.
Efter att ha varit uppe och kissat samt druckit några centiliter vatten, gav vi oss ned till sovrummet igen. Det korta miljöombyte är ofta det som behövs för att kunna bryta sömnlöshetens bojor.
Men ikväll var det inte direkt tillbaka till sömnen, utan kommunikationens fördämningar brast istället.
Det gör de ibland. Det känns verkligen som att hon gått och samlat på sig idéer och tankar. Istället för hennes vanliga rastlöshet med hopp och skutt och spring i benen, har hon ett slags fokus som dyker upp vid särskilt utvalda tillfällen. Hon tecknar och tecknar och tecknar och tecknar. Och det finns liksom inget slut. Allt skall avhandlas! Dinosaurieägget som står i blöt på köksbordet skall vi tala mycket om. Den uppblåsbara delfinen skall också nämnas. Sen talar vi om lekparken idag, hur Sockret var duktig som kunde klättra. Hur hon lekte med, och hjälpte, den lilla pojke som paret vi träffade idag har.
Vidare. Mer och fler ämnen. Att hon trillade i trappan en gång, hur hon skrek och hur pappa lyfte upp henne i famnen. Vi diskuterar vargar, robotar och precis allt mellan himmel och jord. Hon påminner oss om att hon red idag. Pappa tittade och letade, hon var plötsligt borta! Red ju i skogen, kom tillbaka igen. Puh, pappa var lättad.
Sen kommer vi in på tiden i Colombia. Hur vi träffade henne. Vi har gått igenom det tusen gånger. Vi brukar visa med händerna och fingrarna att hon var en, och vi var två. Så för vi händerna närmre varandra, som att visa att vi två träffar henne. När händerna möter varandra så blir två till tre.
Ikväll dök nya saker upp. Hon berättade som hon gjort så många gånger innan att hon kommit in i rummet. "Vill inte, orolig, rädd, grät".
Någon gråt förekom inte vid överlämningen, men det är hennes sätt att förmedla den oro och rädsla hon hade i den situationen. Det är ett vanligt förekommande sätt att förankra känslorna, att i efterhand förmedla dem som mer explicita, mer tydliga än vad de var i stunden.
Men så kom vi in på det som beskrivs i rubriken. Ett ofta återkommande tema nu för tiden är "när jag var ett år gammal...". En beskrivning som ofta följs av något hon inte kunde, eller som var svårt. Och som idag, när hon är sju år gammal, går betydligt mycket lättare. Det är ett sätt att bearbeta åldern och uppväxten, att sätta åldrarna i perspektiv mot varandra.
Vi frågade henne något vi aldrig tidigare frågat. "Kommer du ihåg när du var liten i Colombia, du kunde inte teckna?". En känslig fråga kanske, men relevant. Vissa frågor kräver en fingertoppskänsla i hur man närmar sig dem, detta är en av dem. Ställer vi inte vissa frågor idag, kanske vi aldrig får svar på dem. Åren går, minnen bleknar. Man glömmer.
Jo, det kom hon ihåg.
"Hur kändes det? Hur kändes det i bröstet?"
Mmm... nja... det ville hon inte riktigt gå in på. Hon pratade runt ämnet. Kom in på andra saker. Den uppblåsbara delfinen. Det var just den typ av undanmanöver som återkommer när det är ett svårbearbetat ämne. Vi väntade lite, och frågade igen.
"Innan, i Colombia, när du var liten och inte kunde teckna... hur kändes det?"
"Hjärtat trasigt" visar hon. Håller upp händerna till ett hjärta, som sedan brister. En gest som återkommer och är ett tecken för djup sorg.
"Grät, ledsen, det var svårt".
I det läget var det tur att det var mörkt i rummen. Annars hade hon frågat pappa varför han grät. Och varför mamma också grät. Hade hon sett mig framför datorn just nu, hade hon frågat samma sak. Varför gråter du, pappa?
Jo, jag gråter för att jag tänker på de första fem åren av hennes liv som präglats av en bubbla. En tillvaro utan något sätt att kommunicera på ett nyanserat sätt, en tillvaro där hon fått hänga med utan att förstå till vad eller varför. En tillvaro med en familj som älskat henne över allt annat, men där bristen på kommunikation helt tydligt satt sina spår.
Jag gråter för att jag tänker på de många framsteg hon gjort. På hur hon blommat ut och visar oss sin värld, sin verklighet. Hur vi får följa med och introduceras för omgivningen som hon känner och förstår den. Hur vi tillsammans bygger upp en verklighet som bygger på hennes tolkningar av den. Och hur det bara gjorts möjligt på grund av att hon fått ett språk att uttrycka sig med.
Jag gråter av sorg, och jag gråter av glädje. Av lättnad. Jag gråter för att hon är så förbannat fantastisk, hon är den starkaste, snällaste och mest omtänksamma flicka jag någonsin träffat. Jag gråter för att jag älskar henne så mycket att det gör ont. Och att tänka på att hennes hjärta har varit trasigt är en för stark känsla för att jag skall hålla mina känslor i schack. Jag vill ta hennes sorg, ta hennes oro, jag vill ta all hennes rädsla ifrån henne. Hellre att jag bär dem i min kropp, än att hon går runt och har dem i sin sjuåriga lilla flickekropp.
Det visar på så stora kontraster. Å ena sidan, brist på kommunikation under de första fem åren av livet. I det närmsta total brist, bortsett från det som går att peka på. Det är en tjej med oerhört livlig fantasi och ett väldigt rikt känsloliv som fått gå i sin bubbla under dessa år, och till viss del fortfarande gör det eftersom vårt språk hela tiden utvecklas. Det är svårt att sätta likhetstecken med ett hörande barn som fått språklig kommunikation från dag ett, men jag kan tänka mig att Sockret har 20% av ett barns ordförråd som fått språk sedan dag ett. Talat språk eller teckenspråk.
Å andra sidan... så ser man den oerhörda glädje i blicken när vi träffar någon som är teckenspråkig. Där hon får utlopp för sin törst efter kommunikation med någon annan än mamma och pappa. Där hon kan få vara i sin kommunikativa hemmiljö, där hon inte är undantaget utan är precis som alla andra. Det är där hon hör hemma, och vi måste leda henne dit. Det är vår plikt som föräldrar.
Min älskade flicka. Jag vill aldrig att ditt hjärta skall vara trasigt, men jag kommer alltid älska att du nu kan berätta det för mig.